Juli är den stora återvändarmånaden. Det är då avfolkade eller helt tömda byar i det norrländska inlandet på nytt fylls av liv och ljud. Plötsligt är det liv överallt. Musikveckor, hemvändardagar, byaträffar, auktioner …
För de flesta av oss innebär återvändandet långt mer än en geografisk förflyttning. Det innebär också en resa i tid och känslor som ger oss tillfälle att reflektera över tidens gång och alltings förgänglighet.
Att komma hem till byn sen man varit borta några år är ju inte bara att upptäcka att de vi möter blivit äldre sen sist. Det kan också vara att finna att det nu växer fullt avverkningsbar skog på de ängar där vi en gång räfsade hö och sökte skugga bakom nyuppsatta hässjor.
I dag är det ju större chans att möta en älg eller en björn än att se en levande mjölkko under en bilfärd genom Norr- och Västerbotten. Och en annan sida av detta är att alltfler lägdor står oslagna och att vide och sly har fått fritt fram att börja återerövringen av den mark som en gång med svett och möda bröts upp.
De gamla stigarna växer också igen, de som en gång vandrades till fäbodar, hjortronmyrar eller fiskesjöar.
Skulden är till stor del det moderna skogsbruket. Förr var det nästan ett elfte bud att man inte risade ner basvägar och stigar när man for fram. Några såna hänsyn ska man inte vänta sig av dagens moderna jättetröskor.
Men att stigarna gror igen beror förstås också på att ingen längre vandrar dem. De kvarboende är för gamla och sommargästerna föredrar såna vägar som det går att köra bil på.
Men med de gamla fäbostigarna försvinner ännu en bit kulturhistoria. Egentligen borde det göras till en medborgerlig plikt för var och en av oss att vandra dem åtminstone en gång varje sommar, för att hindra dem att växa igen.
Kan man inte tänka sig någon sorts EU-bidrag till ett sånt ändamål?
En annan vemodig upptäckt brukar vara att ännu fler gårdar står tomma och öde sen vi senast hälsade på. De som en gång bodde i dem sitter på servicehuset i centralorten och väntar på döden – om de inte redan vilar på kyrkogården.
För det hör ju också till återvändandets sentimentala sida, att det är där, på kyrkogården, vi hittar fler och fler av dem vi en gång kände. De döda är snart fler än de levande …
Från den nedlagda skolan har färgen börjat flagna och det som var Konsum är sen länge omvandlat till ett vanligt bostadshus. Ingen skylt påminner längre om att det var från Luma som ljuset kom.
Fast då hette det ju Koppra och inte Konsum förstås.
Och fotbollsplanen där lokalderbyna i division sju drog storpublik på femtiotalet har börjat växa igen. Straffpunkten går inte att urskilja och det är bara alltför uppenbart att det var länge sen det blåstes slutsignal i sista matchen.
Om det nu var mot Brattbäcken, Nordantjäl eller Norråker den spelades …
Vedlidret på andra sidan vägen som fick tjäna som omklädningsrum står dock märkvärdigt nog kvar. Det är bara huggkubben som för länge sen tjänat ut.
Vi vandrar vidare, noterar förändringarna och försöker dra oss till minnes. Hur länge är det sen sista bussen gick? Var det samtidigt som grisbilarna slutade gå och Bio-Nisses tältbio upphörde komma?
Högsommarens fägring och prunkande grönska försonar det mesta, men bakom fägringen finns en tragik och ett värkande vemod som inte undgår den återvändande.
Det är inte mycket som är sig likt som vi minns det. Och själva är vi ju heller inte längre desamma som då vi en gång for därifrån.
Och nästa gång? 10-15 år framåt törs vi knappt tänka på. Finns det överhuvud taget någon som bor kvar då? Eller ska verkligen ett under ha skett och vår barndoms by fått liv på nytt?
De kvarvarande optimisterna är väl skyldiga att tro det, men själv har jag mina tvivel. Avfolkningen har redan hunnit för långt och alltför många starka krafter verkar emot.
Så jag återvänder till min barndoms språk och låter Birger Norman få sista ordet:
Tidningsbla för fönstre.
Kråka sitt på skorsten.
Dra för troen däri le
och hä jänn grinna!
Ä kula rö så fär vi!
Åt Stockholm.
Men faen vare va vackert på sommarmårna!
