Det blev Paolo och Vittorio Tavianis film Cesare deve morire (Caesar måste dö) som vann Guldbjörnen som bästa film på årets filmfestival i Berlin. Att årets juryordförande Mike Leigh skulle falla för de två drygt 80-åriga brödernas skildring av en teateruppsättning i ett fängelse var inte alldeles oväntat.
Här står fängelsets taggtråd och betong mot de långtidsdömda männens känsliga arbete med Shakespeares Julius Caesar. Den fysiska instängdheten får relief av deras föreställningsförmåga och kreativitet. Som en man uttrycker det: ”Sedan jag lärde känna konsten har denna cell blivit ett fängelse”.
Filmen inleds med en underbart fångad audition och följer sedan de utvalda genom repetitionerna till premiären. Den är virtuost komponerad och glider sömlöst mellan olika fiktionslager. Det verkliga livet i fängelset, repetitioner som plötsligt blir en film i filmen, konflikter mellan skådespelarna – allt vävs samman till en elegant enhet med fängelsemiljön som brutal scenografi. Simone Zampagnis till största delen svartvita foto är en ren konstupplevelse. Internerna är dessutom strålande skådespelare, med Salvatore Striano som Brutus och Giovanni Arcuri som Caesar i spetsen. Striano är numera frigiven och arbetar med teater.
Tävlingsserien i Berlin har varit föremål för kritik, och vissa år har det varit långt mellan guldkornen. Också i år var fältet extremt ojämnt. Att den undermåliga spanska rysaren Dictado visades i tävlan är obegripligt. Detsamma får sägas om fransmannen Frédéric Videaus À moi seule, ett snudd på cyniskt försök att diskutera maktrelationen i ett fall kalkerat på österrikiska Natascha Kampusch, som kidnappades som barn och levde i fångenskap i åtta år.
I år fanns det dock motvikt till bottennappen. En pärla, som vann Guldbjörn för bästa regi, är tyske Christian Petzolds Barbara. Filmen handlar om en läkare i DDR, som 1980 tvångsförflyttas till nordtyska landsorten efter att ha ansökt om utresetillstånd.
Barbara, som hon alltså heter, försöker till en början stenhårt undvika att engagera sig i det lilla sjukhuset, eftersom hon har långt framskridna planer på att fly till sin pojkvän i väst. Men hon berörs av patienterna, i synnerhet av en ung kvinna som på flykt från ett slags arbetsläger drabbats av fästingburen hjärnhinneinflammation. Och hon dras till kollegan André, en engagerad läkare vars sympatiska utstrålning kanske, kanske inte kamouflerar att han har till uppgift att övervaka henne.
Filmen vecklar med befriande små gester ut ett stort drama med stark inre spänning. Nina Hoss – en fantastisk skådespelare som här gör sitt femte samarbete med Petzold – gestaltar med precisa nyanser Barbaras gradvisa förändring.
I lysande blå kofta och högklackade skor blir hon också sinnebilden för ett annorlunda DDR än den grådaskiga misär vi vant oss vid på film.
Christian Petzold berättar i en intervju i Tageszeitung att han medvetet velat ”ge DDR färg” – och han gör på ett intelligent sätt skillnad på människorna och systemet. I hans film existerar ständig övervakning, brist på materiella resurser och brutalt förtryck sida vid sida med vardaglig medmänsklighet, professionalism och, faktiskt, ett mått av jämställdhet. Den varma, yrkesmässiga gemenskapen med André ställs mot pojkvännens uppfattning att Barbara gott kan sluta jobba när de gift sig i Västtyskland. Barbara är en mångtydig och fascinerande film som dröjer kvar länge.
En av de stora snackisarna i Berlin var Angelina Jolies debut som manusförfattare och regissör, In the land of blood and honey. Det är en tung film om Bosnienkriget i före detta Jugoslavien. En del tyska kritiker har sett filmen som onyanserad Natopropaganda, och vänt sig mot dess vinkling på att det internationella samfundet skulle ha gripit in militärt tidigare. Den vinkeln finns där, men även om filmen gapar över för mycket och kränger svårt mellan krigsfilm och kammardrama, så vinnlägger den sig ändå om att finna ett mänskligt perspektiv på kriget.
Jolie är tydligt inspirerad av Liliana Cavianis Nattportieren (1974), där Charlotte Rampling spelar en ung koncentrationslägeröverlevare, som efter kriget inleder en sadomasochistisk relation med sin gamle plågoande. Här cirklar handlingen på likartat sätt kring en bosnisk konstnärinna, Ajla, och en serbisk armékapten, Danijel.
De har träffats på en klubb strax före krigets utbrott, och möts igen när Ajla tillfångatas av ett serbiskt förband tillsammans med en grupp andra bosniska kvinnor. Kvinnorna våldtas och utnyttjas som köks- och städpersonal, men Danijel räddar Ajla och installerar henne till slut i sin lägenhet på förläggningen.
Jolie riggar en väldigt komplicerad situation och hon reder inte ut den, även om ambitionsnivån förtjänar respekt.
Zana Marjanovic och Goran Kostic i huvudrollerna dignar under tyngden av att symbolisera hela kriget; som älskande, fiender, bödel och offer. Jolie sparar inte på känslokrutet i scener som växlar mellan kärlek, hat och ångest. Hon skjuter tyvärr en del hål i sin högspända ballong, men tekniskt är filmen inte oäven.
Om bröderna Taviani visade att gammal är äldst, så fick de understöd för den tesen av Werner Herzog, vars tv-serie Death row smygöppnade festivalen. Vi får möta fem dödsdömda amerikanska fångar i långa intervjuavsnitt varvade med sekvenser där Herzog går till arkiven, besöker mordplatser och pratar med advokater och åklagare. Resultatet är starkt: med sin okuvliga kombination av humanism och kärv klarsyn väjer Herzog för vare sig för brottens vidrighet eller förövarnas mänsklighet.
Enklast att tycka om är den humoristiske Hank Skinner, som förnekar brott och har beviljats resning. Han har varit 20 minuter ifrån giftsprutan, avrättningen sköts upp i sista stund. Skinner reagerade med att snabbt glufsa i sig sin sista måltid, innan chocken kom.
Svårare är det med James Barnes och Linda Carty. Barnes erkänner nya mord för Herzog, och framstår som mycket farlig. Carty insisterar på att hon var anställd av narkotikapolisen och lurades i en fälla. Hon nämner aldrig ens den unga kvinna som mördades, och vars barn hon stal.
Serien utvecklar sig till en kritik av ett system som å ena sidan utdömer groteskt hårda straff, och å andra sidan misslyckas med att på ett tidigt stadium fånga upp
människor som Barnes. Redan under uppväxten med en sadistisk far uppvisade han de klassiska varningsbeteendena pyromani och djurplågeri. Låt oss hoppas att serien kommer att visas i SVT.
