Bristen på resurser är den ena frågan som behöver åtgärdas. Den andra är svårare och den handlar om vad socialtjänstens uppdrag ska vara. Vilka förväntningar och krav kan och skall vi ställa på socialtjänsten? Ansvariga politiker måste ta krisen i socialtjänsten på allvar och göra någonting åt den.
Krisen inom socialtjänsten är inte ny men den är idag ett faktum. Allt fler uppmärksammar den och ställer krav på åtgärder. Nedmonteringen av våra sociala skyddsnät sker inte i ett enda beslut, i en enda budget. Den sker successivt genom många beslut – stora och små – över en längre tid. På så sätt slipper de sittande politikerna ta ansvar för konsekvenserna. De skär ju bara ned lite. De låter bara bli att lägga till pris- och lönekompensation i budgeten. De gör bara tillfälliga försämringar för att situationen just nu kräver det. Nästa mandatperiod är det kanske andra partier och andra politiker som har ansvaret och då är ju allt deras fel. Och just socialtjänstens klienter och brukare är i regel inte personer som är särskilt viktiga för politiker. De röstar mer sällan, hörs inte i debatten och inte så jättemånga brukar bry sig särskilt mycket om hur de har det. Men när barn dör händer någonting i människor. Då går det inte längre att vända andra kinden till.
I debatten om krisen ställs nu krav på utredningar, handlingsplaner och haverikommissioner. Det är bra, men krisen i socialtjänsten handlar egentligen om två saker. För det första saknas det resurser i socialtjänsten. Det behövs det egentligen ingen utredning för att komma fram till. Det är bara att lyssna på alla vittnesmål från socialsekreterare. De hinner inte med att göra det arbete som de är anställda för att utföra. De hinner inte besöka eller prata med alla barn som de enligt barnkonventionen ska prata med. De hinner inte hjälpa sina klienter med mer än det mest akuta istället för att kunna hjälpa till att åstadkomma långsiktiga förändringar. De saknar resurser för att genomföra de beslut de och klienterna tycker är nödvändiga. Kostnadsjakten går före människornas bästa, säger den socialsekreterare som Flamman intervjuade för ett par veckor sedan.
Akademikerförbundet SSR konstaterar att situationen på sommaren är särskilt bekymmersam eftersom det är svårt att hitta vikarier. Även om problemet är konkret och behöver lösas är det själva grunden för socialtjänsten som bör stå i fokus. Inom socialtjänsten ställs höga krav på utbildning och kompetens. Många delar av individ- och familjeomsorgen ställer också krav på erfarenhet. Eftersom vi inte har stora reserver av arbetslösa socionomer torde det inte vara förvånande att det är svårt att finna semestervikarier. Det stora felet är att socialtjänsten är så slimmade i sin organisation att behovet av vikarier blir så akut sommartid.
Bristen på resurser är den ena frågan som behöver åtgärdas. Den andra är svårare och den handlar om vad socialtjänstens uppdrag ska vara. Vilka förväntningar kan och skall vi ställa på socialtjänsten? Hur många chanser ska människor med missbruksproblematik få och vilka krav ska vi ställa på dem? Hur mycket ska socialtjänsten tillåtas förnedra människor i meningslösa jobbsökarprojekt? Vi håller förvisso budgeten om vi stänger ute människor från våra socialkontor, men vad ska vi med en omänsklig socialtjänst till?
Kan socialtjänsten garantera att vi inte får en ny Bobby eller en ny Yara? Jag tror det vore olyckligt om vi skapar sådana förväntningar. Eileen Munro, framstående brittisk forskare om social barnavård, sa på en konferens i Stockholm i våras att det rimliga är att ställa krav på att socialtjänsten gör det tryggare för barn. Inte att socialtjänsten ska se till att alla barn är trygga. Safer, not safe. Någonstans där måste vi börja. Vi måste också börja förändra samhället så att vi både förebygger sociala problem och ser till att det finns verksamheter som kan upptäcka och hjälpa till tidigt. Det handlar absolut om resurser, men inte bara. Det handlar om hur vi ser på samhället och på alla de individer som är en del av samhället.
