Det är som om man har sett filmen.
Panama, kostymklädda män på vita, soldränkta verandor med mobiltelefoner vid öronen, svarta attachéväskor, drinkar, palmer. Advokatbyrån Mossack Fonsecas egen beskrivning av verksamheten är också som hämtad ur en film: firman säger sig sälja ”juridiska strukurer” till ”mellanhänder”. Och de ställer inga frågor.
De där ”juridiska strukturerna” handlar om brevlådeföretag i skatteparadis – hundratusentals brevlådeföretag – som används för att hålla undan pengar från beskattning. Kontakterna med Mossack Fonseca sköts av banker, även svenska. Något som kan vara brottsligt, enligt Skatteverket.
När de rika gömmer miljarder är förlorarna givna: de som skulle behövt samhället som mest, men fått höra att det inte finns pengar och att staten måste vända på varenda krona. Men förlorarna idag är också alla de som bevarat sin klockartro på nyttan av ett fritt näringsliv, på nyttan för samhället av att människor blir rika. Det fria näringslivet och de rika, visar det sig, gör allt i sin makt för att inte vara till någon som helst nytta.
Låt ingen skapa någon förvirring som innebär att det här skulle vara ”folkets” nederlag mot ”eliterna”. Glöm det: det här är en politisk historia. Nederlaget tillhör den höger som hävdat att inkomstskillnader inte är något problem, att rättvisa är avundsjuka. Utan överklassens övertag i klasskampen och sänkta skatter, inga abnorma förmögenheter. Utan abnorma förmögenheter, ingen marknad för företag som liksom Mossack Fonseca bara har ett syfte: att hjälpa de rika att inte lämna ifrån sig en krona i onödan.
De liberaler som till exempel hävdat att Sverige inte är ”ett fritt land” vid nuvarande skatteuttag, är de oskyldiga idag? Såklart inte. Varje enskild högerdebattör som beskriver beskattning som någon slags orättfärdig maktutövning skapar, tillsammans med andra – och över hela världen – en jättelik ursäkt för att inte göra rätt för sig. Det är ju mina pengar, vadå? Den berättelsen rättfärdigar såväl svenskt vardagsfusk som globalt miljardfusk.
Och kom inte och säg att det inte hade blivit annorlunda om vänstern hade fått råda. Kampen mot skatteparadisen och mot skatteflyktingar har vänstern fört med en dåres envishet i decennier. Slå själv i riksdagens motionsbank och se vilka motionärer som krävt åtgärder mot skatteparadisen: Vänsterpartist. Socialdemokrat. Socialdemokrater. Vänsterpartister. Vänsterpartist. Socialdemokrat, vänsterpartist och miljöpartist. Vänsterpartist. Är ni nöjda nu, ni som sa nej? Ni som inte ens orkade ta fajten. Eller ni som sa er vara ledsna över att det tyvärr inte var realistiskt – men som egentligen kände i ryggraden att folk ska väl få ha sina pengar var de vill. Det här är er skandal. Och i morgon kan ni, om ni vill behålla ett uns av politisk trovärdighet, stödja Vänsterpartiets krav på en återinförd förmögenhetsskatt. Granskningen av Mossack Fonseca visar det tydlig igen: marknaden har ingen moral. Så länge det finns stora privata rikedomar, kommer det att finnas någon som viskar de gyllene orden i öronen på de rika: ”det är inget olagligt, och ingen får veta”. Det är lönlöst att begära moral. Men det är hög tid att begära politisk handlingskraft.
