Mordet på den socialistiska lokalpolitikern Marielle Franco i Rio de Janeiro förra onsdagen togs emot med sorg och avsky. Hundratusentals personer demonstrerade de följande dagarna i Brasilien och i flera städer runtom i världen, och likvakor hölls på flera håll i landet.
Mycket talar för att mordet var ett beställningsjobb. Franco hade länge kritiserat polisens våldsamma repression i Brasiliens fattiga kåkstäder och så sent som dagen innan hon dödades hade hon på Twitter kritiserat våldet från polisen och militären, som sedan en månad tillbaka på presidentens order har tagit över den lokala polisens befogenheter. Orsaken till militariseringen av polisen var enligt president Michel Temer det eskalerande våldet. Bara detta år har 154 personer dödats för att ha gjort ”motstånd mot polisinsatser” i delstaten Rio de Janeiro, en ökning med 57 procentenheter från förra året. Enligt flera kommentatorer var det Francos kritik mot detta våld som gjorde att hon valdes ut att avrättas. Flera anonyma poliser och åklagare har hävdat att mordet kan ha med hennes kritik mot polisen att göra. Enligt brasilianska medier kom kulorna som användes i dådet från ett paket som såldes till polisen i huvudstaden Brasilia 2006. Säkerhetsministern Raul Jungmann hävdade i sin tur att de stulits från ett postkontor.
Det finns dock andra faktorer som gjorde Franco extra provocerande. Hon var också känd för att vara en av få svarta, homosexuella kvinnliga politiker i Brasilien. Samma kväll som hon dödades tillsammans med sin chaufför hade hon deltagit i ett panelsamtal om hur unga svarta kvinnor kan förändra maktstrukturerna i Brasilien. I dagens Brasilien där Temer leder en regering bestående uteslutande av vita män, efter att vänsterpresidenten Dilma Rousseff avsattes under kuppartade former 2016, sticker den typen av mångfald i ögonen på många. Det beror på att landet befinner sig mitt uppe i en högervåg.
Klassallians mot korruption
Sedan Temers maktövertagande som gjorde slut på 13 år av vänsterstyre under socialistpartiet Partido dos Trabalhadores (PT) har mitten i brasiliansk politik snabbt förflyttats åt höger. I lokalvalen i slutet av 2016 firade oppositionen stora triumfer runtom i landet, till exempel i São Paulo där miljonären João Doria vann mot PT:s kandidat i borgmästarvalet. Doria är emblematisk för den nya högern i Brasilien. Likt en brasiliansk Donald Trump är han främst känd som en tidigare programledare i tv-programmet O Aprendiz, den brasilianska versionen av The Apprentice där unga entreprenörer tävlar mot varandra. Som borgmästare har Doria lovat att sänka skatten, riva upp regleringar för företag och privatisera de tjänster som finns kvar i offentlig kontroll i São Paulo. Han gör också en politisk poäng av att använda Uber framför vanliga taxibolag.
Doria som vann borgmästarvalet redan i första valomgången, något som inte skett på 24 år, har dock ett väljarstöd som sträcker sig utanför de välbärgade villaområdena. Genom att presentera sig som en ”hederlig arbetare” som i amerikansk anda skapat sin förmögenhet med sina bara händer (trots att han kommer från en rik politikerfamilj med anor som sträcker sig tillbaka till 1100-talets Genua) lyckades han vinna över flera arbetare som är missnöjda med den krisande ekonomin och korruptionsskandalerna som främst kom att förknippas med regeringen under PT:s styre. Denna ”klassallians” har fått den franske sociologen Laurent Delcourt att beskriva den nya brasilianska högern som ett ”tropiskt Tea Party”.
I dag är det fritt fram att på sociala medier beklaga sig över att behöva dela flygplan med ”tiggare” och att driva med nordbrasilianare (som har mörkare hudfärg) som regelbundet beskrivs som ”lata”, ”efterblivna” och ”parasiter”
Missnöjet med PT började redan 2013. Det året ägde de största demonstrationerna rum i landets historia sedan diktaturens fall 1985. Den tändande gnistan var en höjning av biljettpriserna i det offentliga transportsystemet i São Paulo. Det var ett kännbart utslag av de nedskärningar som den sittande vänsterregeringen tvingades göra på grund av lågkonjunkturen som hade börjat slå mot den brasilianska exportindustrin. Till en början krävde demonstranterna ökade offentliga investeringar. Men högern som började känna vind i seglen lyckades kapa proteströrelsen. De två huvudsakliga strömningarna inom högern – den identitära rasistiska och den liberala – förenades och vände rörelsens ilska mot regeringspartiet PT genom att fokusera på korruptionsskandalerna som hela det brasilianska etablissemanget, inklusive PT, var indraget i. Med denna strategi framställde man PT som genomkorrupt, trots att högerpartierna har långt fler korruptionsdömda och – anklagade medlemmar. Denna anti-PT-ideologi, som enligt flera kommentatorer fungerar på samma sätt som antikommunismen gjorde under kalla kriget, bidrog till att skapa ett klimat där man tre år senare helt enkelt kunde fälla regeringen genom en riksrättsprocess.
Rasism och frikyrkokonservatism
Strax efter att demonstrationerna 2013 började kom de som demonstrerade att allt mindre likna den genomsnittliga brasilianaren i och med att hudfärgen på ansiktena i tågen successivt ljusnade. Enligt en undersökning av en grupp brasilianska sociologer var majoriteten vita, urbana och från priviligierade familjer. Över 90 procent sade sig vilja få PT-regeringen att falla. På sociala medier flödade kritiken mot den socialistiska regeringens välfärdssatsningar, såsom det kända familjebidraget Bolsa Familia som beräknas ha hjälpt 14 miljoner människor ur fattigdom. Genom att ge bidrag till ”lata fattiglappar” ansågs regeringen ha kört ekonomin i botten. När Dilma Rousseff 2013 skrev under en ny lag som tvingade rika familjer att deklarera sina husor och betala dem minimilön tycks bägaren ha runnit över. Sedan dess har en typ av rasistiskt hat som länge hållits tillbaka under PT:s hegemoni kommit tillbaka i det offentliga rummet. I dag är det fritt fram att på sociala medier beklaga sig över att behöva dela flygplan med ”tiggare” och att driva med nordbrasilianare (som har mörkare hudfärg) som regelbundet beskrivs som ”lata”, ”efterblivna” och ”parasiter”.
Paradoxalt nog har PT:s socialpolitiska framgångar gett högern ammunition. Många av de väljare som den nya högern försöker locka hör till den lägre medelklassen som tagit sig uppåt på den sociala stegen tack vare PT:s välfärdspolitik men som nu inte längre identifierar sig som fattiga. Dessa grupper är i regel mottagliga för det meritokratiska budskapet hos såväl den liberala högern som de evangeliska kyrkorna. De senare har kommit att spela en allt större politisk roll i Brasilien de senaste årtiondena. Till skillnad från den katolska kyrkan är dessa ofta bättre representerade i fattiga områden och med sin ultrakonservativa och individualistiska världsbild lockar de fattiga människor som hoppas nå ekonomisk framgång genom sin tro. När Rio de Janeiros förorter röstade för den evangeliske biskopen Marcelo Crivella i borgmästarvalet var det ett utslag av denna logik.
Kulturkrig
De evangeliska kyrkorna har dock även breddat stallet av politiska måltavlor för att locka väljare. På senare tid har man aktivt bidragit till att piska upp hatiska stämningar mot HBTQ-grupper och andra ”moraliskt avvikande” minoriteter. Bland annat har man lyckats stänga konstutställningar med HBTQ-teman under förevändning att de skulle ”försvara pedofili”, ”zoofili” och ”blasfemi”. Det faktum att den amerikanska queerteoretiska filosofen Judith Butler på senare tid har blivit persona non grata på flera håll i Brasilien säger en del om stämningarna. Under ett besök i landet i höstas möttes hon av demonstranter som brände dockor föreställande henne och som skanderade att hon vill förstöra den brasilianska familjen. Enligt flera statsvetare är den här typen av ”kulturkrig” ett sätt för högern att mobilisera människor som annars inte nödvändigtvis skulle lockas av de ekonomiska argumenten. Genom att göra feminister, HBTQ-rörelsen och svarta till moralisk-kulturella måltavlor kan högern vinna röster för sin ekonomiska politik. I ett sådant klimat borde det inte förvåna att en respekterad politiker som den lesbiska Marielle Franco kan mördas på öppen gata.
Det enda positiva i sammanhanget är att stödet för denna ekonomiska politik fortfarande är svagt. En majoritet är emot de föreslagna reformerna av arbetsrätten och pensionssystemet. Om det motståndet kan ge utslag i höstens presidentval återstår att se.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.