Nyss hemkommen från två veckor i eftervalsdebattens Berlin kan jag konstatera att det åtminstone finns vissa likheter med den svenska politiska vardagen. I Tyskland vill Angela Merkels CDU valkampanja och regera med statschefens namn och rykte som enda ledstjärna, politiken blir till icke-politik. Inga egna idéer, bara negativ kampanj och byggandet av den egna självbilden räcker långt också i Tyskland.
Men till en egen majoritet räcker det inte, och vore det inte för Socialdemokraternas (SPD) splittring i början 2000-talet så skulle det vara givet att använda den tydliga rödgröna majoriteten för att bilda regering. Det är nämligen inte, som många tror, Die Linkes (Vänstern) DDR-bakgrund i östra Tyskland som huvudsakligen ligger bakom SPD:s vägran till samarbete. Det är ilskan och oviljan mot de gamla kamraterna i väst, som med gamle finansministern Oskar Lafontaine i spetsen lämnade partiet som vänsterutbrytningen WASG och sedan fusionerade med dåvarande PDS i Die Linke som är huvudproblemet. Men nu hörs allt fler röster inifrån SPD om att det får vara sista valet som vänstern utesluts som samarbetspartner redan innan valet genomförts. Den strategin för ju SPD rakt i armarna på CDU, i ännu en stor koalition som långsamt dödar socialdemokratin. Die Linkes röster går inte att tänka bort.
Att en majoritet av det tyska folket har röstat på ett parti till vänster om de svenska Socialdemokraterna – SPD vågar aktivt trycka på för skattehöjningar i regeringsförhandlingarna och De gröna gick till val på en betydligt mer social profil än vanligt – verkar ha gått nästan alla politiska bedömare förbi. Att högerväljarna samlas kring ett parti betyder inget annat än just detta: att högerväljarna i Tyskland samlas krig ett parti. Det beror huvudsakligen på det liberala FDP:s impopulära nyliberalism och återkommande skandaler och klavertramp. För första gången i Förbundsrepublikens historia finns inte ”de gula” liberalerna representerade alls.
Precis som Angela Merkel i Tyskland bygger Fredrik Reinfeldt huvudsakligen på sin bild av trygg och duktig statsministern som står för ordning mot oppositionens kaos. Precis som Angela Merkel verkar regeringen Reinfeldt gå in i nästa valrörelse utan egen politik. På den nyss avslutade stämman gör de ett stort nummer av att de inte vill ha fler skattesänkningar och att de är garanten mot ”socialistiska experiment”.
”Allt är bra som det är”, är det sövande budskapet i Berlin såväl som i Stockholm. Precis som i Tyskland snor sig också de svenska Socialdemokraterna och Miljöpartiet som maskar inför den uppenbara vänstermajoriteten i opinionen. Inte heller Vänsterpartiets röster går att tänka bort. Och även om Löfvens parti inte går lika hårt åt vänsterflanken som sina tyska kamrater finns också här en uppenbar ovilja att göra politik av och bilda en regering byggd på folkmajoritetens åsikter. Önskedrömmarna i S-ledningen om en S-MP-FP-regeringen är ju en direkt önskan om en annan regering än den väljarna för tillfället vill ha. Och S-oviljan att tänka sig ens ett öre i någon skattehöjning, trots att skatterna i fem omgångar har sänkts, visar på ett hål i den svenska politiska debatten som till och med är större än i Tyskland.
Denna tidnings ledarsida vill passa på att slå fast att lite ”socialistiska experiment” är precis vad det här landet behöver. Återtagande av privatiserade tillgångar, ökat skatteuttag för att finansiera den gemensamma välfärden igen, en offensiv arbetsmarknadspolitik – som inkluderar storsatsningar på miljövänligt byggande, nya jobb i den offentliga sektorn och rejäla åtgärder mot lönedumpningen – är idag det ansvarsfullaste en regering kan göra i ett Europa där hjulen står stilla och en mycket stor del av de unga går utan jobb. En generation offras på de nyliberala dogmernas altare, bakom hörnet står fascismen redo med ”enkla” politiska lösningar.
Men Reinfeldt kan sova lugnt om natten, ingenting tyder på att några socialistiska experiment planeras i de socialdemokratiska laboratorierna. Inte i Tyskland och än mindre i Sverige. Frågan är bara vilka experiment som planeras i stället? Regeringen och det stora oppositionspartiet förblir svaret skyldig.
