Den 11 december rasade en bygghiss från åttonde våningen rakt ned i marken i Sundbyberg utanför Stockholm. Fem byggnadsarbetare omkom, och kropparna var så deformerade att det tog flera dagar att identifiera dem. Det var inte ens tydligt vem de jobbade för.
Så inleder byggnadsarbetaren Kim Söderström, ordförande i Byggnads Gävledala, sitt sommarprogram den 25 juli. Han förklarar att när facket Byggnads utredde olyckan fann de 119 underentreprenörer i fem led, något som inte är ovanligt i dag. Han berättar om ”UE-kedjor”, långa band av underentreprenörer.
Det går till så att ett stort byggföretag vinner upphandlingen med ett lågt anbud, för att sälja vidare till ett mer okänt svenskt företag, som sedan säljer vidare till Polen och vidare till Lettland. Upplägget är inte ovanligt. Vid den dödliga branden vid Oceana vattenvärld i Göteborg i höstas fanns 168 arbetare från 58 företag på plats.
Att det ser ut så påverkar säkerheten. För varje steg späds ansvaret ut, vilket gör arbetet allt farligare. Inte sällan saknas skyddsutrustning eller en aktör med ordentlig överblick. Den huvudentreprenör som ifrågasätts kan alltid skylla ifrån sig på det anonyma bolagsmyllret.
Sådana här ansvarslösa kedjor används både privat och offentligt, något den socialdemokratiska EU-kandidaten Johan Danielsson uppmärksammade.
– Våra skattepengar ska inte gå till den här typen av skitföretagande, sade han inför valet till Dagens Arena.
För varje steg späds ansvaret ut, vilket gör arbetet allt farligare
Han var också LO:s kandidat på S-listan, och ställer sig bakom deras krav på att inrätta ett europeiskt centrum mot arbetslivskriminalitet, samt en gräns på max två underleverantörer. I sin plattform ville fackförbundet dessutom införa en rekommendation på en arbetsplatsinspektör per 10 000 invånare, en åtgärd som rekommenderas av FN:s arbetslivsorganisation och som skulle innebära en fördubbling i Sverige.
Med Byggnads-veteranen Johan Lindholm som ny LO-bas kan allt detta förhoppningsvis vara ett tecken på att organisationen ännu en gång börjar putta socialdemokratin framför sig.
Men även högern bryr sig om vanligt folk – påstår de. När Tidöregeringen sänkte reduktionsplikten beskrevs det av Jimmie Åkesson som en seger för ”vanligt hederligt folk som inte bor i storstad”. I Dagens Nyheter förklarar Romina Pourmokhtari avsaknaden av klimatåtgärder med att hon vill se en ”rättvis omställning som alla känner att de kan genomföra”.
Och vi minns alla poserandet med falukorvar, från Ebba Buschs viftande inför riksdagsvalet till Jan Emanuels skottkärra. Ett liknande fenomen ser vi på andra sidan av Atlanten, där den amerikanska vicepresidentkandidaten JD Vance stoltserar med sin bakgrund i arbetarklassen, en grupp som han ägnade hela självbiografin Hillbilly elegy åt att baktala.
All denna folklighet är spelad. De nämner bara ”folket” för att beskylla det för sin dåliga politik. Men när det handlar om att på ett handfast sätt göra livet bättre för arbetande människor – som att backa de strejkande sjuksköterskorna, ta itu med arbetslivskriminalitet eller förkorta arbetsdagen – är solidariteten som bortblåst.
Det bådar inte gott inför framtiden, för globalt står arbetarklassen inför en enorm stress på grund av klimatförändringarna. Enligt en ny ILO-rapport (25/7) utsätts arbetare för mer farlig, och i värsta fall dödlig, värme än någonsin tidigare. Organisationen har nu lanserat en kampanj för att skydda arbetare.
Det är alltså akut att belysa problemet. Därför bör vi införa en minnesdag för alla stupade arbetare utöver den bredare första maj. Varför inte 11 december.