Fidel Castro är död. Som väl är dog han av hög ålder och inte i något av de mordförsök som CIA-chefer beordrat på honom i decennier. Det ska sägas tydligt; det är i första hand kubanernas sak att bedöma vad Fidel Castros styre har inneburit. Men Kubas och Castros insatser mot apartheidregimen i Sydafrika och de länder i Sydamerika som utsattes för statskupper och blodiga utrensningar med amerikansk uppbackning borde minnas med värme av dem som dem som håller solidariteten högt. Det är inte konstigt att människor världen över sörjer.
Motiven bakom högerns obotliga hat mot Kuba är inte svåra att förstå. 99 procent av intresset för att skriva indignerade texter om Fidel Castro handlar om svensk inrikespolitik, där det finns en lång historia av att på ett intellektuellt ohederligt sätt att kleta Kubas brister på vänstern. Att borgerlighetens syn på demokrati blir viktig precis bara när det kommer till Kuba, synliggör landets enorma betydelse i världspolitiken.
För vad är det som är så läskigt med viljan att sträva efter ett samhälle som inte är kapitalistiskt? Kapitalismen, inte Fidel Castros Kuba, skördar fler offer än något annat samhällssystem hittills.
Trots att den liberala demokratin nu på befinner sig i kris, försöker borgerligheten krampaktigt domdera omkring med den och utmåla alla som vill något mer (demokratisera arbetsplatser, få mer inflytande över politiken och minska marknadens makt) som blodtörstiga diktaturkramare.
För vad är det som är så läskigt med viljan att sträva efter ett samhälle som inte är kapitalistiskt?
För vänstern är Kuba den rosaskimrande bilden av ett alternativt system. Ett system som i dag är långt ifrån en socialistisk ekonomi, men som fortfarande är den främsta symbolen för det och för den antiimperialistiska kampen. Högern vill kväva visionen – drömmen om ett nytt system och en bättre värld. Och genom sitt ältande pressas också vänstern i att hela tiden förhålla sig till deras definition av demokrati.
Men om man provar att vända på det: I land efter land ser vi hur de traditionella socialdemokratiska partierna tappar makt och inflytande, hur de konservativa och systemkramande högerpartierna förlorar till högerextrema rörelser som vill skapa kaos i samma system. Nu senast i valet av Donald Trump. Status quo fungerar inte, den liberala demokratin som öppnat upp för marknadens tyranni snarare än demokrati måste belysas och omvärderas.
Den liberala demokratins misslyckanden och mycket låga förtroende visar skoningslöst för högern att det som de allierade sig med inte direkt ledde åt ett bättre håll, snarare tvärtom. Därför klamrar de sig fast med näbbar och klor vid det som varit deras fiendebild i alla tider.
Alla de som runt om i världen sett Kuba som ett exempel på att det går att göra politik på andra villkor än marknadens, sörjer nu. För Fidel Castro stod för dem som en vision om något annat, en skyddsvall mot militärkupper och fattigdom och som en stark solidaritetsnation i världen.
