Så kom den då till sist, den nya rapporten från Programme for International Student Assessment (PISA). Många var de politiker som, med varierande partitillhörighet, beskyllde sina politiska motståndare för de brister i skolan som uppdagades i rapporten. Utbildningsminister Jan Björklund var snabbt ute och basunerade bestämt ut att felet naturligtvis var någon annans. Det som förundrar mig är att så många verkar vara helt tagna på sängen av rapportens resultat. Sanningen är den att skolans kräftgång började redan under sent 80-tal tidigt 90-tal. Då var svensk skola som mest likvärdig och känd för dess framgång med sen differentiering. Men i takt med kommunaliseringen, friskolereformen och det fria skolvalet med en enorm segregering till följd har den svenska skolan kapsejsat.
I dag befinner vi oss i ett läge där skolsystemet själv bryter mot skollagen om likvärdighet varje dag och där elever differentieras allt tidigare i skolåldern. Därför är frågan om detta en nyhet verkligen befogad. 2009 släppte Skolverket en rapport vid namn ”Vad påverkar resultaten i grundskolan” som på ett pricksäkert vis lyfte den problematik som har lett fram till den svenska skolans totala kunskapshaveri. Skolan är i dag ett sorgebarn i den svenska välfärdsstaten, som till och med får se sig omsprungen och diverse forna sovjetstater. Nu är skolfrågan i sig komplex eftersom det inte finns en universallösning för att komma tillrätta med problematiken, det krävs en flerstegsraket av tidigare icke skådat slag.
Ett problem är att alla försöker spara pengar på skolan, ofta insvepta i vackra pedagogiska motiv. Ett sådant exempel är kommunaliseringen som naturligtvis bara var ett sätt för staten att sanera sin ekonomi. När det kommer till kritan så är samtliga partier på ett eller annat sätt medskyldiga till dagens situation. Mitt egna parti var till exempel med och drev igenom kommunaliseringen. Men vi har tänkt om och ställer oss i den skara som kräver ett återförstatligande av skolan eftersom det är enda sättet att på allvar klara av kraven om likvärdighet som kan anses vara grundfundamentet i skollagen. Att Björklund som utbildningsminister slår i från sig är bara löjeväckande, han är högst ansvarig även om han inte är ensam om att ställas till svars.
Det politikerna borde göra om de på allvar vill få ordning på skolan är att öka likvärdigheten. Det innebär att friskolorna måste fasas ut, det fria skolvalet samt segregeringen som kommit till följd av valet måste ses över. Dessutom anser jag att ett återförstatligande av skolan är ett måste för att klara av likvärdigheten. Differentieringen måste också ses över och stävjas. Ett sätt att göra det är att införa fler specialpedagoger i klassrummen samtidigt som klasstorlekarna minskas, men då håller det inte att ideligen sänka skatten. Det krävs också en uppryckning inom de många lärarutbildningar runt om i landet. Det kan låta drastiskt men en tänkbar lösning vore att mer eller mindre dubblera utbildningskraven samtidigt som lärarlönen måste höjas rejält för att matcha de hårdare kraven på lärarutbildningen. Tony Blair var inne på liknande lösningar när Storbritanniens skolsystem var illa däran.
Men kanske är ändå den viktigaste dellösningen att sluta leka affär med skolan. Det håller inte att marknadsanpassa så elementära delar av den svenska välfärden. Slutligen vill jag bara göra utbildningsministern medveten om att han har varit vid makten i sju år nu och att de tre senaste läroplanerna för grundskolan faktiskt har lagts fram av borgerliga regeringar. Det vore kanske på plats med lite ödmjukhet och självkritik?
