Lotta Sjöberg är ingen färsking. I 17 år har hon arbetat som illustratör och tecknare. Hon har gett ut två seriealbum, Bebisbekännelser – guide för nybörjarföräldrar och Family living – den ostädade sanningen, den första har även getts ut i Finland och Norge.
Hon modererar också en facebookgrupp med bilder på stökiga hem, en sida som psykologer rekommenderar människor med höga krav på sig själva att gå på för att få en inblick i hur verkligheten också kan ser ut.
Det är alltså en väletablerad konstnär jag träffar för att prata om hennes nya bok Det kan alltid bli värre. Ändå är hon märkbart nervös inför boksläppet.
– Just nu är det rätt jobbigt. (Skratt) Varje gång jag har gett ut en bok har det känts hemskt. Jag blir bedömd och funderar på vad folk ska tänka och tycka, säger hon.
Det finns ett särskilt skäl till att nervositeten är starkare inför hennes nya bok. Den handlar om svarta, tunga grejer: ångest, psykisk ohälsa och kommande katastrofer. Men, det måste tilläggas, hennes serier är fulla av humor och igenkänning. De svartsynta broderier som också finns med i boken skulle finna sin rätta plats i många hem.
– Jag har gått i terapi länge eftersom jag har drabbats av regelbundna depressioner i mitt liv. Det har varit gruppterapi, enskilda samtal och ångestskola och det finns mycket i de situationerna som är väldigt roligt. Det var skönt att se att andra människor har samma tvångstankar och exempelvis klimatångest.
För kanske två år sedan kände Lotta Sjöberg att hon ville göra en bok om ångest. Hon berättade om idén för sin terapeut.
– Hennes reaktion var: ”Ska du verkligen grotta ner dig i det?” Och jag svarade: ”Ok, jag gör en bok om lycka istället.”
Mycket riktigt startar boken i ett kapitel om lycka. Men det som följer heter ”Hej Ångest”. Hon har läst mycket om lyckoforskning. Barbara Ehrenreichs sågning av blev en favorit.
– Vi lever i ett samhälle där vi ska prestera hela tiden. Vår tid är besatt av status och prestation är status. Det sätter sådan press på människor. Det är ohälsosamt.
Inte bara svärtan skiljer Det kan alltid bli värre från hennes två tidigare böcker. Det är också ett uttalat politiskt album. Hon går hårt åt samtiden.
– Det beror på sammanhanget vi lever i hur vi mår. Det är oundvikligt att prata om psykisk ohälsa utan att prata om hur samhället är utformat. Vi ska vara duktiga, högpresterande samhällsmedborgare, göra som vi blir tillsagda så att systemet fungerar. Med psykisk ohälsa är det tvärtom, plötsligt gör vi inte som vi ska.
Hon tycker att samhällsklimatet har hårdnat. Säger sig sakna en empati hon uppfattade runtomkring sig när hon var barn.
– När vi demonstrerade för fred och grejer så fanns det medkänsla med andra länder och varandra. Men i dag: Om man inte orkar jobba är man lat. Våra trygghetssystem urholkas men samtidigt uppmanas sjuka att skärpa till sig, fastän det egentligen är så att de är födda i en situation där det är väldigt svårt att skärpa till sig. Det är så jävla orättvist.
Lotta Sjöberg återkommer under vårt samtal till sin arbetarklassbakgrund. Jag slänger fram att många säger att kunna prata om sin ångest är ett medelklassprivilegium.
– Att gå i psykoanalys är skitdyrt och då ses det som att man tar sig själv på allvar. Men att gå omkring och deppa och vara ofunktionell är det inte hög status i. Det krävs många gånger att man har pengar för att få tillgång till rätt vård. Min farsa, han är byggjobbare, och han gick i terapi i fem år. Han sparade pengar för att kunna gå. Han blev som en annan pappa. Det var fantastiskt. Hur många arbetarklassgubbar gör det?
Hon säger att hon tycker att det är både bra och dåligt att det finns en större fokus på psykisk ohälsa. Det märks i hennes bok.
Hon gör sig lustig över det som ibland kallas för diagnossjuka, det vill säga att alla ska ges en diagnos i dag, samtidigt visar hon att psykisk ohälsa är på allvar och viktigt. I förbifarten ger hon också läkemedelsindustrin en känga för att de har ekonomiskt intresse av att många får en diagnos.
– Folk som behöver samtal får medicin istället för att det går snabbare och är billigare. Det är störigt. Så på den punkten är jag kritisk. Men att fler vågar prata om sin psykiska ohälsa och söka hjälp, det tycker jag är fantastiskt.
Kan det nånsin bli bättre?
– Nä. (Skratt) Äh, jag vet inte. Kan det det? Jo. Det kan väl bli bättre. Sedan kan det bli sämre igen. Det är ett cirkel som går runt.
