Det är bråda dagar för Alexandra Pascalidou. När Flamman till slut lyckas få tag i henne sitter hon i en taxi på väg hem från jobbet som programledare för Sveriges radios Ring P1. Det är i slutet av juni när vi talas vid. Alexandra är trött och stressad. Om mindre än ett dygn ska hon hålla ett tal på en fredskongress i Varberg.
Kort därefter åker hon till Almedalen för att debattera och moderera, och för bara några dagar sedan kom hon hem från sitt älskade Grekland.
Hur mår Grekland just nu?
– Den grekiska patienten ligger på intensiven sedan ganska lång tid tillbaka och trojkan – alltså EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden – har hela tiden felmedicinerat patienten. Det har i sin tur orsakat flera biverkningar och nu har Greklands kris blivit en kronisk kris.
Tidigt på morgonen den 24 juni twittrar Alexandra om Internationella valutafonden (IMF): ”IMF och Christine Lagarde är fortfarande inte nöjda med den grekiska regeringens reformförslag på skattehöjningar som de menar lamslår marknaden”.
– Greklands regering anser att man inte kan bedriva en så socialt orättvis politik som trojkan vill göra och jag brukar häpna över svenska journalisters analyser – ”släng bara ut Grekland så blir allting bra” – som om trojkan inte har en egen politisk agenda. Den vill hellre sänka lönerna och pensionerna ännu mer, trots att allt fler greker tvingas gå till soppkök för att de inte kan äta sig mätta, än att höja skatterna för dem som redan är rika.
Alexandra berättar om ett Grekland där nästan 30 procent är arbetslösa och där barn går hungriga till skolan. Hon berättar om sina vänner som tjänar 450 euro – alltså mindre än 4 200 kronor – i månaden. På ett heltidsjobb. De är över 30 år och kan bara drömma om att en dag ha råd att flytta hemifrån.
– Grekland har blivit ett väldigt uppdelat land. På Syntagmatorget i Aten är det demonstrationer var och varannan dag, både för och emot trojkan, och det är det som oroar mig allra mest. Jag kommer från ett inbördeskrigsdrabbat Grekland och det är en väldigt stor splittring som pågår nu.
Alexandra föddes i en tvättstuga i Rumänien för 45 år sedan. Föräldrarna var grekiska och när Alexandra var ett år gammal flyttade familjen till Grekland. Hon växte upp i en fattig bergsby med sin mormor och 1976 – två år efter att den grekiska militärdiktaturen hade fallit – flyttade familjen till Rinkeby i västra Stockholm.
Mindre än 20 år senare, 1995, slog Alexandra igenom som programledare för SVT:s mångkulturella magasin Mosaik. Sedan dess har hon bland annat varit programledare för OS i Aten i SVT och lett en egen talk show i grekisk tv. Hon har skrivit sex böcker, däribland Kaos – ett grekiskt krislexikon, och suttit i styrelsen för Bris och kvinnojouren Terrafem.
Du har gjort en lång resa. Är det svårare att göra en sådan resa i dag i Sverige?
– Det är betydligt svårare. Klassklyftorna har ökat. Segregationen har ökat. Fattigdomen har ökat. Och i mediebranschen sitter familjer – gifta par – som ägare i de stora medieföretagen. Det är svårt att vara turk från Fittja och få en egen tv-show.
Vad skulle du vilja göra för att ändra på det?
– Jag skulle bedriva klassisk välfärdspolitik. Storsatsa på de fattiga svenskarna – de hårt arbetande svenskarna – och se till att de bästa skolorna finns där de bor. Flytta ut myndigheterna till förorterna och gör om alla departement till lägenheter som alla som bor ute i förorterna får förtur till.
– Och se till att det finns fler fritidsgårdar och mer gratis fritidsverksamhet. Det var det som räddade mig. Jag kommer från ett väldigt trasigt arbetarhem, med en pappa som drack för mycket, och jag flydde så fort jag kunde.
Men även om det finns oerhört mycket att förbättra i Sverige så ägnar Alexandra all sin vakna tid åt Grekland. Hon ser det inte bara som ett journalistiskt uppdrag – utan som ett av de viktigaste ögonblicken i Europas samtida historia.
– Jag är verkligen vän av Europatanken och att vi måste samarbeta över nationsgränserna, för vi har så mycket mer som förenar oss, men hela den här situationen blottlägger ett demokratiskt tvivelaktigt förhållningssätt. Den som är satt i skuld är inte fri och nu kan inte Grekland bestämma över sin egen politik.
Några dagar efter att vi har talats vid, den 30 juni, går tiden ut för Grekland att betala tillbaka sin skuld till Internationella valutafonden (IMF). Landet ber, i sista sekund, om förlängd tidsfrist, men när inga pengar betalas tillbaka blir Grekland det första landet i västvärlden att missa en återbetalning av ett IMF-lån.
Den grekiska regeringen utlyser en folkomröstning, till den 5 juli, där grekerna måste bestämma om de ska acceptera trojkans tuffare åtstramningskrav – med massiv nedskärningspolitik – i utbyte mot nya stödmiljarder. Innan dess kommer inte trojkan att ta ställning till ett eventuellt nytt stödprogram.
Alexandra skriver i sin blogg: ”Så väljarna har en vecka på sig att läsa in sig, bilda sig en egen uppfattning om det ofattbara och med en enkel handrörelse avgöra sitt och sina barns öden. Men även eurozonens. Och Europas. Röstar de nej är det sannolikt tack och hej och helvetet på jorden som väntar. Röstar de ja till euron och trojkans avtal blir det svårt för Tsipras att sitta kvar. Då väntar ett nyval.”
– Jag tror inte att det kommer att bli nyval. EU har alldeles för mycket att förlora på att sparka ut två procent av sin ekonomi. Och vad är eurosamarbetet då, om det är svängdörrar in och ut? Vad kommer att hända nästa gång detta händer? För det kommer att hända igen. Grekland är inte det enda landet i Europa som är korrumperat och instabilt.
Tidigare i år utsågs Alexandra till Årets europé, av Svenska Europarörelsen, för att hon anses vidga vårt perspektiv av Europa. Utmärkelsen tilldelas någon som ”har bidragit till att främja samarbetet mellan folken i Europa i syfte att stärka fred och frihet” och i motiveringen står det skrivet: ”Med sitt starka patos understryker Alexandra Pascalidou att ett Europa, där alla människor har lika värde, är en tillgång och något värt att kämpa för”.
– Det var oerhört hedrande, och en stor ära, men också väldigt lustigt. Tidigare har personer som Margot Wallström och Carl Bildt fått utmärkelsen – människor som har extremt mycket makt – och jag kan bara önska att jag också får så mycket makt en dag.
Men det har också varit ett ovanligt tufft år för Alexandra. I slutet av februari tar hon farväl av lyssnarna i Ring P1. Efter 20 år av hot och hat har bägaren till slut runnit över. Hon har gett upp och orkar inte längre stå upp mot hatet.
Men det massiva stödet som följer ger henne ny kraft och får henne att ändra sig. Nu är hon tillbaka och sänder Ring P1 som vanligt igen.
– Jag är trött, arg, rädd och ledsen varje dag, men vad ska jag göra i stället? Ska jag söka ett annat jobb? Ska jag sjukskriva mig för att det finns så många rasister? Då låter jag ju dem vinna.
– Det hatas och hotas varenda dag. Det är organiserat och mobiliserat och alla dessa män som är på mig är ett tecken på att jag behövs. Och jag måste orka för alla andras skull. Om jag har lyckats ta mig upp, om jag har lyckats hålla näsan ovanför vattenytan, så måste jag orka kasta ut livbojar till de andra.
Personakt
Namn: Alexandra Pascalidou.
Född: År 1970 i Bukarest.
Bor: Stockholm.
Familj: Sambo och en dotter.
Yrke: Journalist, författare, programledare och människorättsaktivist.
Tidigare jobb: Städerska, McDonalds och receptionist. ”Jag har jobbat sedan jag var 14 år”.
Utbildning: Statsvetenskap, juridik, ekonomi, sociologi med mera. Sammanlagt 200 högskolepoäng från Stockholms universitet samt Erasmus-student vid ett grekiskt universitet.
Intressen: Resor och människor.
Läser: Nyheter och fakta.
Ser på tv: Dokumentärer.
Oanad talang: Vig och snabb.
Framtidsdröm: Skriva en prisad roman och förändra världen.
Längtar efter: Fred och frihet för alla, jämnare resursfördelning och en värld fri från diskriminering.
Uppmaning: Lämna flocken och tänk en andra tanke innan du dömer ut människor.
