Rodrigo Plás långfilmsdebut är ett knytnävsslag rakt i solarplexus på det samhälle som slits sönder av klasskonflikter, rädsla och hat.
Ett samhälle som tillåter en alltmer berikad medelklass skapa sig sina egna hermetiskt tillslutna och övervakade områden, med egna rättigheter och bestämmelser som skapar en rent ut sagt fascistoid stämning när medborgargardet tar lagen i sina egna händer.
Platsen är Mexico City, närmare bestämt La Zona, en ”gated community” för den rikare delen av stadens medelklass. Murarna är skyhöga, kameror bevakar varje gata och hus för att trygga invånarna från den hotande omgivningen, illustrerad av kåkstaden som växer alldeles inpå murarna.
Rodrigo Plá lyckas berätta en politiskt intensivt laddad historia om en verklighet som redan är här i många delar av världen – och med stormsteg närmar sig även vårt lilla hörn av jorden.
Han skärskådar de normer och värderingar som skapas av en bildligt och bokstavligt talat instängd och isolerad klass, som tror sig vara moraliskt ledande men i själva verket är den korrumperande, och där barbariet ligger under ytan.
Såväl hos de konservativa som de liberala villaägarna i zonen, liksom hos både männen och kvinnorna.
Den klaustrofobiska skräcken och de paranoida stämningar som växer fram i området som satts under press, driver filmen framåt och skildras fantastiskt bra av de starka individuella och kollektiva skådespelarinsatserna lika mycket som av det skickliga visuella berättandet. Historiens många spännande och oväntade vändningar rör sig snabbt framåt mot den grymma upplösningen. Denna dynamit till film sätter fingret på flera djupa samhällsproblem som vi utsätts för, i en skenande kapitalism där varje familj och grannskap ska se efter sig själv.
Inga utvägar på samhällsproblemen presenteras i filmen och det är tacksamt att regissören inte väljer den enkla vägen ut med en liberal hjälte som rider in på sin vita springare.
