Inte störst men bäst och vackrast. Littfest i Umeå vägrar att expandera och fortsätter att satsa på innehåll med kvalitet.
Littfest drivs av en förening som visserligen har växt till en institution men är fortfarande bred och folklig, säger Erik Jonsson, en av festivalens tre koordinatorer.
I år firar festivalen tioårsjubileum. När Littfest startades 2007 var ambitionen att skapa ett litteraturevenemang av rang i norr – en litteraturfestival av bra kvalitet för norrlänningar. Men det fanns också en vilja att motverka den kommersialism som man ansåg prägla de stora evenemangen i söder, framför allt Bokmässan i Göteborg.
Ambitionen har man lyckats upprätthålla mycket framgångsrikt, kommersen på Littfest är av mycket liten omfattning, och de bokbord som möter besökarna bemannas av mindre, ofta okända, förlag, och lokala antikvariat och kulturarrangörer som Café Pilgatan.
Tyngdpunkten ligger på seminarier med författare, men Littfest bjuder också på föreläsningar, utställningar, uppläsningar och föreställningar med musikinslag.
Efter att ha testat flera olika lokaler och laborerat med datum för festivalen – från början hölls den tidigt i februari när det är som kallast och mörkast – har Littfest hittat hem till Umeå Folkets hus och hålls under vecka elva.
Tack vare sitt ökande anseende kan Littfest numera locka till sig stora namn inom litteraturvärlden, både svenska och internationella. I år var det nog Ebba Witt-Brattström, aktuell med både Kulturmannen och Århundradets Kärlekskrig som tilldrog sig mest uppmärksamhet, och hennes samtal med litteraturvetaren Anders Johansson, modererat av Therese Eriksson, var fullsatt.
Som vanligt hade årets upplaga av Littfest olika teman. Det var ”Krig, migration och fristad” och ”Romer och resande folk”, två ämnen som visade sig ha mycket gemensamt.
Den syriska författaren Samar Yazbek, känd sedan tidigare för svenska läsare med romanen En mörk strimma av ljus, är aktuell med Resa in i tomheten, en mycket uppmärksammad reportagebok om hennes hemliga resor in i krigets Syrien.
I ett samtal med Yukiko Duke berättade hon engagerat om sin syn på utvecklingen i Syrien. Hon anser att upproret mot Assadregimen från början var en genuin folklig resning, som bemöttes med brutalt våld av regeringen. När kriget eskalerade tilltog inflödet av utländska krigare, framför allt islamister, och det folkliga upproret kidnappades av helt andra krafter. När så IS år 2013 i stor utsträckning slog sönder stora delar av oppositionen ledde det till en kraftig ökning av den utländska interventionen.
Därmed blev kriget i Syrien en bricka i ett världspolitiskt spel. Samar Yazbek tror inte att det bådar särskilt gott för landet.
Hon gav också ett starkt uttryck för en övertygelse om författarnas plikt att engagera sig.
Litteraturen fördjupar bilden av världen. Och författare är offrens minne och röst.
Två mycket engagerade författare är Majgull Axelsson och Hans Caldaras. Under Littfest möttes de för ett samtal med rubriken Romerna då och nu – i Sverige och Europa. Majgull Axelsson berättade om sin roman Jag heter inte Mirjam, om en romsk flicka som i koncentrationslägret Ravensbrück byter identitet med en död judisk flicka, och förvandlas från Malika till Mirjam, en hemlighet som hon behåller genom nästan hela sitt liv i efterkrigstidens Sverige.
Hans Caldaras konstaterade att många personer med romska rötter väljer att dölja sin identitet. Romerna i Sverige har utsatts för en exempellös diskriminering på rent rasistiska grunder, även under den tid i svensk historia då man var som mest stolt över den välfärd, rättvisa och jämlikhet som hade uppnåtts.
Även om kunskaperna om romerna fortfarande är katastrofalt dåliga och många fördomar lever kvar har situationen för de svenska romerna förbättrats avsevärt. Det inte minst tack vare den kamp för romska rättigheter som initierades av Katarina Taikon på 60-talet.
Men, påpekade Hans Caldaras indignerat, samma diskriminerande behandling sker i dag också – men inte mot svenska romer, utan mot romer från Rumänien, Bulgarien och andra länder, trots att de är EU-medborgare.
Historien återupprepas, vi är tillbaka där vi var för 50 år sedan.
Rasismen i dagens Sverige var också ämnet för samtalet mellan Mattias Gardell och Gellert Tamas. De har båda skrivit om högerextrema terrorister, Peter Mangs respektive ”Lasermannen” John Ausonius, och konstaterade att ett mönster kan urskiljas. Terrordåd som begås av muslimer beskrivs alltid som en del i islamistisk fundamentalism, medan samma brott begångna av vita män utan undantag tillskrivs enskilda galningar. Detta trots att både Ausonius och Mangs var välartikulerade och övertygade högerextrema rasister.
Ausonius och Mangs terrordåd förvandlas till ett integrationsproblem, deras offer är inte svenskar, stockholmare eller malmöbor utan invandrare. Offren och den kategori de tillhör stigmatiseras, samtidigt som seriemördarnas argument och världsbild blir del av den allmänna debatten, och övertas inte bara av sociala medier utan även av de stora tidningarnas ledarsidor.
Berättelsen om Mangs och hans offer är också berättelsen om ett land, en tid och en stat som svikit sina medborgare, det är en berättelse om oss själva, säger Mattias Gardell.
