Befinner vi oss åter i en tid liknande 30-talets? Vid ett vägskäl då fascismen växer och vädrar morgonluft och de val vi gör, på politisk och individuell nivå, avgör om den kan motas tillbaka eller om blod ännu en gång ska flyta i dess namn?
Anna Jörgensdotters nya roman Solidärer berättar i skönlitterär form, genom enskilda människoöden, historien om de svenskar som frivilligt stred mot fascismen under spanska inbördeskriget. Där finns den unge arbetarklassmannen Ingemar som åker som frivillig, hans före detta flickvän Klara som blir kvar och undrar över att Ingemar som pratar om kvinnans frigörelse ändå gör henne gravid och sedan försvinner, och Conxa som fostrats till en antifascistisk krigare av sin far men som liksom de andra spanska kvinnor som deltog i kriget ofta finner sig förvisad till att serva de manliga soldaterna.
Vad var det som gjorde att du ville skriva om de spanienfrivilliga?
– Det går aldrig riktigt att säga var nånting börjar, det är som att allt börjar från en massa olika håll samtidigt. Men inledningsvis handlade det delvis om fascismens spridning… det var en ingång: frustrationen över det, tankar kring hur vi har hanterat det våldet tidigare, ett slags nödskrivande, som sen mynnade ut i någonting annat, mer.
– Karaktärerna är alltid startpunkt för mig, och Conxa kom först. Det var en intervju med Annemarie Dagerman i Syndikalisten 2012 (av Albert Herranz och Per Lindblom) som också drev på processen. Jag blev nyfiken på kvinnornas kamp. Sedan hakade jag upp mig på ordet ”förgäves” som återkom flera gånger i intervjuer med de frivilliga. Hur kan en kamp vara förgäves?
Hur mycket visste du om inbördeskriget innan? Det är en historia som inte är berättad särskilt ofta, åtminstone inte i svensk litteratur?
– På klassiskt könsrollsvis var det min exmake som läste tjocka böcker om krig, som jag lånade, och sedan blev mitt intresse större än hans. Jag tycker nog att det har skrivits om kriget. Men kriget i Spanien kom ju i skymundan av andra världskriget, samtidigt som det var en startpunkt. Det var Hitlers övningsarena och första gången man bombade civilbefolkningen.
I Drömmen om det röda, en biografi över Rosa Luxemburg, skriver Nina Björk att den internationalistiska arbetarrörelse Luxemburg och andra kämpade för, där klass och inte nation var den främsta grunden för solidaritet, förlorade mot en socialdemokrati som var mer nationalistisk och formulerade ”folkhemmet” utifrån nationell tillhörighet och sammanhållning. Detta är något som ekar i dag, när även partier på vänsterkanten pratar om ”svenska värderingar”.
Det är som att ordet Internationalism är för stort i dag, liksom ordet Solidaritet. Som att vi inte vet hur vi ska fylla dem
Är den internationalistiska synen på klasskamp och solidaritet, den som genomsyrade de som reste till Spanien, död eller åtminstone döende?
– Vad jag bland annat tänker om det är att det finns en enorm sorg och känsla av maktlöshet i isoleringen vi befinner oss i. När gränserna hårdnar minskar utrymmet för alla. Tydligt är hur de som reste – och de som stannade kvar hemma och slogs mot nazister eller ordnade insamlingar – såg arbetarna i Spanien som bröder och systrar. Arbetarbladet hade händelserna i Spanien på förstasidan varje dag under hela kriget. Det kom nära. Det handlade lika mycket om en själv och ens egen familj och framtid.
– Det är ju den enkla sanningen att säga att vi i dag är slavar under individualismen, som hör ihop med kapitalismen – och att kapitalismen sträcker sig in i fascismen. Det är som att ordet Internationalism är för stort i dag, liksom ordet Solidaritet. Som att vi inte vet hur vi ska fylla dem. Fast desto viktigare att vi försöker göra det. Alltså fylla orden med handling.
På frågan om hon tycker att vår tid påminner om 30-talet svarar Jörgensdotter att hon på ett sätt kan värja sig mot uttrycket ”historien upprepar sig”, att det blir någon slags defaitism i det.
– Men samtidigt, fortsätter hon, är det skitviktigt att spegla sin tid mot historien. För mig skulle det ha varit helt ointressant att skriva den här romanen om jag inte känt det behovet. Vi får varningar, men sen tänker vi ändå att det hemska inte kan hända igen. Den tydligaste fascistiska strömningen i dag syns i flyktingpolitiken – och i normaliseringen.
Hur valde och sammanfogade du de olika människoöden som du ville gestalta?
– Karaktärerna kommer som sagt alltid först och det är utifrån dem som berättelsen växer fram. Jag vet inte alltid vilka vägar de kommer att ta, eller vilka andra människor de kommer att träffa och formas av. Det började egentligen med Ingemar och Conxa. Jag hade tänkt mer Spanien först. Men sen växte Klaras berättelse i Gävle allt mer.
Var det viktigt för dig att särskilt lyfta fram kvinnorna, både de som stred och de som stannade hemma?
– Kvinnohistoria och feminism har hjälpt mig att orka finnas till, och jag blev mer och mer intresserad av Klaras kamp – som inte liknar Ingemars men hade kunnat göra det om hon inte suttit fast i tiden och könet. Conxa och Klara är på många sätt väldigt olika, men de slåss båda mot patriarkatet.
