Det tycks ha blivit en sanning till höger och vänster, att oppositionspartiernas stora uppgift inför nästa val är mönstring i en allians av samma snitt som den nu regerande. Reinfeldt ska inte få vara ensam om att i TV-debatter kunna utropa ”jag har kompisar”.
Jag missunnar ingen att ha vänner. Men utmaningarna är större. Högern har till exempel en ekonomisk-politisk strategi. De förändringar som nu genomförs ändrar systematiskt både resursfördelningen i samhället och möjligheterna att förändra den. Skattesänkningar överför tiotals miljarder till de rikaste skikten i samhället. Ägarnas profiter drar iväg. Med pengarna kan de bygga ekonomisk trygghet och politisk makt. Alternativet? Det borde vara enkelt att åtminstone ana riktningen. När våra eliter samfällt talar om ”alternativ finansiering av välfärden” ger de röst åt en utveckling där tjänster som vård och utbildning blir dyra marknadsvaror, tillgängliga för allt färre. Denna utveckling kan mötas på tre olika sätt inom det nuvarande systemet – välfärdsuppbyggnaden decennierna efter andra världskriget förlitade sig på en kombination.
Det första är skattehöjningar. Därigenom har resurser kunnat samlas för en allmän utbyggnad av samhälleliga lösningar. Nu sker en tillbakarullning. Hur kan ett rödgrönt alternativ samla sig kring skattehöjningar? Hur bedriva valrörelse med det som evangelium?
Det andra är att öka det samhälleliga ägandet. Ett komplement till att ta betalt för välfärdstjänsterna genom beskattning är att stat och kommuner äger företag som deltar i andra delar av ekonomin. Regeringen vet detta. Därför bränner den nu enorma värden genom utförsäljning av statliga företag. Vad kommer ett rödgrönt alternativ att vara – särskilt med ett miljöparti som i princip applåderar utförsäljningarna?
Ett tredje sätt är att verka direkt på marknaden. I ett samhälle där en mindre del av de samlade resurserna omfördelas offentligt växer betydelsen av att fackföreningsrörelsen kan ta strid för högre löner, men också för en minskad lönespridning. Annars berövas stora grupper möjligheten att ta del av basala tjänster – och tvingas istället sälja sin arbetskraft billigt på en nygammal sorts privat tjänstemarknad. Återigen har högern en strategi. Fackföreningarna försvagas och hänvisas till försvarskamp på liv och död. En lågavlönad och lågproduktiv tjänstesektor krystas fram med skattesubventioner till städning och skoputs i hemmen. Vilka rejäla tilltag för att stärka fackens makt över den breda lönebildningen är ett rödgrönt alternativ berett till snabbt efter en eventuell valseger?
Min poäng är inte att måla fan på väggen. Bara att diskussionen om ett rödgrönt samarbete måste inkludera mer än fototillfällen och utspel. Vänstersidan kan inte utan vidare kopiera det nu regerande bastugänget. De kunde göra sin enighet till en central valfråga, för att de ville ha en diskussion om något annan än politikens innehåll. Ska vänstersidan skapa entusiasm – och valdeltagande – för sin politik måste den innehållsligt bryta av mot det som nu sker. Dessutom: det finns inget som säger att enighet och mys blir en tävlingsgren i nästa valrörelse. Sådant bestäms av det allmänna läget då, och av en medial logik över vilken den progressiva sidan har mycket lite inflytande.
Två klassiska nederlagsgrunder vid stridsplanering är att i sina skisser utkämpa det förra kriget istället för nästa, och att inlåta sig på terräng som motståndaren önskar sig och har fördelar i. Ett alliansbygge för att få bort de fyras gäng från regeringsmakten 2010 kan vara viktigt och lysande, men också, om det blir felkonstruerat, snarare minska segerchanserna.