Bara en vecka efter presidentvalet i Brasilien läser jag om attackerna. Konstnärer som förtalas. Politiska aktivister som misshandlas. Den senaste veckan har minst 20 mord skett med tydliga politiska förtecken. Måltavlorna är homosexuella, transvestiter, ursprungsbefolkning, politiskt aktiva, kulturmänniskor och akademiker.
Samtidigt misstänks en Trumpfanatiker ha skickat brevbomber till politiska motståndare och medier, en annan misstänks för mordet på judar i en synagoga.
Här i Sverige har det inte gått riktigt så långt – men nästan. En blivande nazist som mördade barn i Trollhättan. Fascister som grips med vapen och bomber. Fascister som angriper demonstrationer inklusive partiledartal. Vanligt folk som låter sina rasistiska instinkter få utlopp i vardagen. Barbarin riktas mot alla som benämns PK – samma måltavlor som för Mussolinis gardister och nazisternas stormtrupper.
I det elfenbenstorn som kallas den allmänna debatten har man dock svårt att kalla saker för vad de är. Gärningsmän beskrivs som isolerade individer. Politiker kallas högerradikaler, eller högerpopulister, eller invandringskritiska, eller bara kontroversiella. Vissa, som salongsliberalernas DN-favorit Lena Andersson, lyckas döpa om nazism till nationalistisk ”normkritik”.
Andra pratar om ”politiska extremer” eller ”våldsbejakande extremism” och låtsas därmed som om fascismen överhuvudtaget återfinns på en normal politisk skala. Och man vägrar samtidigt analysera den konkreta verkligheten såväl kvantitativt (vem står för den faktiska terrorverksamheten) som kvalitativt (varför).
Allt är omskrivningar för att undvika vidrigheternas uppenbara ideologiska dimension. Fascism är inte allmän intolerans eller fördomar, utan en kärnidé om rättslöshet, gradering och utsortering av människor. Därefter fortsätter det med mobbning och misshandel, och slutar i mord och massmord. Detta är huvudriktningen – inte avvikelser från den.
Vilka rättigheter ska villkoras? Vilka kan vi göra fattiga, och hur?
I Sverigedemokraternas partiprogram och deras riksdagsmotioner återkommer bortsorteringstemat ständigt. Vem ska fråntas sina rättigheter först? Vilka rättigheter ska villkoras? Vilka kan vi göra fattiga, och hur?
Man säger det försiktigt, rör sig ännu inom det administrativa.
Trump, Orban, Duterte och andra går längre. Man vågar öppet utmana rättsstaten och civilisationens grunder, och förkasta demokratins skrivna och oskrivna regler. Ut med de där, bort med såna. Anhängarna verkställer, konkret och vidrigt.
Och det finns de som betalat för att vi ska stå vid avgrunden.
I Brasilien går en rak linje från Bolsonaros korrupta klassfränder, till kampen om oljebolaget Petrobras och Amazonas energireserver, till morden.
På global nivå har fossilindustrin vetat om växthuseffekten i många decennier. Men de valde att inte berätta, för att ingen skulle få veta.
I nästa skede, när samhällets miljömedvetenhet ökade och politikens mittfåra började ställa sig frågor och forska kring klimathotet, valde man att köpa sig forskning och lobbying för att underdriva, ifrågasätta och underminera de vetenskapliga rönen.
Och de senaste åren, när konsekvenserna blivit reella? Politiken har trots allt gått från att sluta fråga sig till att försiktigt börja kräva handling – även internationellt. Då har kapitalisterna höjt insatserna ytterligare, nu till att underminera demokratins legitimitet och politikers möjlighet att ens på marginalen utmana deras makt och profitmöjligheter.
Så man köper trollfabriker, sponsrar ”fakta”sidor och betalar för nynazism.
Samma krafter som skapade världskrigen frammanar nu åter mänsklighetens sämsta sidor och struntar i om hela skeppet sjunker, bara de får sitta högst upp i masten. Där nere på däck gör stormtrupperna jobbet med vilka som ska kastas överbord redan nu.
Och aldrig har frågan om socialism eller barbari varit mer brännande.