Nyheter 27 november, 2023

I kampen mot ondskan är alla medel tillåtna

Utsatt? Israels FN-ambassadör Gilad Erdan talar på ett möte i New York den 6 november. Foto: Peter K. Afriyie/AP.

När Susanna Popova kallar Greta Thunberg för ”tjej-Hitler” ansluter hon sig till en lång tradition av att framställa palestinierna och deras försvarare som nazister. Men är det verkligen palestinierna som står i begrepp att genomdriva ett folkmord?

Sedan en månad tillbaka bär Gilad Erdan, Israels ambassadör till FN, en gul davidsstjärna på kavajslaget. Men i stället för texten ”Jude”, som fanns på den förlaga som Europas judar tvingades bära under Förintelsen, står det ”Never again” på Erdans stjärna. ”Vissa medlemsstater har inte lärt sig något under de senaste 80 åren”, sade han inför FN:s säkerhetsråd den 30 oktober, samtidigt som han fäste märket på kavajen. ”Vissa av er har glömt varför denna organisation skapades. Därför kommer jag att påminna er. Från och med i dag, varje gång ni ser på mig, kommer ni att minnas vad det innebär att förbli tyst i mötet med ondskan. […] Från och med i dag kommer jag och mina kollegor att bära gula stjärnor.”

De historiska parallellerna har haglat sedan den 7 oktober, när Hamas bröt sig igenom de stängsel och militära posteringar som omringar Gaza och urskillningslöst gav sig på israeliska civila. Dagarna efter attacken försökte många israeler sätta ord på upplevelsen av chock och utsatthet genom att dra historiska paralleller till det oväntade japanska angreppet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor 1941, eller al-Qaidas terrorattacker mot civila mål i New York den 11 september 2001. Men kreativiteten avtog snabbt. Sedan en tid tillbaka är parallellerna med europeisk antisemitism, pogromer och Förintelsen helt dominerande.

Den ”judiska statens” företrädare framställer sig konsekvent som det judiska folkets företrädare

I Erdans fall har liknelsen blivit ett likställande. Han hänvisar systematiskt till Hamas som nazister och har sagt att det inte finns någon skillnad mellan Auschwitz och attacken den 7 oktober. ”Hamas söker ingen lösning på konflikten. De är inte intresserade av dialog”, har Erdan slagit fast. ”Den enda lösning Hamas är intresserade av är Den slutgiltiga lösningen – Förintelsen av det judiska folket.” Erdans arbetsgivare och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har för sin del hävdat att ”Hamas är de nya nazisterna”.

Det råder inga tvivel om att många palestinier inte förmår göra skillnad på israeler och judar, samt att Hamas propaganda ofta använder sig av antisemitiska troper. Det råder inte heller några tvivel om att många av palestiniernas självutnämnda försvarare – som regimen i Iran – hatar judar och israeler mer än de älskar palestinier. Den palestinska sidans återkommande problem med att särskilja judar och israeler har den senaste tiden blivit tydlig även i Sverige, som när demonstranter samlades utanför en synagoga i Malmö för att protestera mot Israel.

Men frågan är om israeliska företrädare verkligen är bättre på att dra den där skiljelinjen. Den ”judiska statens” företrädare framställer sig konsekvent som det judiska folkets företrädare, och brännmärker allt motstånd mot den både långdragna och våldsamma ockupationen av Palestina som antisemitiskt.

I skottgluggen. Klimataktivisten Greta Thunberg jämförs i Svenska Dagbladet med Hitler. Foto: Peter Dejong/AP.

Att israeliska företrädare beskriver konflikten som en kamp mot nazister är inget nytt. Under Israels invasion av Libanon 1982 utmålade exempelvis Israels premiärminister Menachem Begin den palestinska motståndsrörelsens ledare Yassir Arafat som en ny Hitler, samtidigt som han jämförde de egna bombningarna av bostadskvarter och flyktingläger i Beirut med de allierades bombningar av Berlin. Om det vid en första anblick verkade som om det israeliska flygvapnet bombade de flyktingar som man bara en generation tidigare hade fördrivit från Palestina för att göra plats för Israel, så kunde man nu upprätta ett annat samband mellan nuet och historien. Palestinierna var inte offer – de var förövare!

Man skulle också kunna ta analogin på allvar, och fråga vad de återkommande jämförelserna mellan palestinier och nazister egentligen betyder.

Att skriva in Palestinakonflikten i den europeiska antisemitismens historia är alltså inget nytt. Men det är tveksamt om budskapet någonsin förr har hamrats in med större kraft. I den amerikanska kongressen har Brian Mast likställt inte bara Hamas utan hela Gazas befolkning – inklusive barnen – med de tyska nazisterna. Enligt Mast bör USA minska den humanitära hjälpen till Gaza och öka stödet till Israels krigsföring – för precis som man inte kan tala om ”oskyldiga nazistiska civila” bör man inte heller tala om ”oskyldiga palestinska civila”. Andra har drivit analogin så långt att den helt tippat över, som den brittiske debattören Douglas Murray, som hävdat att jämförelsen mellan Hamas angrepp mot Israel och nazisternas folkmord på Europas judar är missvisande – eftersom palestinier njuter av att döda judar på ett sätt som de tyska nazisterna aldrig gjorde

I Sverige har Murrays retorik plockats upp av högerdebattörer som Ivar Arpi. I dagarna anklagade dessutom Susanna Popova och Svenska Dagbladet Greta Thunberg för att vara flickversionen av Adolf Hitler, sedan Thunberg uttalat sig negativt om Israels ockupation och positivt om palestinskt självbestämmande: ”För tjej-Hitlers spelar det ingen roll att Hamas kidnappar, våldtar och mördar kvinnor, så länge kvinnorna också är judinnor.”

Det är lätt att vifta bort anklagelserna. Men man skulle också kunna ta analogin på allvar, och fråga vad de återkommande jämförelserna mellan palestinier och nazister egentligen betyder. Vad menar egentligen Biden när han säger att Hamas massmord på israeliska civila genomfördes lika ”konsekvent” som Förintelsen? Vad menar Israels näringslivsminister Nir Barakat när han påstår att Hamas attack den 7 oktober var ”värre än det som nazisterna gjorde”? Man kan också fråga sig varför de historiska liknelserna upprepas med sådan iver just nu. Vad hoppas man uppnå med detta historiebruk?

Svaret är att liknelsen har högst verkliga effekter. Om Hamas är ”de nya nazisterna”, drivna av sin rasism till att vilja utrota det judiska folket från jordens yta, då är det också rimligt att beskriva Israels bombningar av Gaza som självförsvar. Om konflikten inte är en konflikt om landet Palestina – utan i själva verket handlar om palestiniers och andra arabers vilja att utrota alla judar – då är det förstås orimligt, rentav motbjudande, att människor deltar i manifestationer till stöd för det palestinska folket, viftar med palestinska flaggor och bär palestinasjalar.

Erdan vill att vi ska uppleva och förstå den pågående konflikten mellan israeler och palestinier genom Förintelsens filter

Att människor tänker och talar med hjälp av liknelser är förstås vanligt. Analogiskt tänkande är exempelvis ett välkänt fenomen inom filosofin, där man använder analogier för att förstå sådant som inte går att ta på. Inom empiriska kunskapsfält, som historia, är man inte lika förtjust i liknelser, eftersom de kan skymma de specifika omständigheter som omger ett visst fenomen och gör det möjligt.

Emellertid är inte Gilad Erdan historiker, utan en representant för den israeliska staten. Anledningen till att han bär en gul davidsstjärna är inte att han försöker analysera konflikten, utan att han försöker hävda en historisk parallell mellan sina judiska släktingars utsatthet under Förintelsen, och sin egen utsatthet som israel idag. Det handlar alltså om en form av historiebruk, som vi kan kalla för historisk analogi. Erdan vill att vi ska uppleva och förstå den pågående konflikten mellan israeler och palestinier genom Förintelsens filter. 

Så vad händer om vi gör som han vill? Vad händer om vi lyfter ut Palestinakonflikten ur sin historiska kontext, och i stället försöker förstå den som en logisk följd av Förintelsen?

Öde. Sedan Hamas terrordåd den 7 oktober har 1,7 miljoner palestinier fördrivits. Foto: Adel Hana/AP.

Det som händer är att vi tycks stå öga mot öga med ondskan. Uppmaningarna till att följa mänskliga rättigheter och respektera folkrätten ekar cyniskt. Motstånd mot ockupationen framstår som illasinnad och motiverad av onda avsikter. Kritiken av apartheidlagar som förljugen. Det blir rimligt att beskriva manifestationer till stöd för eldupphör och humanitär hjälp som ”hatmarscher” och jämföra dem med nazistiska torgmöten.

Samtidigt blir det möjligt för den israeliska statens företrädare att framställa sig själva som offer, trots att de ger order om att fortsätta konfiskera palestiniernas mark, kontrollera deras liv och slå ned deras motstånd. När Israel skickar trupper till Gaza eller Västbanken så upprätthåller de enligt denna logik inte en långdragen och våldsam ockupation. I stället utkämpar de ett krig mellan ”ljusets barn” och ”mörkrets”, mellan ”civilisationen” och ”barbariet”.

Bortom de retoriska bilderna finns emellertid en annan verklighet. Mellan 2008 och den 6 oktober 2023 dödades 6 417 palestinier och 308 israeler i konflikten, medan 153 431 palestinier och 6 316 israeler skadades under samma period, enligt FN:s statistik. Omkring 1 200 soldater och civila israeler uppges därefter ha dödats som ett resultat av Hamas attack den 7 oktober, medan över 14 000 palestinier uppges ha dödats i Gaza och på Västbanken, inklusive 6 000 barn. Omkring 1,7 miljoner palestinier har fördrivits från sina hem, varav en stor del därefter har förstörts av israeliska bomber, raketer och bulldozers.

När Israels dåvarande kulturarvsminister Amichai Eliyahu fick frågan om Israels borde släppa en atombomb över Gaza svarade han att det var en möjlighet

Att det har begåtts grova krigs- och folkrättsbrott är inte unikt i sig. Men vad som däremot är unikt är det sätt på vilket israeliska företrädare öppet har redovisat sina intentioner att begå brottsliga handlingar, vilket har fått folkmordsforskare och ledande experter på Förintelsen att varna för att ett israeliskt folkmord på palestinier är i nära antågande. Exempelvis har den israeliske historikern Raz Segal kallat Israels agerande för ett ”läroboksexempel på folkmord”, medan den israelisk-amerikanske historikern Omer Bartov varnar för att Israel i både ord och handling lägger grunden för en permanent massfördriving av Gazas befolkning.

Den regering som i dag styr i Israel är den mest högerextrema i landets historia, och det tycks som att massfördrivning av palestinier är en av de lösningar som just nu diskuteras i Jerusalem. Långt innan Hamas, som 2017 skrev in kravet på en palestinsk stat ”mellan floden och havet” i sitt program, antog Netanyahus eget parti Likud redan 1977 ett program som på motsvarande sätt slog fast att Israel skulle behålla de ockuperade områdena och för evigt vidmakthålla sin dominans ”mellan havet och Jordan” – samma flod som det palestinska slagordet refererar till. I ett land där det rent faktiskt bor två folkgrupper, innebär sådana målbilder rimligen att den andra gruppen måste drivas bort, förintas eller åtminstone underordnas.

Protest. Flaggor, plakat, barnkistor, marschaller och ljus vid en propalestinsk demonstration på Möllevångstorget i Malmö den 22 november. Foto: Johan Nilsson/TT.

En serie uttalanden från israeliska företrädare bådar inte gott. När Israels försvarsminister Yoav Gallant meddelade att Israel kommer att strypa all tillgång till mat, bränsle och elektricitet till civilbefolkningen i Gaza, förklarade han att Israel ”strider mot mänskliga djur och handlar därefter”. När Israels dåvarande kulturarvsminister Amichai Eliyahu fick frågan om Israels borde släppa en atombomb över Gaza svarade han att det var en möjlighet. När Israels jordbruksminister Avi Dichter kommenterade den israeliska regeringens utrymningsorder av norra Gaza förklarade han att slutresultatet kommer att bli ”en ny Nakba”, en hänvisning till fördrivningen av landets arabiska ursprungsbefolkning 1948. Galit Distal Atbaryan, Israels dåvarande informationsminister, uppmanade för sin del den israeliska armén att ”utrota Gaza från jordens yta” och låta ”svavel och eld” regna över ”nazisterna i Judéen och Samarien” (det vill säga den palestinska Västbanken) – en referens till det öde som enligt bibeln mötte befolkningen i Sodom och Gomorra. 

Människorättsorganisationer må skrika sig hesa över Israels ”precisionsattacker” mot ambulanser, skolor, vattenverk, journalister och barnfamiljer, men som Israels president Isaac Herzog slagit fast är hela det palestinska folket skyldiga till Hamas attack den 7 oktober.

För den som inte förmår hålla fast vid de retoriska bilderna är det värre

Att peka ut de tilltänkta offren som ett hot mot den egna gruppens säkerhet är den klassiska strategin för att rättfärdiga folkmord, som den amerikanske filosofiprofessorn Jason Stanley har skrivit i The Guardian. De retoriska strategier som just nu används av israeliska företrädare är mycket lika de som användes av den atenske demagogen Kleon under 400-talet före Kristus, och som skildras av Thukydides i hans Historia om det peloponnesiska kriget. Efter att Aten hade slagit ned ett mytilenskt uppror krävde Kleon att alla mytilenska män skulle avrättas och alla kvinnor och barn förslavas med argumentet att mytilenerna bara förstod våld och att de utgjorde ett hot mot Atens framtid. Kleon har inte bara gett oss den moderna betydelsen av ordet ”demagog” – att utmåla fienden som ett hot mot den egna gruppens överlevnad har tjänat som ursäkt för storskaligt våld och folkfördrivningar ända sedan dess.

Om palestinier är nazister – och nazister är ondskan i mänsklig skepnad – då kan den israeliska regeringen göra vad den vill mot palestinierna, och ändå upprätthålla bilden av sig själv som civilisationens, demokratins och toleransens försvarare.

För den som inte förmår hålla fast vid de retoriska bilderna är det värre. Bortom språket finns det snart nog inget att se i Gaza – förutom utbombade fordon, raserade hem och ruttnande människolik.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr