När det här skrivs, har C just meddelat att de efter långa förhandlingar inte tänker göra upp med S i regeringsfrågan. Även om det är glädjande att det fortfarande finns så pass olika ideologiska uppfattningar att C och S inte kan göra upp (ännu), ändrar det ingenting i sak. Men det innebär samtidigt att både S och V har två olika möjligheter. S i teorin, V i praktiken.
S har från och med Göran Persson gått från ett parti med i någon mening socialistiska ambitioner till (ytterligare) ett liberalt parti som i stora delar kan kallas nyliberalt, eller i vart fall extremliberalt, därför att de förändringar man själv initierat eller accepterat också i ett internationellt perspektiv är så extrema. Både genom vinstmöjligheterna i det offentliga tjänsteutbudet som skola och omsorg och inom skattepolitiken med slopandet av i princip alla omfördelande skatter.
På tankesmedjan Arena hoppas man fortfarande på ett socialdemokratiskt mirakel och den fackliga tankesmedjan Katalys dugliga eftervalsrapport visar på behovet av en helt annan och mycket radikalare ekonomisk politik för att S ska kunna ta sig ur sin egen förtviningskurva.
Ingenting av det kommer att hända. Omvandlingen till ett liberalt parti har pågått för länge och S maktinstinkter, där makten går före det politiska innehållet, är för starka. Vilket inte minst de eftergifter man så sent som i dag meddelade att man är beredd att acceptera, visar.
Det fanns en teoretisk möjlighet för S att ta det medvetna valet att gå i opposition i stället och därifrån återställa sitt rykte, sin ekonomiska politik och sin forna valmanskår.
I stället är man beredd att regera med stöd av de partier som hävdar att de ligger i mitten på den politiska skalan men som i själva verket är riksdagens mest extrema partier, frånsett ett annat partis rasism. Det kommer till uttryck i en närmast hatiskt anti-facklig hållning, i en skattepolitik som skamlöst gynnar höginkomsttagarna, i en lika skamlös avregleringspolitik för bostäder och i en utrikespolitik som till och mer är mer reaktionär och aggressiv än socialdemokraternas.
Att socialdemokratin ens kan överväga att regera med stöd av sådana partier, säger allt om hur illa ställt det är.
S nakna högerpolitik öppnar samtidigt möjligheter för vänstern, inklusive V, att kraftfullt öka sitt stöd i befolkningen
S nakna högerpolitik öppnar samtidigt möjligheter för vänstern, inklusive V, att kraftfullt öka sitt stöd i befolkningen.
Väljer V att inte stödja S uppgörelser med borgerliga partier, utan i stället aktivt rösta emot, i en situation där S politiken redan i sig är kraftfullt högerorienterad, kan man i renodlad opposition i stället samla en bred vänster i en offensiv för demokratisk socialism.
En offensiv som skulle synliggöra vänstern som det enda alternativet till den i övrigt borgerliga politiken och som skulle tydliggöra utformningen av ett samhälle i folkflertalets intresse.
En offensiv som skulle flytta V ur gruppen ”det politiska etablissemanget”, till ett parti som uppfattas som ett stöd för förbättringar av breda gruppers vardag. Ett parti som (noggrant) definierar välfärdens brister och vad som krävs för att få bukt med dom.
En offensiv som inte bara lägger förslag om en mer progressiv skattepolitik utan tar upp grundläggande demokratifrågor och öppet talar om dom som socialistiska.
• Det gäller äganderätten och varför en liten grupp människor ska kunna fortsätta äga och disponera det i princip alla andra jobbar ihop.
• Det gäller den ekonomiska demokrati som visserligen inbegriper skatternas fördelningsaspekter men framförallt betydligt mer strukturellt djupgående frågor om vem som har rätt att bestämma över det kapital som för närvarande kontrolleras av enskilda, stora företag.
• Det gäller hur det kan vara möjligt att använda skattepengar för omsorg och undervisning till profit.
• Det gäller inte minst arbetstiden och hur man garanterar att den hela tiden ökande produktiviteten används för en mänskligare vardag istället för mer arbete.
• Det gäller inflytande och bestämmande utöver den borgerliga demokratins och som komplement till de parlamentariska val som i en modern kapitalism mer och mer har blivit ett mekaniskt mediaspel.
• Det gäller definitionen av vilka befolkningsgrupper som kan engageras i en sådan bred folkrörelse för socialism och vad som menas med arbetarklassen i europeiska länder som Sverige idag.
• Det gäller förmågan att samla breda befolkningsgrupper, långt utanför socialister, i gemensam kamp mot kapitalismen som miljöförstörelsens källa.
För V är svaret på den högerpolitik som nu formas i alla tänkbara regeringskonstellationer inte att gå med, inte att förhandla på marginalen om några smulor från förhandlingsbordet, inte att acceptera borgerliga regeringar, inklusive de som kallas socialdemokratiska. Utan istället att gå på offensiven.
Att lämna det ängsliga språk som håller oss kvar i den grupp partier som inte har folkets förtroende. Att öppet tala om demokratisk socialism och definiera de frågor som är vägen dit. Att verka i folkflertalets intresse, i och utanför parlamenten.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
