Korruption i Sverige
Per Kornhall.
Leopard förlag.
En indisk bekant ledsnade på tillvaron som missförstådd IT-support i Sverige och flyttade tillbaka till hemprovinsen. Där har myndigheterna under de senaste decennierna lovat att anlägga en asfalterad väg. Än så länge finns bara några ostrukturerat grävda gropar i leran, sedan tog jobbarna rast. Kontraktet fortsätter dock att förnyas ungefär vart femte år där samma byggherre vinner upphandlingen varje gång.
När min bekant läste om ”avslöjanden” kring informella band mellan näringsidkare och lokalpolitiker i Sverige, vägrade han gå med på att det rörde sig om korruption. Att vara tjenis med, och kanske till och med renovera om en sommarstuga, till byggnämndens ordförande i utbyte mot kontraktet på en ny, ödslig, skattefinansierad idrottsarena i prunkande betong, är utifrån hans erfarenhet ett sätt att visa framfötterna. Även i akademisk miljö ställer det till problem, när forskares åsikter kring vad som ska rymmas i konceptet ”korruption” skiljer sig åt beroende på land och kontext.
Där självgoda svenskar kan läsa detta som en intäkt på ett särskilt renhårigt samhälls- och näringsliv, ser författaren Per Kornhall ett stort mörkertal. I sin bok Korruption i Sverige finner han det talande att termen korruption inte ens existerar i svensk lag. ”I offentlig statistik redovisas korruption bara när någon blir fälld i domstol för tagande av muta.”
Snäva definitioner, otillräcklig lagstiftning och en rasande offensiv från höger skapar en utsökt grogrund för den som vill använda kapital och inflytande till att berika sig på det allmänna. Kornhall pekar särskilt ut de obefintliga svängdörrarna mellan politiken och näringslivet, något som är otänkbart i många andra länder där olika former av tid i karantän tillämpas efter ämbetstiden. Så icke i Sverige, och därför kunde Björn Rosengren gå direkt från näringsminister till att jobba för Stenbeckskoncernen, medan Anders Borg bytte rollen som finansminister mot en tjänst på Citibank som ”rådgivare för verksamhet mot offentlig sektor”.
Kornhall arbetade själv inom politiskt styrd verksamhet, som skolstrateg i den moderata mönsterkommunen Upplands Väsby. Där utsågs den offentliga sektorn till att få utgöra det nyliberala praktexemplet på historiens slut. ”Effektiv marknadsstyrning” skulle en gång för alla ge dödsstöten åt sossarnas ”förlamande byråkrati”. Skolor som kunde visa sig maximera sina utrymmen belönades ekonomiskt, och allra högst ersättning fick de som nådde målet 8 kvadratmeter/elev, (att jämföra med Jordbruksverkets rekommendationer om ett minimum av 9 kvadratmeter/dräktig sugga).
I ”berättelsen” om kommunen fanns inget utrymme för skepsis. Anställningsavtalen fastslog att alla inblandade skulle ”omfatta kommunens värderingar” och när Kornhall vittnade externt om ett pågående haveri fick han sparken.
Med en förlikning i näven satte han sig för att använda sina insikter som underlag för en djupdykning om korruptionen i Sverige. Resan går bland annat via Göteborgshärvan, bygget av Friends Arena och Kriminalvårdens fastighetschef, som 2010 undvek den krångliga, byråkratiska omvägen via offentlig upphandling, utan i stället fick en arkitektritad sommarstuga med glasveranda i utbyte mot löftet om byggkontrakt på nya anstalter.
Exemplet som tronar över dem alla är nya Karolinska, där bara byggkostnaden har gått från drygt 10 miljarder till att landa på minst det femdubbla. Gladast över det vid sidan av Skanska, som vann upphandlingen som enda anbudsgivare, var Filippa Reinfeldt som orkestrerade den. ”Folk på trottoarerna kommer att se personalen springa med svårt sjuka i glaskorridorerna ovanför dem. Det är ganska häftigt”, jublade hon i en intervju med DN 2014, innan hon drog vidare till vårdföretaget Aleris.
Partikollegor som Greve Gustav Douglas och Peje Emilsson har också förfinat hantverket i att driva igenom utförsäljningar och sedan skynda att fynda. I Grevens fall genom vårdföretaget Attendo och Peje som grundare av friskolekoncernen Kunskapsskolan.
Frågan som väcks är då varför inte Filippa, Greven och Peje sitter i fängelse. En anpassning mot Transparency International eller OECD:s riktlinjer skulle kunna öka den möjligheten. Så extremt generösa är nämligen kapitalismens förhållanden i Sverige att nyliberala institutioner som Världsbanken sitter och oroar sig över avsaknaden av regleringar.
Kornhall trycker på det faktum att 90 procent av svenskarna anser att en friskolas överskott ska återinvesteras i skolverksamheten. Han refererar till Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett, den av socialliberaler så omhuldade boken från 2009 som med tabeller och diagram kom fram till att jämlikhet egentligen gynnar ”alla”. Författarna hoppas att de genom att ”bevisa” detta, ska kunna övertyga motståndaren om att börja dela med sig.
Kornhall har egentligen en mer systemkritisk inställning än så. Han menar vid ett tillfälle att blotta förekomsten av ”marknadslösningar” inom offentlig verksamhet ofrånkomligen leder till korruption. Men i avsaknaden av en vidare term för begreppet än rena mutbrott, kan politiker som lagstiftar förmånligt på ett område med lätthet glida över till att kapa åt sig från detsamma utan att det på sin höjd kommer att benämnas som mer än ”opassande” eller ”osnyggt”.
