Den 5 september 1970, dagen efter att att socialisten Salvador Allende valts till president i Chile, skickade USA:s ambassadör hem ett torrt telegram:
”Chile röstade lugnt fram en marxist-leninistisk stat, den första nationen i världen att fatta ett sådant beslut fritt och frivilligt. […] Detta kommer att ha en djupgående effekt på Latinamerika och världen.”
Snart lanserade Richard Nixon sin Fubelt-plan, som avsåg att skapa ett ”kuppvänligt klimat” med målet att omöjliggöra Allendes presidentskap. Bland annat försåg CIA en grupp upprorsmakare med skjutvapen inför ett misslyckat försök att kidnappa överbefälhavaren René Schneider. Dagen därpå valdes Salvador Allende till president av nationalkongressen med 153 röster mot 35, och när Schneider senare avled av sina skador martyrförklarades han.
Den chilenska regeringen började snart att realisera Allendes program La vía chilena al socialismo, den chilenska vägen till socialism. Den bestod av nationaliseringar av naturresurser som koppar, industrier som oljan och bankväsendet, välfärdstjänster som skolan och sjukvården, samt av utjämnande landreformer. Ekonomin skulle styras av arbetarråd snarare än av utländska kapitalister.
Det amerikanska svaret känner vi alla till. På morgonen den 11 september 1973 genomförde general Augusto Pinochet sin CIA-stödda kupp, trots sina tidigare löften om lojalitet med den chilenska regeringen. Till och med det 25 000 man starka gendarmeriet Carabineros bytte sida, och snart stod Allende märkbart isolerad i palatset med sina 30 närmaste rådgivare. När han insåg att spelet var över sköt han sig själv med den AK47 som han fått av Fidel Castro.
Som ekonomen Sebastian Edwards beskriver i boken The Chile project (2023) inleddes sedan förvandlingen av landet från socialistiskt laboratorium till en experimentverkstad för ”Chicagopojkarna”, en grupp nyliberala ekonomer som regeringen hade samlat ihop från ett amerikanskt universitet. Syftet var att ge en motvikt till keynesianska ekonomer som framhävde statens roll i den ekonomiska utvecklingen. Det fanns nämligen ett problem med starka, självständiga regeringar: de kunde gå emot USA:s intressen.
Under många årtionden ville ingen ha Chicagopojkarnas idéer, och de häckade mest i seminarierum och skickade artiklar till varandra. Men i och med kuppen fick de fria händer. Detta har ofta kallats för nyliberalismens ”arvssynd” – den förvandlade Chiles efterblivna ekonomi till en av kontinentens rikaste, om än också mest ojämlika, men fick makten genom demokratins avskaffande.
Men fiendeskapet till demokratin är inte alls en tillfällighet, utan grundläggande för det nyliberala projektet. När Milton Friedman bjöds in att tala i rassegregeringens Sydafrika 1976 förkastade han tanken om ”en människa, en röst”. Han beskrev parlamentarismen som en förvrängd marknad, där särintressen tar över och okunniga medborgare får för stor makt. Den sanna demokratin fanns i den fria marknaden, där vi genom vår köpkraft belönar goda aktörer. Han avrådde apartheidregimen från att följa USA:s exempel, där regeringen lagt delar av ekonomin under medborgarnas inflytande.
Och som Jason Brennan skriver i Against democracy, mesigt översatt av Timbro förlag som Efter demokratin (2017), är det egentligen bara bra att rika, vita män får ett starkare gehör för sina politiska preferenser än fattiga, svarta kvinnor – eftersom de förra är mer informerade.
Att kampen mot privatiseringar är detsamma som ett försvar för folkstyret visade sig när lokalerna på Hedda Wisingskolan i Härnösand såldes ut till privata fastighetsbolaget SBB. Rektorn Erik Juntikka berättar att lokalkostnaderna ökade per elev från 15 000 till 22 000 kronor, vilket gjorde att han fick avskeda två lärarassistenter. Men, säger han till Dagens Nyheter, det är inte bara en fråga om pengar.
”I grunden handlar det om demokrati. Var lägger vi makten att påverka? Så länge kommunen ägde fastigheterna kunde jag rösta på dem som förde en vettig förvaltning. […] Men den demokratiska processen är satt ur spel här – jag kan inte rösta för vad SBB ska göra eller inte.”
Det har gått 50 år sedan kuppen i Chile, och landet har till slut inlett sin smärtsamma uppgörelse med nyliberalismen. Vänsterpresidenten Gabriel Boric meddelade i veckan att man kommer att börja leta efter 1 000 personer som försvann under diktaturen, medan kampen för att skriva en ny progressiv konstitution fortsätter.
Men under samma halvsekel har den svenska socialdemokratin och borgerligheten visat att demokratin lika gärna kan säljas ut gradvis, en skollokal i taget. Hos oss behövdes ingen ”chockdoktrin” genomförd av konspirerande agenter och makthungriga generaler – vi kapitulerade helt på egen hand.
