När sista sidorna av Åsa Erlandssons nyss utkomna reportagebok Terrordådet på Drottninggatan är utlästa känns det som att man fått kaosteori förklarad för sig med händelserna som ägde rum 7 april 2017 som exempel. ”Om en fjäril slår några vingslag i Borneos djungler blir det storm här ett halvår senare”, och så vidare. Självfallet förklaras inte terrordådet i sig som något slumpmässigt, men på de nära 400 sidorna som Erlandsson ägnar åt historien spelar ändå slumpen en huvudroll. Vissa människor var på fel plats enbart för att de dröjt kvar i någon butik, andra bevittnade dådet enbart för att de gått en annan väg genom staden efter lunchen, ytterligare någon kom först till platsen efter larmet enbart för att de dröjt i andra ärenden.
Det är ett enormt researcharbete som ligger till grund för boken. I sju delar beskrivs dådet, jakten, utredningen, rättegången, terroristen, livet och samhället – och självfallet hur allt hänger ihop. Alla fragment fogas till varandra: det trauma som överlevande offer bearbetar beskrivs sida vid sida med psykologiska reaktioner på dådet runtom i samhället, ketchupeffekten av förslag på skärpt terrorlagstiftning och den debatt som fördes inom politiken, polisen, domstolsväsende med mera, liksom det skuggsamhälle som gärningsmannen levde ett miserabelt liv i, den sunni-jihadistiska undervegetation på nätet han hamnade och bekräftades i, och mycket mer.
Dagarna kring femårsdagen för terrordådet för ett par veckor sedan upplät medierna plats åt självklara frågor som ”var var du när terrordådet skedde?”, ”hur minns du den dagen?” och diskussioner om samhällets reaktioner, och Erlandssons bok är som en förtätning av de nedslagen och tillbakablickarna – men i otrolig detalj. Bakom boken ligger genomgång av hela förundersökningsprotokollet om Rakhmat Akilov, Stockholms stads utvärdering av den centrala krisledningens hantering av terrordådet, skrifter från Centrum mot våldsbejakande extremism och Säpo, deltagande i konferenser om allt ifrån utnyttjande av arbetskraft till våldsbejakande extremism, rapporter om inre utlänningskontroll och förebyggande åtgärder mot våld.
När jag slog upp boken var jag rädd att anslaget skulle vara sensationalistiskt, men den oron kom snabbt på skam. Snarare är boken metodiskt skriven och med stor detaljrikedom, utan att irra bort sig i detaljerna: det är ändå först och främst en samhällsskildring genom ett terrordåds prisma. Det är inte heller någon monolitisk bild som framträder, tvärtom blottläggs motsättningar och olika bedömningar av läget, olika förklaringar till hur modern terrorism uppstår och vilka olika kontexter och faktorer som bidragit till dess framväxt. Men också hur olika överlevande offer reagerat; somliga väldigt traumatiserade, andra väldigt analytiska och med en klar minnesbild av dagen, ytterligare några med fysiska men för livet. Hur pressen reagerade initialt men också hur frågan om skydd mot terror blev en följetong på ett sätt som gjorde att Sverige kom närmre andra drabbade länder som Frankrike och Belgien.
Erlandsson gör också jämförelser med hur lite pressen skrev om Taimour Abdulwahabs självmordsbombning i Stockholm 2010 och hur lite det dådet påverkade den säkerhetspolitiska debatten. I jämförelse med sju år tidigare skedde dådet på Drottninggatan i en kontext där attentatet mot Vilks i Köpenhamn, attentaten mot Charlie Hebdo och terrorattackerna i Paris i november 2015 alla fanns färskt i minnet. 2017 kom dådet att få konsekvenser för lagstiftningen, men påverkade även stadsbilden genom att estetiska väghinder som stenlejon sattes upp för att omöjliggöra liknande attacker med fordon på centrala promenadgator.
Erlandsson har tidigare skrivit Det som aldrig fick ske: skolattentatet i Trollhättan och den var om möjligt än mer fokuserad. I Terrordådet är spåren mer spridda på grund av en än större ambition att skildra samhället utifrån en enskild händelse. Akilovs terrordåd kontextualiseras i högre grad än Anton Lundin Petterssons dåd, och det har så klart med plats och uppmärksamhet att göra. Det ena skedde i en skola i en mindre stad, det senare mitt i huvudstadens hjärta, framför näsan på våra riksmedier.
På det stora hela vävs historierna ihop väldigt bra. Tyvärr är det dock en del spår som avhandlas väl fort, till och med språket i sig tycks ha bråttom, och det är nästan svårt att förstå hur Erlandsson hunnit med att färdigställa boken. Många av spåren som Erlandsson nystar i skulle kunna utgöra underlag för hela böcker, och som helhet betraktat gör berättelsen en av de mest svårbegripliga dagarna i svensk historia mer begriplig.
Terrordådet på Drottninggatan. Ett reportage
Åsa Erlandsson
Mondial förlag