– Vänta, jag behöver prata med dig, ropar Aadel till mig i korridoren. En lärare låser upp dörren till ett rum där vi kan sitta och prata.
– Jag fick ett tillfälligt igen, säger han och jag ser förtvivlan och uppgivenhet i hans ögon.
När Aadel var 6 månader flydde hela hans familj till Iran undan den förföljelse som hazarerna utsätts för i Afghanistan. I hela sitt liv har Aadel levt i ett flyktingläger. Han kan inte skickas till Iran eftersom han inte är medborgare och han kan inte skickas till Afghanistan eftersom han inte har någon familj där. När Aadel fyller 18 år, kan han skickas till det land som han bott 6 månader i. Därför fick Aadel inte ett permanent uppehållstillstånd.
Jag vet att Migrationsverket har haft en extrem arbetssituation sedan 2015 då många sökte en fristad här. Jag kan mer än väl föreställa mig hur det är att ha politiker som driver igenom ogenomtänkta utlänningslagar som Migrationsverket ska genomföra. Jag vet att verket har varit tvungen att anställa många nya beslutsfattare och handläggare och att det inte är så konstigt att de inte har nödvändig erfarenhet.
Jag inser att det måste ha varit svårt att hitta juridiska ombud som dessutom kan migrationsrätt. Jag läser att det finns runt 15 juridiska ombud på Migrationsverkets svarta lista. Fristadsfonden kan lägga till ytterligare några till listan. Jag menar, om man är specialist i arvsrätt och dödsboförvaltning så borde man som jurist kanske förstå att det inte är de rätta kvalifikationerna för att ta på sig uppgiften som ombud för en könsstympad flicka!
Jag har inte heller svårt att föreställa mig att det var jobbigt för Migrationsverket att fördela de ensamkommande ungdomarna som har rätt till skolgång och någonstans att bo till ovilliga kommuner. Men att det är många människor på flykt, att det är ont om juridiska ombud eller att kommunerna har svårt att hitta bostäder, är inte en ursäkt för ett uselt arbete på en enda punkt i ett endaste ärende eftersom det handlar om unga människors liv.
Där finns många, många fler som i tysthet försöker att ge barnen det som inte Stefan Löfven förmår
Vad jag inte förstår är att vi inte gemensamt har lyckats att skapa den by som – enligt ett afrikanskt ordspråk – krävs för att uppfostra ett barn. Det välfärdssamhälle vi lever i är så illa rustat att ta på sig föräldraansvaret för de ensamkommande flyktingbarnen att mitt hjärta gråter när jag tänker på att vi inte förmår mer. Byn som krävs för att uppfostra ett barn finns inte här för dessa barn och de skyfflas från den ena kommunen till den andra.
Jag möter de här barnen ett par gånger i veckan. Jag ser sorgen och traumat i deras ögon och jag lyssnar när de berättar om hur de ser på sin framtid och oron för vad som kommer att hända. Jag möter lärarnas förtvivlan över att de inte räcker till och hör dem berätta om sömnlösa nätter av oro över en elev som fått sitt tredje avslag och därmed går över från att vara en ung människa med fasta tider i skolan och någonstans att bo till att bli papperslös flykting.
Men sakta byggs det upp en annan by för de här barnen. Där finns alla som skänker pengar till Fristadsfonden i den internationella solidaritetens namn för att de gömda och papperslösa ska få upprättelse. Där finns lärarna i skolan, där finns familjer och ensamstående som gömmer barn som inte har någonstans att bo, där finns läkarna som tar emot de gömda på sin lunch, där finns småbarnsföräldrarna som startar fotbollslag och där finns många, många fler som i tysthet försöker att ge barnen det som inte Stefan Löfven förmår trots att han i valrörelsen lovade ”Ett bättre Sverige för alla.”
Där finns vi och tillsammans bygger vi en egen by därför att vi vet att det är så vi bygger en solidarisk värld att leva i.
