Så var förhandlingarna i Doha över och världen står med en sorglig kompromiss till klimatavtal som i princip ingen verkar nöjd med. Kyoto-avtalet förlängs men innefattar fortfarande bara en liten del av jordens länder och täcker bara 15 procent av jordens klimatutsläpp. Enligt Världsbanken går världen nu mot en fyra graders temperaturökning med katastrofala följder. Hela länder läggs under vatten, skördar torkar ut och extrema väderfenomen som orkaner blir allt vanligare. Lägger man till den så kallade Peak oil, när oljan tar slut, hade det varit i grevens tid om världens länder tagit sig samman och kommit överens om betydande insatser för att sänka klimatutsläppen.
Så skedde nu alltså inte. I stället för rättvisa avtal mellan den rika och fattiga världen kunde länder som Sverige presentera ”klimatbistånd”, i Sveriges fall pengar som redan tilldelats och döpts om.
I brist på resultat på FN-nivå får vi använda tiden till nästa chans att göra vårt bästa på hemmaplan.
För vänstern finns flera politiska problem som måste lösas. Vad gör vi till exempel med det faktum att flertalet väljare inte känner sig tilltalade av en nödvändig sänkning av konsumtionen och röstar för motsatsen när tillfälle ges? Att det inte räcker till för att dra till sig fler röster att bara tala mer om klimatet bevisar bland annat Vänsterpartiets nuvarande opinionsläge. Sedan Jonas Sjöstedts tillträde har frågan prioriterats betydligt mer än tidigare utan att partiet växt nämnvärt i opinionsmätningarna.
Ett viktigt första steg borde vara att vänstern på allvar gör klimatfrågan till ett gemensamt politiskt projekt, idag betonas också från vänsterhåll ofta det personliga ansvaret. Men vi medborgare är formade av vår tid och för de flesta av oss är det svårt att lyfta oss själva i håret. Försök har gjorts att knyta ihop den kapitalistiska krisen med klimatkrisen men detta måste utvecklas. I sin bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (Ordfront 2010) tar Göran Greider viktiga steg i den riktningen och Vänsterpartiet arbetar nu på ett program som binder ihop de ekonomiska frågorna med miljöpolitiken. Det är viktigt att det blir bra, för tillfället hoppar svensk vänster mellan nykeynesianism och tillväxtkritik beroende vilken fråga som adresseras trots att den ena förespråkar ökad konsumtion och den andra minskad. I längden måste ett enhetligare ekonomiskt projekt mejslas fram, även om hindren är många.
För det är onekligen ett stort pedagogiskt problem att förklara för väljarna att en framtid utan naturkatastrofer kräver uppoffringar. Göran Perssons försök med det gröna folkhemmet var inte dumt och borde följas upp bättre. Om socialdemokraterna själva inte vill ha begreppet borde Vänsterpartiet hugga det direkt. Efter att ha hört Ekots lördagsintervju med Magdalena Andersson får man anta att Socialdemokraterna är glada nog om väljarna lyckas skilja deras politik från Anders Borgs i september 2014.
I den industriella världen finns Tyskland som exempel på länder som tagit satsning på grön el. 20 procent av Tysklands el är redan grön (1990 var det 3,4 procent) med en starkt stigande tendens. 2020 ska koldioxiden ha minskat med 40 procent, kärnkraftverken stängs ungefär då. Delar av USA och Kina är också långt före Sverige i satsningar på exempelvis solenergi. Att sådana satsningar också skapar jobb kommer att vara livsviktigt att lyfta fram gång på gång i en svensk debatt där regeringen, trots varselvåg, bryr sig mer om subventionerade städjobb än industrin.
Men det finns många andra aspekter av klimatpolitiken som också skapar arbetstillfällen. Exempelvis så kräver framtidens ännu högre energipriser inte bara en massiv satsning på kollektiva färdmedel, både i stad och på landsbygd, utan också stora investeringar i ombyggnad av husen vi bor i, i detta kalla land.
Några uppenbara fördelar har vänstern gentemot högern i klimatdebatten, särskilt på lång sikt. Den kan våga tala om det alla egentligen vet: att marknaden i sig inte löser några miljöproblem, det kan bara politiken och samhället göra. Och att det krävs ett ökat mått av planering om hela samhällsekonomin ska ställas om.
I kölvattnet av klimatkatastrofen växer pessimismen och dystopiska politiska rörelser fram (om än små) som förbereder sig för livet efter domedagen växer fram. Även om det naturligtvis är ett möjligt framtidsscenario kan det kan aldrig vara vänsterns svar på framtidens utmaningar. Också i närtid har jorden hotats av undergång – kärnvapenkrigets hot var reellt, ingen myt – men det skapade, istället för uppgivenhet. en stark och viktig fredsrörelse.
Inför nya reella hot, klimatkatastrofen, kan vänstern inte heller bara tala om teknikens förlösande kraft, som om denna vore värdeneutral och utvecklas av sig själv. Vi måste påpeka att forskningsanslagen styrs av politiker och att de enorma resurser som nu plöjs ned i exempelvis krig och upprustning med en annan styrning skulle kunna användas till social och ekologisk nytta.
Vi måste kunna förklara att om våra gemensamma resurser används klokt räcker de till fler utan att behöva innebära avsevärda förluster i materiell standard annat än för de väldigt rika.
Vi måste påpeka att det är ensam, som konsument i ett genomkonkurrensutsatt samhälle, som det yttersta målet för människan att konsumera och samla pengar på hög och att ett annat, tryggare, samhälle i gemenskap är möjligt. Att andra värden som inte bara gör människan till konsument egentligen inte är ett offer utan utveckling. På så vis blir det gamla Rosa Luxemburg-citatet än en gång sant, ”Socialism eller barbari”. Båda är möjliga, men bara en är önskvärd.
