Med en erotisk mordgåta i lantlig miljö är det lätt att förstå att Händelser vid vatten utkommen i början på 1990-talet legat i spänd väntan på att få filmatiseras, proppad som den är med ett varierat persongalleri för sexiga stjärnor i alla åldrar. En scenograf som Anna Asp får briljera i två decenniers mode och interiörer. Utöver ramhistorien – mordet på ett tältande turistpar – finns gott om teman att spinna vidare på: åldersskillnad (relationen mellan medelålders Ylja och omyndige Johan), en vänstersekts lurviga Scheike-dekadens, landsbygdspennalism, exploatering av naturen samt möjligheten att på fyra timmar se en grupp människor åldras tjugo år. Det är ett drömmaterial Michael Marcimain har fått att knåda fram till tv.
Ändå har jag en känsla av att Händelser vid vatten kommer att komma och gå. Ett tecken på det är att diskussionerna i media handlat om dåligt ljud och huruvida det var rätt eller fel att sända avsnitten på ett bräde eller som gammaldags linjeteve – inte om regissörens konstnärliga val eller manusförfattarens tolkning i överföringen av romanen. Vilka moraliska dilemman ställs människorna inför? Hur knyter Kerstin Ekmans historia an till samtidens stora frågor?
I stället har Marcimain valt att tolka boken bokstavligt med scener som staplas på varandra, var och en som fylliga tablåer, men utan riktning. Upprepningarna är irriterande många utan att komma närmare någon av karaktärerna. Vem ska jag bry mig om? Till slut är det bara barnet Mias besvikna blick som dröjer sig kvar.
De övrigas karaktärer är bleka och har inte getts något att spela med. Repliker byts ut: ”Var du där eller där? – Nej”. När Ylja för örtonde gången lystet smäller upp dörren till Johans koja iklädd trosor och koskenkorva, slår det över i parodi, liksom getmjölkscasanovan Petrus sektledarkarikatyr. Ekmans grundhistora baseras på ett verkligt olöst och preskriberat mord i Appojaure 1984. Misstankarna går, likt en Agatha Christie-historia från den ena till den andra, utan att någon efter fyra avsnitt ännu tycks ha ett verkligt motiv. Andra trådar som förblir löst hängande är gröna-vågen-patriarken Petrus roll eller hur personer plötsligt blivit ihop. Tidshoppen markeras med onödiga tidsskyltar och den olycksbådande datoranimerade pilgrimsfalken är irriterande – den betyder uppenbarligen något, men vad?
Kerstin Ekman är en naturlyriker hos vilken växters namn, årstidsväxlingar och mänskliga drifter bildar en väv av livskraft, och styrkan ligger i hennes förmåga att framkalla en storslagen efterbild av något som inte har formulerats i text men som fyller hennes människor och djur med värme och mening. Avverkning och brutalt skogsbruk är också ett tema som hon alltid behandlat insiktsfullt och med varsam hand. Det tittaren får här är ett par timmars retrolajvande med habilt skådespeleri. Inget mer. Går det överhuvudtaget att göra om Ekmans berättande till tv? Jag tror inte att det är omöjligt. Kanske blir det av med hennes senaste roman Löpa varg. Hoppas.
