Ledare 09 augusti, 2012

Idrott och politik

De olympiska spelen är samtidigt den stora utjämnaren och kapitalkrafternas högborg.

På många vis är OS den stora utjämnaren. Ingen ser ner på de små sporterna, ett OS-guld är ett OS-guld oavsett vad det gäller. Nästan ingen ser ned på damidrotten i OS, även om en konservativ brittisk skribent var chockad av att damer gav varandra blåmärken i den brutala judon. För de flesta slår ett guld för damer exakt lika högt som ett guld för herrar. Den annars så dominerande herrfotbollen är med nästan lite på nåder, ingen bryr sig riktigt om turneringen, inte ens internationella fotbollförbundet Fifa självt.

De stora som dominerar alla andra dagar än dessa få veckor var fjärde år får stå tillbaka lite. När USA:s damer slår Kanada i fotboll efter en extremt spännande förlängning kokar Old Trafford i Manchester, annars hemmaplan för Manchester United, kanske den största symbolen för den allsmäktiga och världsomspännande fotbollskapitalismen. Dessutom möts idrottsutövarna på, åtminstone på plats, lika villkor. En fattig nation kan pulverisera en rik, bara de har tränat länge och hårt nog. Den delen av OS är fin och ligger nära vänsterns ideal om rättvisa och lika villkor.

Samtidigt finns en annan sida. De stora kapitalkrafterna styr upp även OS. I en fiffig protestbild på internet slås det fast att ”2012 års hyllning av de friskaste och bäst tränade idrottarna i världen levereras till dig med hjälp av våra goda partners… Du vet, samma killar som gav er krig, skuld, cancer, fetma och oljeläckage”. Sedan radas en rad av de multinationella bolagen som sponsrar spelen upp, alla med ett mer än solkigt förflutet.

Villkoren för idrottandet världen över är så grymt olika. Förr i världen hoppade inte så få idrottare från andra sidan järnridån av när de var på plats på OS i väst. När jag skriver detta meddelar BBC att sju stycken, flest boxare, ur Kameruns OS-trupp hoppat av för att söka en ekonomisk möjlig framtid i den rika delen av världen. I Dagens Nyheter läser jag att Kinas tyngdlyftare Lin Quinfengs far gråter av stolthet när kinesisk tv hälsar på hos familjen efter sonens OS-guld. Men han säger samtidigt att om de inte sagt vem han var hade han inte känt igen sin son, de har inte träffats på sex år.

Politik är, som vanligt alltid närvarande vid de olympiska spelen. Eftersom Storbritannien (och inte de enskilda länderna) är vad hemmaidrottarna representerar vid OS har kungafamiljen fått många tillfällen att sola sig i spelens glans och befästa sin symboliska ställning. På Svenska Dagbladets ledarsida ger också P J Anders Linder Londons konservative borgmästare Boris Johnson ”guld i politiker-OS”. Och visst verkar det nu när spelen väl har börjat som att de värsta OS-belackarna fått fel. London står kvar, lokaltrafiken har inte brakat ihop som många förutspådde och en viss entusiasm har lyckats frammanas också ur några av de mest skeptiska Londonborna.

Kvar står ändå en rad obekväma faktum. Som till exempel att idén om att ”civilsamhället” skulle stå för en stor del av kostnaderna föll pladask när samma företag som tagit på sig det gick i konkurs i finanskrisen. Staten fick trots allt gå in med skattemedel på samma vis som den nyss fått rädda bankerna. En parlamentarisk kommitté har räknat att ut att notan för skattebetalarna inte blev 2,37 miljarder pund som de första uträkningarna gett vid handen utan snarare 11 miljarder pund. Andra bedömare tror att också den siffran är för låg och tror på cirka 24 miljarder pund. De sociala bostäder med låga hyror som byggbolagen lovade bygga i det fattiga östra London, där arenorna huvudsakligen ligger, såg till slut att bli endast 20 procent billigare än andra nybyggen, det vill säga med London-priser helt ouppnåeligt för den grupp människor som det från början var sagt skulle gynnas.

Att idrott och politik hör ihop vet alla vid det här laget och progressiva krafter bör, snarare än att bekämpa de stora arrangemangen, försöka se till att de förändras. Det är ju precis lika spännande att se på brottningen, bågskyttet, fotbollen och fäktningen om det omges av ett socialt och ekologiskt ansvarstagande arrangemang. Eller hur?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 22 augusti, 2024

Efter bilattacken i Borås – 68-åringen misstänks för hatbrott

Till vänster: Boråsmannen efter bilattacken. Till höger: Polisuppbåd vid Palestinademonstration i Borås helgen efter. Foto: Privat / Adam Ihse/TT.

Mannen som körde in i en Palestinademonstration har nu blivit anhållen. Han misstänks både för försök till grov misshandel och hatbrottsmotiv. Själv nekar han till brott.

Åklagaren har beslutat att anhålla den man som den 10 augusti körde rätt in i en folkmassa under en solidaritetsdemonstration för Palestina i Borås, uppger P4 Sjuhärad. Mannen misstänks för försök till grov misshandel samt hatbrott.

Efter händelsen upprättades en polisanmälan för vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik mot mannen, som dock släpptes på fri fot. Dagarna efter kunde Flamman visa att mannen gjort hatiska uttalanden mot palestinier i sociala medier under en längre tid innan bilattacken.

För Flamman beskrev Stina Kajaso, som var på plats vid demonstrationen, hur han backade ”tog sats” med bilen flera gånger för att köra in igen.

– De skrik man hörde, och så som bilen lät, så var min första tanke ”det här är någon terrorgrej”. 

Ett par personer ska ha ådragit sig lättare skador, bland annat arrangören Mohamed Karaz som uppsökte sjukhus efter händelsen efter att ha fallit och gjort illa benen.

– Jag kunde se nästan 70 procent av vad han gjorde, sade han till Flamman.

– Han kör när folk börjar springa och ramlar på marken. Han kör fram och backar, fram och tillbaka.

Efter att mannen kört in i demonstrationen försökte flera demonstranter stanna bilen och rycka ut föraren, som själv hävdar att de attackerade honom med basebollträ och skar upp hans däck med en kniv. 

Mannen anhölls dock inte av polisen, utan släpptes på fri fot.

Flamman kunde sedan visa att mannen, en egenföretagare från Vetlanda, hade en historia av att posta hatiska inlägg om bland annat palestinier på Facebook och X.

Han skriver om palestinier att man borde ”slå ihjäl skiten och använda som gödsel”, uppmanar Israels militär att ”slakta på”, med tillägget att ”palestinier är bäst döda”. Han skriver också att ”en bra muslim är en död muslim”. Sedan dess har mannen tagit bort sina konton både på Facebook och på X.

För ett år sedan kommenterade mannen ”kör över skiten” om klimatgruppen Återställ våtmarker. Och bara några timmar innan demonstrationen delade någon en video på X som visar en bil köra in i en demonstration i USA, med uppmaningen att göra detsamma med Återställ våtmarker. ”Terrorister”, kommenterade mannen.

När Flamman intervjuade åklagare Jack Parsland den 14 augusti fick han frågan om innehållet i sociala medier skulle påverka deras bedömning:

– Det är givetvis någonting vi tittar noga på. Jag har börjat titta på det nya materialet, men vill inte gå in på vilka rubriceringar vi utreder det under. Vi jobbar brett och försöker beakta alla omständigheter. De som tyder på att det kan ha varit avsiktligt, och de som tyder på att det kanske inte var det.

Senast fredag den 23 augusti måste beslut tas om häktning.

Flamman söker åklagare Jack Parsland.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 22 augusti, 2024

Stalin spökar fortfarande i Ryssland

En kvinna hedrar diktatorn Josef Stalin under högtidlighållandet av Fosterlandsdagen den 23 februari 2023. Foto: Mikhail Metzel/AP.

Sedan Majdan 2014 och invasionen av Ukraina 2022 har hyllningarna till Stalin ökat lavinartat i Ryssland, men även intresset för Gulag-historien. Enligt författaren Nikolai Epplée måste det ryska samhället genomgå kollektiv traumaterapi för att gå vidare.

Fredagen den 16 augusti, en dryg vecka efter att ukrainska styrkor oväntat tog sig över gränsen till Ryssland och invaderade Kursk-regionen, kablades symboliska bilder ut över världen. Bland de sprängda broarna och ödelagda torgen kunde man se en sönderskjuten staty över Lenin i staden Sudzja, med halva ansiktet bortsprängt. Senare bilder visade hur skulpturen hade tagits ned från sin piedestal av ukrainska styrkor.

För ukrainarna var detta ett led i den ”avkommunisering” av det offentliga rummet som landet har bedrivit i flera år, särskilt sedan Majdanprotesterna 2014. Men i Ryssland har utvecklingen snarare gått åt andra hållet under samma period. Där har antalet Sovjetnostalgiska statyer, gatuskyltar och tv-program ökat lavinartat de senaste tio åren – men i centrum står inte Lenin, utan Stalin. Detta trots att miljontals ryssar har släktingar som dog i diktatorns arbetsläger eller utrensningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 21 augusti, 2024

Grönt bränsle hotas av marknadskrafter

Förnybar e-metanol är tänkt att ersätta olja och naturgas som huvudsakligt bränsle inom sjöfarten. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Nedläggningen av Europas största producent av grönt sjöfartsbränsle i Örnsköldsvik visar på behovet av statliga ingrepp i den gröna omställningen, menar en expert.

I slutet av 2022 sjösattes det största projektet någonsin för förnybar e-metanol i Europa. Den 1,8 miljarder kronor dyra fabriken Flagship One skulle anläggas i svenska Örnsköldsvik och skapa 800 jobb. Projektet skulle innebära ett stort steg framåt i den gröna omställningen av sjöfartssektorn, där e-metanol – en kombination av vätgas och koldioxid från biobränslen – är tänkt att användas som klimatvänligt bränsle.

Men i förra veckan meddelade den danska energijätten Ørsted att projektet ställts in. Anledningen är att företaget saknar köpare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Essä 21 augusti, 2024

Så mjölkar kapitalet våra bröstkomplex

”Gabrielle d’Estrées och en av hennes systrar”, målad i olja på pannå av en okänd konstnär från Fontainebleauskolan, omkring 1594. Wikimedia commons.

Dagens feminister har slutat bränna behåar. I stället vill vi hitta ett schysst märke som gör brösten både snygga och bekväma. I ”Tits up” utlovar Sarah Thornton en frigörande medvetandehöjning – men landar i en hyllning av pattkapitalismen.

Hälften av mina bröst skars bort av en man när jag var 21 år. Det skedde på mitt initiativ. Efter att han ritat på min bara hud med en tjock, svart tuschpenna rullades jag in i operationssalen och sövdes.

Det hade varit förvånansvärt enkelt att få tid. Till skillnad från mina transmaskulina vänner, som ville operera bort en lika stor mängd vävnad, hade jag inte behövt stå i kö för att sedan utredas av ett team med kuratorer, psykologer och läkare. Man hade bara mätt volymen på mina bröst, som ansågs tillräckligt överdriven för att möta kriterierna. Och så hade jag svarat ja på frågan om jag hade ont i ryggen. Tre månader senare fick jag en operationstid, bekostad av landstinget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 20 augusti, 2024

Greider återuppväcker Cornelis från de döda

Göran Greider blir Cornelis. Foto:Mark Earthy / Scanpix.

Göran Greider väljer jag-formen när han tränger in i Cornelis Vreeswijks själ. Det är ett grepp som till en början irriterar – men som fungerar i förståelsen av hans unika musikpoesi.

Hur ska man kunna förstå Cornelis Vreeswijk? Holländaren som kom till Sverige vid tolv års ålder och blev en tung missbrukare, kvinnomisshandlare, skattesmitare med mera. Och samtidigt: en gigant inom svensk visdiktning, folkkär som få, arvtagare i rakt nedstigande led till Taube och Bellman.

Göran Greider gör det genom att närma sig honom inifrån. Han vill skriva den självbiografi som Cornelis själv aldrig skrev. Följaktligen är boken skriven i jagform, med skalden själv som fiktiv berättare. Att boken ska ses som en roman framgår dock redan på omslaget, vilket förstås ger författaren möjlighet att ta sig friheter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 20 augusti, 2024

Kärnkraften tål att diskuteras

Anar vi en ny dag för kärnkraften – och för statens centrala roll för infrastrukturen? Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

De påstod att marknaden skulle bygga kärnkraft, men nu bekräftar regeringen det vi andra redan visste: att bara staten kan leverera central infrastruktur, och att denna måste få kosta. Nu måste båda sidor släppa kulturkriget och bygga ren energi.

En dag när jag lekte på gården som fyraåring ropade mamma åt mig att komma in. Jag fick absolut inte leka ute längre, på grund av de farliga giftmoln som höll på att glida in över Sverige. Den skrämmande bilden är förmodligen vad som gör att minnet ännu är så levande. (Eller så letade sig radioaktivt avfall in i min hjärnbark.)

Året var 1986 och kärnkraftverket i Tjernobyl hade precis havererat. Då Sovjetunionen försökte tysta ned katastrofen, som de hade gjort med tidigare problem, avslöjades den i stället av svenska ingenjörer vid Forsmark som upptäckte att de hade partiklar på kläderna redan när de kom till jobbet.

Som journalisten Gunnar Bergdahl skrev i intervjuboken Ljudmila från Tjernobyl, där hon berättade om den smärtsamma förlusten av sin make Vasia när hon var gravid, är ”kärnkraften ett energislag som tål att diskuteras.”

Många svenskar har liknande minnen, och de präglar fortfarande vår tids debatt om kärnkraft. För Miljöpartiet är frågan närmast existentiell, då man grundades ur nej-kampanjen under kärnkraftsomröstningen 1980. Nya språkröret Daniel Helldén förklarade omedelbart att kärnkraften var en ”röd linje” och att de inte kan styra med Socialdemokraterna om de bygger ny kärnkraft.

Våra gemensamma investeringar ska inte sluta i privata fickor bara för att högern vill leka marknad.

Detta har i sin tur utnyttjats av Tidöregeringen, som tycks ha bildat en ohelig allians med Miljöpartiet för att förvandla frågorna om klimat och energi till identitetspolitik. Från höger har man länge motsatt sig större vindkraftsprojekt, även om Moderaterna åtminstone i ord ändrade hållning efter stämman i Umeå förra året. Förslaget att upphäva kommunernas vetorätt röstades dock tyvärr ned, vilket innebär att segelbåtsmoderater kan fortsätta stoppa utbyggnaden av Sveriges energiproduktion.

Kanske har Moderaterna ändrat sig för att kärnkraftens höga kostnader har blivit uppenbara även för dem. Inför valet lovade man att företagen stod redo att bygga kärnkraft så snart man lättade på regleringar och tillstånd. Men till slut har även högern förstått att bara staten har den kapacitet, vilja och mod som krävs för att investera i storskalig infrastruktur. Enligt regeringens utredare Mats Dillén kommer staten att behöva garantera lån på 300 miljarder kronor för att finansiera fyra nya reaktorer.

Som Arena Idé skrev i Dagens Nyheter (12/8) väntar vi nu på motsvarande investeringsförslag inom andra områden där marknaden har misslyckats, som jobb, järnvägar, bostäder, skola och vård. Om oppositionen ska släppa igenom kärnkraften behöver de alltså ställa krav, bland annat på att avkastningen ska tillfalla oss medborgare som både tar riskerna och betalar räkningarna. Våra gemensamma investeringar ska inte sluta i privata fickor bara för att högern vill leka marknad.

Att släppa kulturkriget och ställa krav är betydligt smartare än att framställa satsningen som för ”dyr” – som exempelvis Vänsterpartiet gör i sitt partiprogram – inte minst som det handlar om lån som ska betalas tillbaka. Det finns ingen anledning att rädda kvar denna grundbult i åtstramningsideologin, just som högern är på väg att rycka ut den. Möjligen kan man insistera på att uranbrytningen ska inledas i Österlens mineralrika alunskiffer, med tanke på hur kontroversiell vindkraften har varit där nere.

Läs mer

Som båda sidor påpekar går den teknologiska utvecklingen snabbt – både vad gäller kärnkraft och grön energi. I stället för att låsa fast Sverige i ett visst energislag av nostalgiska skäl krävs en klok mix: en omedelbar utbyggnad av förnyelsebar energi som sol och vind, förbättrad energilagring, öppning för kärnkraft för att säkerställa planerbarheten, samt detaljerade och realistiska förslag om vilka utsläpp som kan minskas via hushållning. En ny energiöverenskommelse helt enkelt, fri från prestige och utdaterade sanningar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes 19 augusti, 2024

Kluvna åsikter om Tidösatsning på kärnkraft

Det nedlagda kärnkraftverket Barsebäck, sett från hamnen i skånska Lomma. Foto: Johan Nilsson/TT.

400 miljarder kronor ska satsas på kärnkraft, enligt regeringens nya plan. Vänsterpartiet är skeptiska till prislappen, medan forskaren Jonas Algers välkomnar stora statliga investeringar – men ifrågasätter om kärnkraft är rätt kort att satsa på.

”Staten ska inte subventionera eller samfinansiera ny kärnkraft”.

Så lät det från Ulf Kristersson så sent som i mars 2022. I augusti 2024 är det annat ljud i skällan, när Tidöregeringen presenterar en utredning som öppnar för statliga lån på 300 miljarder kronor för att kunna bygga fyra till fem nya reaktorer.

Totalt beräknas utbyggnaden kosta närmare 400 miljarder. Man vill bland annat se en prisgaranti för kärnkraftsbolagen på 80 öre per kilowattimme, vilket skulle innebära att staten täcker upp med pengar när elpriset sjunker under den gränsen. Planen utgår från att Sverige kommer ha ett elbehov på 300 TWh (terawatt-timmar) år 2045 – mer än den dubbla mängden el landet förbrukar i dag.

Birger Lahti (bilden), energipolitisk talesperson för Vänsterpartiet, är kritisk till förslaget och menar att det ”gått prestige i frågan” för regeringen.

”De ska skaka fram ny kärnkraft, hur dyr den än må bli. Förnybart, konsumenter och skattebetalare samt den gröna omställningen kommer att bli förlorare. Vinnare har jag svårt att hitta”, skriver han till Flamman.

Likt regeringen vill Vänsterpartiet se statligt garanterade elpriser, men för konsumenterna snarare än bolagen. Detta skulle man åstadkomma genom att frånkoppla det inhemska priset från exportmarknaden – så kallade ”Sverigepriser”. Man vill ge ersättning till kommuner som välkomnar vindkraft, samt att staten ska äga mer av elproduktionen.

Birger Lahti öppnar också för att några av ”Sveriges reaktorer skulle kunna livstidsförlängas”, något som antyder en mjukare hållning än partiets officiella linje. På hemsidan gör Vänsterpartiet tydligt att partiet ”vill avveckla kärnkraften så fort som möjligt, eftersom den är en dyr, smutsig och osäker energikälla”.

Jonas Algers (bilden), doktorand i miljö- och energisystem vid Lunds Tekniska Högskola, har en mer pragmatisk inställning. Han ser det som kortsiktigt att lägga ner existerande reaktorer i förtid, och vill komma bort från vad han beskriver som en ”ryggmärgsreflex” inom vänstern och miljörörelsen, där kärnkraft ses som ensidigt farligt och dåligt. Men även han ställer sig tveksam till utredningen.

– Min omedelbara reaktion var att det här är en jättesubvention. Det är svårt att förstå varför just kärnkraft anses okej för stat och skattebetalare att ta risken för.

Han menar att satsningar inte automatiskt är dåliga för att de är dyra, men att det finns bättre investeringar att göra.

– Är man seriös med klimatomställningen så krävs det stora satsningar. Men det är märkligt att specifikt välja en teknologi som det tar lång tid att få på plats och som medför en stor risk både för förseningar och svällande kostnader. Det är också ett energislag där kostnaderna inte faller, säger Jonas Algers, som hänvisar till att priset på förnyelsebar energi sjunkit kraftigt under de senaste decennierna.

Han pekar på att kärnkraften tar lång tid att bygga jämfört med den mängd energi som produceras, och menar att debattens fokus på ”planerbarhet” är för smalt.

Det är svårt att förstå varför just kärnkraft anses okej för stat och skattebetalare att ta risken för

– Vi behöver inte så mycket planerbar el som somliga tror. Det missas i debatten, det sker mycket inom batterilagring just nu. Kostnaderna håller på att falla snabbt, säger Jonas Algers.

Han hänvisar till en rapport från Internationella energirådet, IEA. Den visar bland annat hur den globala energiförvaringskapaciteten i batterier mer än fördubblats mellan 2022 och 2023.

Samma dag som förslaget om ett statligt kärnkraftslån på 300 miljarder presenterades, har två företag i Tyskland vunnit chansen att betala flera miljarder till staten för att få bygga vindkraftverk till havs. Den svenska kärnkraftssatsningen och det tyska vindprojektet beräknas ha ungefär samma produktionskapacitet – mellan fyra och sex gigawatt el.

Läs mer

Jonas Algers ser fler fördelar med vindalternativet.

– Man kan smälla upp havsvind ganska fort, och det är inte lika komplicerat. Du kommer inte stå där med en halvfärdig havsvindpark och behöva göra om alla säkerhetskontroller för att du hittar en spricka. Det värsta som kan hända är liksom att en turbin välter.

Liz Fällman
Reporter på Flamman.[email protected]
Ledare 19 augusti, 2024

Att plåga arbetslösa skapar inte fler jobb

Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) håller pressträff om regeringens syn på arbetsmarknadsläget. Foto: Oscar Olsson/TT.

De arbetslösa behöver inga insatser, de behöver bara göra sig ”anställningsbara”. Så ser Johan Pehrsons usla jobbpolitik ut – men oppositionen är inte mycket bättre.

Under en av de sista slumrande semesterveckorna kallade arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson till presskonferens. Där meddelade han att Sverige har den högsta arbetslösheten på tio år, frånsett pandemin. Nu saknar 8,3 procent – var tolfte person – ett arbete.

På sämsta sändningstid förklarade Pehrson hur arbetslösheten kunnat växa. En besk cocktail av lågkonjunktur, konkurser, eftersläpande effekter av inflationsbekämpningen, oroligheter i omvärlden och bristande tillgång till vuxenutbildning. Allt detta framstår rimligen som problem en regering är särskilt lämpad att lösa.

Men Johan Pehrson tänker annorlunda. Med pannan i djupa veck förklarade han att ”alla som befinner sig i utanförskap har ett stort eget ansvar för att göra sig anställningsbara, till exempel genom att lära sig svenska, utbilda sig och skaffa sig kunskap om hur det svenska samhället fungerar.”

Att regeringen inte tänker göra något alls åt själva arbetslösheten borde inte förvåna någon. Trots att den i allra högsta grad påverkas av hur ekonomin styrs, har högerns arbetslinje aldrig bestått av annat än att göra arbetslösa ännu fattigare.

Mer oroande är den kompakta tystnaden från vänster. Tre decennier av strukturellt hög arbetslöshet borde ha utlyst ett ramaskri, men jag hör ingenting.

Att uppnå full sysselsättning är kanske arbetarrörelsens allra mest grundläggande uppgift. Arbetslöshet bryter ned individer, gör samhället fattigare och försvårar löntagarnas kamp för bättre löner och arbetsvillkor. Det var just denna insikt som byggde svensk välfärd och välstånd under efterkrigstiden.

Med åtstramningarna kom en arbetslöshet på nivåer som en rekordårsmänniska knappt kunnat se i sina mardrömmar.

Den så kallade Rehn–Meidner-modellen, lanserad till LO-kongressen 1951 i rapporten Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, präglade länge svensk ekonomisk politik. Modellen visade framgångsrikt hur en aktiv finans- och arbetsmarknadspolitik kunde användas för att garantera såväl hög efterfrågan på arbetskraft som låg inflation. Den fulla sysselsättningen blev ett mål för den ekonomiska politiken och arbetslösheten låg oftast under 3 procent.

Genom den åtstramningsdoktrin som kom efter nyliberalismens intåg och 1990-talskrisen förändrades allt. Nu skulle inte längre ett friskt samhälle utan en låg statsskuld vara målet för den ekonomiska politiken. Med åtstramningarna kom också en arbetslöshet på nivåer som en rekordårsmänniska knappt kunnat se i sina mardrömmar.

Frågan fick ett visst uppsving i valet 2014. Då lovade den gamla fackföreningsmannen Stefan Löfven att Sverige skulle få Europas lägsta arbetslöshet.

I takt med uteblivna resultat mynnade dock löftet ut i en viskning. Problemet var inte bristande ambition, utan avsaknaden av en framkomlig väg. För dåvarande finansminister Magdalena Andersson var det ekonomisk-poliska målet om fulla lador överordnat det om ett blomstrande samhälle. Regeringen Löfven hade därmed kastat bort sitt viktigaste verktyg – en aktiv finanspolitik.

Läs mer

Arbetslösheten stiger och det är hög tid att frågan får ett uppsving igen. Det är helt enkelt ovärdigt politiska rörelser som säger sig företräda arbetarklassen att bedriva arbetslinjen och samtidigt ignorera arbetslösheten.

Måtte det snart komma en presskonferens som stakar ut en seriös färdplan mot full sysselsättning. Ett sådant politiskt projekt kan utlova en starkare välfärd, en friskare arbetsmarknad, minskad social utsatthet och bättre integration. Då har vänstern åter möjlighet samla massorna med löften om hopp – i stället för nyliberalismens förtvivlan.

Eira Arb Zackrisson
Vice ordförande i Reformisterna.
Rörelsen 17 augusti, 2024

Uppnår migrationslagarna det som regeringen avser?

Ulf Kristersson och Maria Malmer Stenegard besöker Migrationsverkets återvändandecentrer i Burlöv, där ett 60-tal personer bor i väntan på utvisning. Foto: Johan Nilsson / TT

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Regeringen har skärpt migrationslagstiftningen genom strängare återföreningsvillkor och för invandring av okvalificerad arbetskraft, samt utökade möjligheter att återkalla uppehållstillstånd. Till exempel höjs inkomstkravet för arbetstillstånd till en nivå som många svenskar själva inte når.

Lagändringarna sker i koppling till den retorik om ”tuffare tag mot invandring” som går igen i många länder, och som nu ekar även hos mitten-vänstern eller arbetarpartier som hoppas på att vinna tillbaka väljare från ytterhögern. Som aktivister och forskare som arbetar med papperslösa människor lokalt i Uppsala vill vi belysa de verkliga, och ofta absurda konsekvenserna av dessa politiska trender.

Globalt har migrationen inte ökat, trots utbredda föreställningar i Västeuropa om motsatsen. Som andel av världens totala befolkning har migranter legat runt tre procent sedan 1960. Det är i stället riktningen som har skiftat. Efter avkoloniseringen på 1950- och 1960-talen har (västra) Europa gått från att vara ursprungsregion för kolonisatörer och emigranter, till att övervägande bli ett mål för invandring. Samtidigt har det skett en diversifiering av ursprungen hos de migranter som kommer till Europa.

Begränsningar av lagliga migrationsvägar leder bara till att fler migrerar via irreguljära kanaler och blir papperslösa.

Det bör nämnas att möjligheterna till reguljära resor är fortfarande kraftigt snedfördelade. Till exempel saknar majoriteten i Afrika söder om Sahara pass, och visumreglerna som gäller för olika nationella pass är radikalt ojämlika. Dessutom i en kris, som vid krigsutbrott, är det inte de mest marginaliserade människorna som förflyttar sig. Migration kräver resurser i form av pengar, nätverk och språkkunskaper.

Forskning har vidare identifierat glapp mellan avsikter och genomförande, och mellan avsedda och oavsiktliga konsekvenser av migrationspolitiska åtgärder. På samma sätt som abortförbud inte utraderar aborter, utan i stället gör dem farligare genom att driva dem under jord, innebär inte införandet av restriktiva regelverk att invandringen upphör – om de strukturella orsakerna till migrationen kvarstår. I dessa lägen leder begränsningar av lagliga migrationsvägar bara till att fler migrerar via irreguljära kanaler och blir papperslösa.

De tusentals migranter som drunknar i Medelhavet är ett ökänt exempel på vad som kan hända när säkra migrationsvägar blockeras. Utan lagliga alternativ är migranter beroende av smugglare, och Medelhavet har blivit världens mest dödliga migrationsväg.

Restriktiv invandringspolitik kan också ha en negativ inverkan på arbetsmarknad och ekonomi: det har noterats att hög- och lågutbildade invandrare tillsammans genererar ett större överskott till amerikanska företag än infödda medborgare gör, och att begränsande migrationsregler har en dämpande effekt på jobbskapande. Fri rörlighet kan ibland ha effekten att migrationen faktiskt minskar, genom att eliminera ”utifall att-migration.”

Läs mer

I Ingen människa är illegal menar vi att varje enskilt liv som förstörs av regelverk är ett för mycket. Migrationsforskningen slår fast att migration av nödtvång och av ekonomiska skäl alltid är sammanflätade och inte kan skiljas åt. Alla, även människor som flyr från krig, vill bidra till samhället. Restriktiva regler blir ett hinder för detta, genom införande av väntetider då arbete och studier inte är möjliga, eller genom att tvinga fullt integrerade familjer att leva under jorden.

Översättning: Petter Fredriksson

Emma Rimpiläinen
Ingen människa är illegal Uppsala
Utrikes 17 augusti, 2024

Sommar, sol och sjöminor 

Två år in i kriget försöker Odessas invånare hitta fickor av lugn. Foto: Thomas Wederus.

Med sina soldränkta sandstränder och närheten till havet är det en av Ukrainas mest populära semesterorter. Men bakom idyllen väntar det ryska hotet. Flamman har besökt Odessa, Svarta havets pärla.

Temperaturerna passerar dagligen 35 grader när jag besöker Odessa i slutet av juli. Invånare och turister flockas till stränderna för att svalka sig i havet. 

På ytan är Odessa en idyllisk semesterort. Staden grundades när Ryssland erövrade området från Osmanska riket under ledning av Katarina den Stora i slutet av 1700-talet. Det grekiska namnet Odessa valdes som ett led i en större strategi att presentera Ryssland som arvtagare till det bysantinska riket med grekiska rötter. Immigranter bjöds in från olika delar av Europa för att skapa en blomstrande och kosmopolitisk stad. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Thomas Wederus
är frilansjournalist.