På många vis är OS den stora utjämnaren. Ingen ser ner på de små sporterna, ett OS-guld är ett OS-guld oavsett vad det gäller. Nästan ingen ser ned på damidrotten i OS, även om en konservativ brittisk skribent var chockad av att damer gav varandra blåmärken i den brutala judon. För de flesta slår ett guld för damer exakt lika högt som ett guld för herrar. Den annars så dominerande herrfotbollen är med nästan lite på nåder, ingen bryr sig riktigt om turneringen, inte ens internationella fotbollförbundet Fifa självt.
De stora som dominerar alla andra dagar än dessa få veckor var fjärde år får stå tillbaka lite. När USA:s damer slår Kanada i fotboll efter en extremt spännande förlängning kokar Old Trafford i Manchester, annars hemmaplan för Manchester United, kanske den största symbolen för den allsmäktiga och världsomspännande fotbollskapitalismen. Dessutom möts idrottsutövarna på, åtminstone på plats, lika villkor. En fattig nation kan pulverisera en rik, bara de har tränat länge och hårt nog. Den delen av OS är fin och ligger nära vänsterns ideal om rättvisa och lika villkor.
Samtidigt finns en annan sida. De stora kapitalkrafterna styr upp även OS. I en fiffig protestbild på internet slås det fast att ”2012 års hyllning av de friskaste och bäst tränade idrottarna i världen levereras till dig med hjälp av våra goda partners… Du vet, samma killar som gav er krig, skuld, cancer, fetma och oljeläckage”. Sedan radas en rad av de multinationella bolagen som sponsrar spelen upp, alla med ett mer än solkigt förflutet.
Villkoren för idrottandet världen över är så grymt olika. Förr i världen hoppade inte så få idrottare från andra sidan järnridån av när de var på plats på OS i väst. När jag skriver detta meddelar BBC att sju stycken, flest boxare, ur Kameruns OS-trupp hoppat av för att söka en ekonomisk möjlig framtid i den rika delen av världen. I Dagens Nyheter läser jag att Kinas tyngdlyftare Lin Quinfengs far gråter av stolthet när kinesisk tv hälsar på hos familjen efter sonens OS-guld. Men han säger samtidigt att om de inte sagt vem han var hade han inte känt igen sin son, de har inte träffats på sex år.
Politik är, som vanligt alltid närvarande vid de olympiska spelen. Eftersom Storbritannien (och inte de enskilda länderna) är vad hemmaidrottarna representerar vid OS har kungafamiljen fått många tillfällen att sola sig i spelens glans och befästa sin symboliska ställning. På Svenska Dagbladets ledarsida ger också P J Anders Linder Londons konservative borgmästare Boris Johnson ”guld i politiker-OS”. Och visst verkar det nu när spelen väl har börjat som att de värsta OS-belackarna fått fel. London står kvar, lokaltrafiken har inte brakat ihop som många förutspådde och en viss entusiasm har lyckats frammanas också ur några av de mest skeptiska Londonborna.
Kvar står ändå en rad obekväma faktum. Som till exempel att idén om att ”civilsamhället” skulle stå för en stor del av kostnaderna föll pladask när samma företag som tagit på sig det gick i konkurs i finanskrisen. Staten fick trots allt gå in med skattemedel på samma vis som den nyss fått rädda bankerna. En parlamentarisk kommitté har räknat att ut att notan för skattebetalarna inte blev 2,37 miljarder pund som de första uträkningarna gett vid handen utan snarare 11 miljarder pund. Andra bedömare tror att också den siffran är för låg och tror på cirka 24 miljarder pund. De sociala bostäder med låga hyror som byggbolagen lovade bygga i det fattiga östra London, där arenorna huvudsakligen ligger, såg till slut att bli endast 20 procent billigare än andra nybyggen, det vill säga med London-priser helt ouppnåeligt för den grupp människor som det från början var sagt skulle gynnas.
Att idrott och politik hör ihop vet alla vid det här laget och progressiva krafter bör, snarare än att bekämpa de stora arrangemangen, försöka se till att de förändras. Det är ju precis lika spännande att se på brottningen, bågskyttet, fotbollen och fäktningen om det omges av ett socialt och ekologiskt ansvarstagande arrangemang. Eller hur?
