Jag bor i östra Svealand. Här har våren varit i antågande sedan mitten av januari. Visst är det otäckt med klimatförändringar, men ändå skönt med lite värme, säger folk till varandra. Jag har inflikat att nog hinner det komma snö än.
Sist var det grannen, som i söndags blundade mot solen och prisade vädret. Det var en underbar dag, krokusarna jublade och häcken visade sina späda små blad.
– Åja, sa jag, det kommer säkert snö ska du se.
Men grannen skakade på huvudet med den auktoritet som åldern kan ge.
– Nej, nu är våren här.
Jag sa förstås inte vad jag tänkte. ”Du är ju fyllda 50 och kanske mer! Du har en trädgård! Hur kan du förtränga en sån enkel sak som att det kan komma snö efter sol?” Klart hon vill hoppas. Säg den upplänning som inte vill se en påsk med sol och viol, hellre än snö och skidor?
Igår kväll föll stora stilla flingor och bäddade in landskapet i ett tjockt vitt täcke. Då var det dags att återigen hänga ut fågelmat, till de hungriga gäster som skulle komma i gryningen. Det fanns kvar lite som jag sparat särskilt för detta tillfälle.
Jag drog på mig kängorna och pulsade ut i nattmörkret, efter att ha tittat på SVT:s dokumentär om kvinnor i krigets Irak.
Jag upphör aldrig att förvånas över alla dem, som valde att tro på USA:s lögner om Saddam Hussein. Som ville se ett befriat land och uppleva folkets jubel. USA har gjort det så många gånger – skapat lögner och målat upp skräckbilder, för att kunna ta kontrollen över ett territorium. Hur kan man svälja sådant? Idag låtsas den svenska bombhögern som om den aldrig sagt något. Men de som då hyllade invasionen, det kommer de aldrig behöva äta upp. Är människors minne så kort? Är krigsopinionen verkligen så ensam? Och var är den nu? När katastrofen är ett faktum. ”Då hade vi ett brutalt samhälle som var fungerande och sekulärt. Idag har vi ett brutalt samhälle som är ickefungerande och fundamentalistiskt.” Så sade en bedömare i Folke Rydéns dokumentär.
Folk i allmänhet gör väl som min granne. Blundar, hoppas.