I en intervju med New York Times menar journalisten Lizzie Phelan att medierapporteringen från Syrien är gravt felaktig. Det finns ingen folkligt revolution mot regimen Basher al-Assad. Alla hon talar med i landet är istället upprörda över det som berättas om Syrien, det är enligt henne västmedia från Nato-länder som vill skapa denna bild. De kom till Syrien med en agenda, att beskriva en revolution och de falska anklagelserna att regimen är ett hot mot befolkningen.
− Risken är att sanningen som i fallet Libyen kommer fram först när det är för sent, när ett land framgångsrikt krossats av Nato-länderna och Gulf-staterna med hjälp av deras media, säger hon i intervjun.
När SVT rapporterar från Damaskus illustreras Phelans tes, reportern står i en manifestation till stöd för Assad och berättar om motståndet mot honom mitt bland entusiastiska supportrar hyllar honom.
Media väljer vilka man talar med och är en del av krigföringen. Det är svårt att få en klar bild av vad som händer inne i landet, situationen liknar mycket läget i Libyen. Det är ändå ganska tydligt att protesterna startade spontant med fredliga medel men att utvecklingen alltmer går mot något som liknar inbördeskrig.
Rysslands syn
Ryssland kritiserades mycket hårt för sitt veto mot säkerhetsrådets resolution. Den ryske journalisten Fjodor Lukjanov som besökte Stockholm lägger fram den ryska synen på konflikten. Han inser att Ryssland har egna kommersiella och politiska intressen i landet, men menar att det fanns ett ännu viktigare skäl.
– Vetot är en reaktion på icke vetot i mars förra året, när Ryssland tillät att en suverän stat invaderades. Nu i efterhand ser de att det var en resolution som missbrukades och blev till ett klassiskt regimbyte.
Konflikten har nu enligt honom tagit en geopolitisk karaktär där huvudmotståndarna är Iran på ena sidan och Turkiet, Saudiarabien och Quatar på andra sidan. Lukjanov medger dock att konflikten började som ett spontant uppror och att det i längden är omöjligt att en minoritet skall styra över en majoritet, landets sunnimuslimska majoritet.
Klanen Assad har styrt landet i 40 år, att det är en diktatur är det svårt att förneka. Regimen har byggt sin maktbas på landets minoritetsgrupper, många av dessa känner sig hotade av utvecklingen. Många kristna syrianer menar att de under Assad fått religionsfrihet och är rädda för vad en sunnimuslimsk regering kan innebära.
Det som nu oroar är militariseringen av konflikten, entydiga rykten talar om att den Fria syriska armén, vars befälhavare finns i Turkiet, får vapenhjälp från vänligt inställda arabregeringar. Det ryktas också om en eventuell intervention från Nato-landet Turkiet. Det syriska nationella rådet som befinner sig utanför landet har motsatt sig militär inblandning utifrån, men osäkerheten är stor vad som kommer att hända framöver.
Kidnappad revolution
Sveriges Radios Cecilia Uddén intervjuade en ung aktivist kallad Lara om situationen. Lara menade att revolutionen nu var på väg att kidnappas av islamistiska krafter. De liberala och vänsterliberala ledare som kunde lett upproret har alla arresterats. Nu är det islamistiska slagord som hörs i manifestationerna.
Vänsterpartisten Sait Yildiz i Södertälje med kontakter inne i landet är också bekymrad för detta. Han menar i motsats till Lizzie Phelan att motståndet mot regimen sprider sig till delar av medelklassen och till nya städer. Han tar exemplet med de senaste dagarnas blodiga demonstrationer inte långt från regeringskvarteren i Damaskus, en stad där regimen tidigare haft kontroll.
– Regimen Assad har nu sökt en förhandlingslösning med det nationella rådet genom sina kontakter Ryssland, men med kravet att Assad får vara kvar. Detta förslag förkastades.
En ytterligare militarisering av konflikten skulle innebära att ännu fler dödas. Irak och Libyen visar tydligt att krig inte löser konflikter utan bara destabiliserar och späder på de etniska konflikterna. Utländsk inblandning skulle försvåra för det syriska folket att komma till en hållbar lösning på de interna konflikterna.
