Individuell lönesättning har länge varit ett rött skynke från vänsterhåll – eftersom det ju försvagar kollektivets styrka. Men kan den individuella lönesättningen även vara positiv ur rättvisesynpunkt?
Det hävdar åtminstone Saco i sin nya rapport, Lönespridning, Lena Granqvist (red).
Rapportförfattarna analyserar bland annat hur den individuella lönesättningen påverkar kvinnornas löner och kan konstatera: Akademiskt utbildade kvinnor gynnas – till skillnad mot vad forskare tidigare trott – av individuella lönesamtal.
Frågan är förstås varför och vilka slutsatser vi kan dra av det?
Saco-forskarna tror att den främsta förklaringen till att könslönegapet minskar bland akademiker är hur så kallade ”icke mätbara faktorer” prissätts. Det handlar om sådant som att när något prissätts lokalt i det enskilda företaget ser chefen en person som alltid rycker in när någon är borta. Kvinnorna får därför de lönepåslag de är värda.
Men resultaten i Sacos rapport måste dessutom läsas i relation till andra studier. Som till exempel den som Susanne Fransson (red) presenterade 2011: Tarifflöner och individuell lönesättning, vilken konstaterar att transportsektorn (som har tarifflönesystem) inte har könsrelaterade löneskillnader vid lika arbete för samma arbetsgivare.
Resultaten måste dessutom analyseras i relation till att någon motsvarande tendens inte konstateras i rapporten när det handlar om arbetaryrken – där gynnas inte kvinnorna av individuell lön, snarare tvärtom.
Kanske har Saco trots dessa motstridiga resultat rätt i att den individuella lönesättningen kan inrymma en möjlig positiv inverkan på könslönegapet. Kanske kommer vi så småningom att kunna se samma könslöneutjämning även i arbetaryrken – om det individuella svängrummet tas ut ytterligare. Det är inte otänkbart med tanke på kunskapen att kvinnor är och länge har varit undervärderade ekonomiskt.
Men är lönespridningen därmed eftersträvansvärd?
Innan vi svarar ja på den frågan måste vi påminna oss om att Sacos vurm för individuell lönesättning är en del av ett nyliberalt tankegods. Det bygger på tesen att om klyftorna ökar sipprar ett ökat välstånd ner också till de sämst lottade, närmast automatiskt. Tanken i förhållande till lönerna är att pengapåsen ju inte har någon fastslagen storlek. Ökar lönespridningen (= löneklyftan) ska detta ge en positiv nedsippringseffekt samtidigt som pengapåsen förväntas växa. Argumentet för denna tes är att arbetarnas reallöner i Sverige ju faktiskt ökat de senaste åren.
Förespråkarna av individuell lönesättning hävdar att lönespridning i sig gör att pengapåsen växer – men de presenterar inga konkreta samband för att belägga detta. Och de diskuterar över huvud taget inte pengapåsens expansion i relation till kapitalismens rovdrift på naturen och efterföljande klimatkris, vilket är tesens stora svaghet.
90 procent av alla anställda i Sverige har i dag åtminstone någon del av lönen som är individuellt förhandlingsbar. Skulle reallöneutvecklingen ha varit sämre om så inte varit fallet? Antagligen inte. Förmodligen spelar tillväxten och fackens stridbarhet en större roll för reallöneutvecklingen.
Låt oss samtidigt påminna oss om att den globala trenden är att lönernas andel av företagens kostnader minskar (till förmån för ökande vinster). Om nedsippringsteorin är felaktig och tillväxtekonomin av klimatskäl måste omprövas och denna trend fortgår står vi där med en konstant eller möjligen krympande pengapåse att fördela till löner.
Samma ekvation har vi i offentlig sektor: Det spelar inte någon roll för de lägsta lönerna om de individuella löneskillnaderna blir större – om inte politikerna vill höja skatterna eller skära på andra offentliga utgifter för att öka pengapåsens storlek.
Det är inte otänkbart att kapitalismen skulle kunna inrymma en inneboende förmåga att råda bot på just könslönegapet, och att ett ökat inslag av individuell lönesättning skulle kunna verka i den riktningen. Sacos rapport indikerar ju faktiskt en sådan utveckling.
Men en rättvisediskussion kan aldrig begränsas till att bara utgå från en aspekt. Även om kvinnornas löner blir mer rättvisa i relation till männens kvarstår ju andra problem. Inte minst att lönespridningens främsta princip är att arbetarna (kvinnor och män) konkurrerar med varandra i stället för att ifrågasätta att deras sammanlagda del av kakan blir allt mindre i relation till vinsterna.