Stentavlan över ingången till Stampens kyrkogård i Göteborg har i hundra år basunerat ut sitt budskap i övertydliga kapitäler för alla som passerar, till fots eller i en spårvagn: tänk på döden. Men tidigt i våras kom stora maskiner och lyfte av stenen för renovering – eftersom Göteborg är Göteborg var det en stor mediehändelse – och sedan dess är den borta. Stentavlan var värre åtgången än man trott, förklarar en chef i Svenska kyrkan bedrövat när Göteborgs-Posten ringer och frågar, och renoveringen kommer tyvärr att dra ut på tiden.
Oavsett om tavlan någonsin återkommer har budskapet ”Tänk på döden” på bara ett sekel gått från att vara en vänlig påminnelse om att hålla sig i skinnet i detta liv och inte glömma att efterlivet är grejen – på det viset inte olikt påminnelsen i husmorskalendrar om att lägga lutfisken i blöt – till att bli ett musealt budskap som nästan bara kan betraktas ironiskt, som en monument över glädjelösheten i en svartvit, generisk dåtid.
Ja, de levde längre i buren, men de låg ju mest i ett hörn och flämtade
För att bromsa åldrandet och förlänga existensen med sikte på oändligt liv, har biotekniker på senare år klivit ut från science fiction-sfären och in i vetenskapens halvskugga. Från skämttidskriften En Ding-Ding Värld (1992–2000, salig i åminnelse) till studier i Pubmed.
Biologiskt finns ingen konsensus kring den mest effektiva tekniken, utöver att kalorirestriktion, alltså halvsvält, har visat sig skjuta upp åldrande hos möss. Jag glömmer inte hur min lärare på läkarutbildningen beskrev försöket: ”Ja, de levde längre i buren, men de låg ju mest i ett hörn och flämtade.”
Vilket inte så lite påminner om den amerikanska teknik-rikingen Bryan Johnson, som inte bara tänker stoppa sitt åldrande utan också bli yngre. Till sin hjälp har han ett isolerat liv i en kontrollerad miljö med bland annat svår kalorirestriktion, dagliga blodanalyser – och injektioner av ungt blod i sin penis.
Johnson är en blandning av försäljare och driftkucku, och bör inte tas på allvar. Men med tanke på den snabbt ökande kunskapen om att slå på och av gener, kombinerat med storleken på investeringarna inom radikal livsförlängning, så är det inte alls omöjligt att det utvecklas tekniker och läkemedel som med hyfsad säkerhet kan förlänga användarnas liv till 150 eller kanske 200 år. Lagar och regelverk kring radikal livsförlängning blir enligt en del bedömare den stora biopolitiska frågan år 2050.
De första politiker som driver livsförlängning som profilfråga har redan dykt upp: kaliforniern Zoltan Istvan som rentav deltog i republikanernas nomineringsprocess till presidentkandidat 2020. (Det gick inte så bra trots att vallöftet om evigt liv ändå får anses tungt.)
De första politiker som driver livsförlängning som profilfråga har redan dykt upp
Nu blev det ju inte Biden mot Trump, men att striden om världens mäktigaste politiska ämbete nästan stod mellan två geronter var för många, mig inkluderat, en mardrömsbild av framtiden. Det har stundvis varit svårt att inte associera till Mad Max-filmens apokalypsmonster Immortan Joe. Än mer mardrömslik blir situationen om man betänker det häpnadsväckande faktum att den amerikanska befolkningens medellivslängd enligt vissa sätt att räkna har sjunkit under 2020-talet, vilket förklaras med covid och fentanyl.
Det finns förvisso goda argument för att ett förlängt liv kan leda till långsiktighet i politiska preferenser, som skulle göra nytta i resurs- och klimatfrågor. Men radikal livsförlängning under kapitalistiska villkor kan inte bli annat än en grotesk situation där de rikaste blir ännu mäktigare än i dag, slukar en ännu större del av biosfären, och i en episk triumf undanröjer den enda existentiella rättvisan som ännu finns kvar mellan jordens rikaste och fattigaste – döden.
