Amerikanska superhjältar är ständigt aktuella på bio. I dagarna kommer ännu en i raden, den här gången med den mest amerikanske av dem alla: Captain America. Som namnet antyder är han tänkt som något av en symbol för den amerikanska drömmen. Skapad som propaganda under andra världskriget och med amerikanska flaggan på sin sköld står han alltid redo att slå tillbaka hoten mot den amerikanska drömmen.
I egenskap av att ha skapats som en maskot i krig är Captain America en ovanligt tydligt politisk superhjälte. Men även själva idén om en superhjälte är politisk. Det är en idé som går väl ihop med kapitalistiska och liberala idéer om individens framgång. Det är också en idé som går oerhört väl ihop med fascism. Berättelser om superhjältar är berättelser om individer. Individer som på grund av sin förmögenhet eller biologiska uppsättning är mer lämpad än andra att leda, ta ansvar och slå tillbaka invasioner av gigantiska rymdödlor.
Den tyske filosofen Herbert Marcuse (1898–1979) drömde i boken Eros och civilisation om en socialistisk hjälte, som var motsatsen till Nietzsches övermänniska. Någon som la inre asketism och vilja till makt bakom sig. En hjältesaga är en del av en mytologi, en överdriven förklaring av hur man bör agera. Enligt Marcuse kunde samhället bara nå bortom en stat där välstånd uppnås genom krig och förtryck genom att lämna den gamla idén om hjälten. I stället ville han se en i grunden kollektiv människa, som gör sig av med alla hjälteimpulser och vill göra livet till ett mål i sig.
Det finns naturligtvis rent dramaturgiska problem med en kollektiv hjälte efter Marcuses modell. Att skapa sammanhang och identifikation med en stor grupp är svårare än med en individ. Men finns det då inget utrymme för den socialistiske superhjälten?
Ett intressant rollbyte finns i Mark Millars seriealbum Superman: Red Son från 2003. Här finns Stålmannen som alla känner honom sedan tidigare, men placerad i Sovjet istället för USA. Han får samma blygsamma uppväxt som i den ursprungliga amerikanska versionen – men i Ukraina i stället för i Kansas. När hans krafter upptäcks blir han Stalins högra hand och efter dennes död leder han som välvillig diktator Sovjet till världsherravälde. Det ikoniska S:et är utbytt mot hammaren och skäran.
Red Son bygger på en ganska slapp uppfattning om vad kommunism är. Men i hela berättelsen blir det tydligt hur svårt det är att förena en kollektiv samhällssyn med en hjälte höjd över massan. Stålmannen ger slutligen upp sina försök att ensam styra världen mot perfekt kommunism. Han inser att han svikit de hederliga gamla kommunistiska ideal som folket på landsbygden lärde honom. Eftersom han trots allt är den godhjärtade Stålmannen, inser han att idén om en ensam övermänniska är svår att förena med en tanke om gemensam strävan.
Några exempel finns det dock på populärkulturella hjälteskildringar som kan sägas vara vänster. Det kanske mest välkända exemplet är V för Vendetta,
liksom en del annat som skrivits av anarkisten Alan Moore. Efter att filmen gjort succé har den Guy Fawkes-mask som huvudpersonen ”V” bär även blivit en symbol som använts av demonstranter runt om i världen och aktivistgrupper på internet. Ironin i att de här maskerna tillverkas för låga löner av ett multinationellt bolag är svår att svälja. Men idén om en hjältestatus som är kollektiv är något annorlunda än vad vi ofta ser på film och kanske närmare vad Marcuse efterlyste.
Västerländsk civilisation har alltid glorifierat hjälten, skriver Herbert Marcuse. Den som offrar livet för staden, staten eller nationen. Sällan har man frågat sig om det etablerade verkligen var värt offret.
Kanske är det så att vi måste överge den gamla ordningen, den som hjälten försvarar, för att skapa ett humant samhälle. I sådana fall kanske ska vi vara tacksamma för att stjärnan på Captain Americas sköld inte är röd.