Terrordåden i London, är som alla sådana handlingar, kriminella och avskyvärda. Vi vet ännu inte hur många som fått sätta till livet efter terrordåden i London. Men vi vet att oskydliga människor drabbas hårt i denna form av utommilitärt våld. Terrorns omedelbara effekter är fruktansvärda.
Vi vet inte heller säkert vem som ligger bakom dåden. Om vi har fel, får vi rätta oss, men allt av det vi känner till i valet av måltavla, tillvägagångssättet och timingen talar för att det är någon islamistisk grupp, precis som i New York, Bali, Riyadh och Madrid. Det är ett dåd begått under G8-mötet, men knappast med syftet att påverka skuldavskrivningen, utan för att demonstrera världsledarnas maktlöshet inför terrorhotet. G8-mötet är också en symbol för de mäktigaste länderna i världen, varav fem, USA, Storbritannien, Italien, Australien och Japan var med i den ursprungliga s.k. Coalition of the Willing, som startade krig mot Irak. Vidare är det ett bombdåd utfört dagen efter att Londons ansökan om OS blivit beviljad. Budskapet är tydligt: om ni inte kunde skydda er nu – hur skall ni kunna göra det senare?
Terrorns omedelbara effekter är fruktansvärda. Men terrorn ger också andra obehagliga effekter. Dels kan människor dra sig för att resa och leva ett normalt liv. Dels används terrorn mycket ofta för reaktionära syften. Ingen kan idag avfärda det som en konspirationsteori: det är ett faktum.
Efter den 11/9 2001 fick Bushadministrationen en möjlighet att gå till attack på Afghanistan och Irak, inskränka fri- och rättigheter, registrera och arrestera amerikanska och andra länders medborgare. Det blev möjligt för att statsledningen i ett läge efter en terrorattack alltid har den centrala rollen, men också därför att Bush kunde vända rädslan för angrepp till en aggressiv nationalism. Men idag, snart fyra år efter förstörelsen av World Trade Center är det allt färre amerikaner som tror att den koppling mellan al Qaida och Irak som förespeglades har någon som helst sanningshalt. Allt färre anser att inskränkningar i medborgerliga rättigheter är bra. Människor kan förmås ändra åsikt under en kort tid, men i längden är de betydligt klokare än att låta sig ledas in i en spiral av hämnd och förstörelse.
En dag som denna skulle man därför önska återhållsamhet i alla politiska kommentarer. Den viktigaste frågan är att gripa de ansvariga, att reda ut motiven och hjälpa alla de människor som direkt eller indirekt skadats av dåden. Men istället vaknar vi upp mitt i en pågående offensiv av krafter som vill utnyttja läget. Två huvudlinjer är tydliga: den ena att svensk militär skall kunna samarbeta med polisen, något som inte varit möjligt efter dödsskjutningarna i Ådalen 1931, den andra att vi skall ställa oss solidariska med Bushs och Blairs krig mot terrorismen.
Den första frågan har lyfts av folkpartiets Lars Leijonborg. Liken har inte kallnat innan han drar slutsatsen att det som gällt i Sverige i snart 75 år skall rivas upp. Han har redan fått svar från bland annat Göran Persson och Maud Olofsson. Poängen med åtskillnaden mellan polis och militär är sedan Ådalen uppenbar: när militären används ökar risken påtagligt för övergrepp. I takt med att den svenska militärmakten tappar karaktären av värnpliktsarmé är det betydligt mer farligt än tidigare, eftersom det innebär att yrkesmilitär kan sättas in mot demonstranter.
Det finns saker regeringen kan göra för att stärka skyddet och beredskapen mot terrorattacker. En är att stärka tullkontrollen och gränsskyddet, som nedrustats med EU-inträdet. En annan är att förbättra kontakterna mellan säkerhetstjänsten och miljöer där terrorister rör sig, i det här fallet islamistiska grupper. Men om det är någonting vi borde ha lärt oss av de senaste årens händelser är det att inskränkningar i demokratiska rättigheter och militarisering är ett dåligt skydd mot terrorism.
Det skall sägas att risken för terrordåd i Sverige är låg, främst för att det finns få länder som har skäl att hämnas. Det bästa sättet att hålla kvar en fortsatt låg risk är att inte riskera vårt alltjämt ganska goda rykte som en fredlig nation utan ansatser till att kriga i andra länder.
Den andra offensiven som nu pågår rör Sveriges inställning till Bushs krigskoalition. Nu uttrycks allt oftare att vi skall ”ta strid för de värden vi har gemensamt med världens fria länder” och att vi skall ”stå enade mot terrorismen”. Det är mycket intelligent, för i en del av dessa värden är vi verkligen enade: vi vill leva i demokrati, med lika rättigheter och med maximal öppenhet. Men bakom orden finns också en strävan att knyta oss närmare USA. Väl medvetna om att det svenska folket aldrig skulle gå med på att frivilligt inlemmas i USA:s aggressiva krigsföring uttrycks det sällan rakt ut. Men Sverige närmar sig stadigt Nato , den svenska vapenindustrin levererar utrustning som används i Irak och försvaret skall i framtiden användas i insatser utanför Sveriges och EU:s gränser. Det är en dålig politik både för världens och Sveriges säkerhet.
Man kan diskutera om ordet terrorism överhuvudtaget är användbart. Men om vi skall enas om att bekämpa terrorismen måste all terrorism fördömas. Terrordådet i London, Madrid, Bali, Riyadh och New York skall fördömas. Terrordåden i Falluja och Al-Qaim också. Det förra årets största terrordåd var att Falluja, en stad av Malmös storlek förstördes i sin helhet. Offren var lika oskyldiga som de i går i London. Bostadshus bombades, ambulanser besköts och sannolikt användes stridsgas. Om detta har inga förstasidor i svensk press handlat och det är fullt begripligt om människor i Sverige inte ens vet om hur brutalt detta dåd var. Förövarna hade noggrant sett till att inga journalister var närvarande. Men minst 800 civila dödades i Falluja bara under den första veckan. Al-Qaim ? Det är inte ens känt. Men för bara knappt två veckor sedan gick amerikanska trupper in i denna stad. 150 bostadshus, 400 affärer, fem moskéer, ett sjukhus, en läkarmottagning, fyra skolor, ett elverk och ett vattenreningsverk blev totalförstörda. Bara på tisdagsmorgonen grävdes liken efter 54 civila, av dem 31 kvinnor och barn, fram ur ruinerna.
Dåd som dessa är mycket kända i den muslimska världen. De vet vad den dubbla standarden kostar dem och de godkänner den inte. Varje sådant dåd leder därför till fler terrorister som är villiga att lägga bomber i amerikanska och europeiska städer. Det är en enkel hämndlogik. Siffrorna för civila offer under USA:s krig och ockupation av Irak uppskattas till mellan 17 000 och 100 000. Med det resultatet har koalitionen gett mycket goda argument till de som vill hämnas.
En sak är sedan den 11/9 2001 säkert: det håller inte med en dubbel standard. Den som själv utövar terror har ingen moralisk legitimitet att avkräva sina motståndare att avstå från det vapen som slår hårdast: det våldsamma agerandet mot de civila med syfte att skrämma. Praktiken visar också att denna politik misslyckats fullständigt: Bushs ”krig mot terrorismen” har inte på något sätt gjort oss säkrare. Vi kan inte stå enade tillsammans med en part som utövar terror och påstå vi agerar mot terrorism. Vi kan inte bara fördöma terrorism som är utförd av USA:s statsmäns fiender. Det är en skenhelig och ohållbar politik.
Flamman 8/7 2005