Den sårade divan
Karin Johannisson.
Bonnier.
Genier
Moa Gammel.
Natur & Kultur.
I sin Augustnominerade bok Den sårade divan försöker idéhistorikern Karin Johannison synliggöra aktörskapet – individens förmåga till initiativ och handling – i det tillstånd som kallas galenskap eller sinnessjukdom. Ansatsen kan tyckas motsägelsefull. Vanligtvis tänker vi oss att aktörskapet upphör i och med galenskapens inträde, en galen person kontrollerar inte sina handlingar utan styrs av impulser och tvångsmässighet. Johannisson förnekar inte sjukdomarnas medicinska aspekter, och därmed heller inte patienternas ofta smärtsamma kontrollförlust. Men det som intresserar henne är samspelet mellan omvärldens förväntningar och reaktioner, och den sjukas iscensättning av sin sjukdom. Det hon kallar ”psykets estetik” består av en rad uttalade och outtalade regler för hur en patient kan göra sjukdomen begriplig för sin omvärld, regler som förändras då sjukdomsdiagnoser försvinner, tillkommer och förändras. Patienten spelar upp sjukdomen på samma sätt som operadivan spelar upp sitt lidande inför en tolkande publik.
Bokens sårade divor är Agnes von Krustenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs, alla framgångsrika konstnärer inom sina respektive fält och under perioder av sina liv intagna på mentalsjukhus. I deras journaler finner Johannisson bevis för hur de trots diagnostisering och hospitalisering åtminstone delvis bibehåller kontrollen över sina liv. I flera fall framstår själva insjuknandet just som ett desperat försök att återta kontrollen i en situation av maktlöshet. Deras möjlighet att agera ut i sjukhusmiljön är avhängig deras sociala och ekonomiska ställning. Det råder ingen tvekan om att de tre tillåts ta sig friheter som andra patienter inte kunde drömma om. Men samtidigt som konstnärskapet möjliggör en viss form av galenskap prövar Johannisson också tesen att det kanske kräver galenskap. Nelly Sachs alltmer långtgående paranoia kan tolkas i ljuset av hennes konstnärliga försök att leva sig in i judeförföljelsens fasor. Och såväl Agnes von Krusenstjerna som Sigrid Hjertén är väl medvetna om att konstnärsrollen tillåter dem att tänja på mentala och sociala gränser: ”De drömmer om genistatus och vet att genirollen kräver performativitet”.
Enligt Johannisson har det genom historien funnits olika och delvis motstridiga bilder av geniet. De flesta har utöver exceptionell kreativ eller logisk-matematisk förmåga utpekat särskilda personlighetsdrag, som enstörighet, intuitiva förmågor eller utbrott av sexuell energi som utmärkande för genier. Dessa personlighetstyper har traditionellt varit svåra för kvinnor att erövra, på grund av samhällets krav på självkontroll och social anpassning. Johannisson konstaterar att den enda geniroll som kvinnor kunnat inlemmas i utan att galenförklaras är den som helt gör sig av med idén om geniet som en särling. Här är geniet helt enkelt en innovativ konstnär vars skapande – men inte personlighet – bryter mot konventionen.
Med detta i bakhuvudet är det intressant att närma sig en annan av höstens böcker, som just bär titeln Genier. Boken baserar sig på Moa Gammels podcast med samma namn och består av en rad intervjuer med framstående kvinnliga yrkesutövare främst inom kreativa områden. I sitt förord kallar Gammel titeln ”en medveten provokation”. De medverkande (bland andra Susanne Osten, Anna Odell, Gudrun Schyman och Birgitta Stenberg) är alla offentliga personer med stora framgångar inom sina respektive fält. Som feministiskt projekt kan jag tycka att det är ungefär lika intressant som att kvotera in kvinnor till bolagsstyrelser – det gör inget värre, men löser heller inga grundläggande problem. Detta förhindrar dock inte att boken är trivsam läsning och rymmer intressanta berättelser från yrkeslivet.
Hos Gammel identifieras geniet med någon som ”äger sitt liv”, som uppnått autonomi och inte låter sig definieras av andra. Att ”äga sitt liv” är en intressant metafor, i synnerhet när den förknippas med genirollen. Om geniet tidigare styrts av en ohejdbar drivkraft som hela tiden riskerar att slå över i destruktivitet, tycks det nya geniet tvärtom utmärkas av självkontroll och harmoni. I den mån de medverkade närmar sig kontrollförlusten är det inom ramen för en konstnärligt undersökande process, som Anna Odells minutiöst planerade iscensättning av en psykos. Geniet kartlägger galenskapen snarare än att leva ut den. Denna bild står i skarp kontrast till berättelserna om sekelskiftets kvinnliga konstnärer, för vilka kaos och kreativitet tycks gå hand i hand. Det är givetvis ett framsteg att kvinnor som utmärker sig inte längre omedelbart riskerar att stämplas som galna. Ändå kan man undra om något går förlorat när geniet framställs som en framgångsrik entreprenör, sin egen lyckas smed.
Vad skulle det kunna vara? Kanske tanken att begåvning kommer utifrån, drabbar individen som en sjukdom och därmed aldrig kan förtjänas. Eller tanken att individuell framgång ofta nås på bekostnad av andra förmågor, som kompromissvilja, självuppoffring och solidaritet. Man kan också fråga sig i vilket samhälle den personliga autonomin kräver genialitet. Om ”att äga sitt liv” betyder att ges möjlighet att förverkliga åtminstone någon av sina livsdrömmar bör vi verkligen eftersträva ett samhälle där detta inte endast kännetecknar genier.