Morgonen hade börjat som vilken annan dag som helst för miljoner människor längs kustregionerna i södra och sydöstra Asien. Ett steg närmare slutet på det gamla året och ett steg närmare början på det nya. Väldigt tidigt hade Jorden och Havet konspirerat för att ta dem alla till slutet genom att starta den största naturkatastrofen i vår sentida historia.
Först kom en jordbävning som fick hela jorden att skälva. Därefter tsunamivågor många meter höga, vågor som förstörde allt i sin väg. Bakom sig lämnade de tusen och åter tusen döda över ett halvt dussin länder. Män, kvinnor, barn – de sveptes bort från sina hem och svaldes av det framrusande havet.
De flesta mänskliga samhällen klarar sorgen i saknaden av sina kära, genom traditioner och ritualer. Men proportionerna på tragedin, orsakad av skalvet och flodvågen, var sådan att allt konventionellt sörjande blev meningslöst, för ingen visste var man skulle börja och sluta. När jag nu skriver från staden Chennai i södra Indien, en stad som också drabbades, närmar sig den totala siffran döda i Indien, Indonesien, Maldiverna, Sri Lanka och Thailand 125 000. Över 500 000 har blivit skadade. Miljoner människor har förlorat allt de äger och är nu utsatta för sjukdomar och fullständig fattigdom.
I likhet med alla stora naturkatastrofer har denna varit uppseendeväckande sekulär, likgiltig för religiösa skillnader, kast och hudfärg hos sina offer. Den slog till på morgonen efter juldagen, till råga på allt en söndag med fullmåne, och snärjde hinduer, muslimer, kristna och buddister i bön. Var och en av dessa religioner har mycket gamla berättelser om syndafall som sveper bort livet från jorden.
Katastrofen höll strikt politisk neutralitet också. Den dödade Aceh-separatister i Indonesien likväl som tamilska rebeller i Sri Lanka, tillsammans med medlemmar av de statliga säkerhetsstyrkor som jagar dem. Jag kommer aldrig att glömma den lilla notis på morgonen efter katastrofen som talade om de 19 Acehrebeller som dödats dagen före av den indonesiska armén. Ingen kan överskatta arrogansen och maktfullkomliogheten hos denna armé, som i dödande tävlar med jordbävningar och flodvågor.
Var denna oerhörda förlust av liv möjlig att förhindra? Medan jordbävningen själv uppenbarligen inte varit möjlig att förutse kunde det med säkerhet funnits någon varning om de tsunamis som följde. Detta är speciellt sant för södra Asien, där vågorna slog mot land hela två timmar efter att de nådde Sumatra i Indonesien.
Enligt Reuters’ rapport den 28 december från Los Angeles, hade muren av vatten spårats av amerikanska seismologer som sade att de inte hade någon möjlighet att varna lokala regeringar om faran. I denna ålder av omedelbar kommunikation, email, spionsatelliter och tv 24 timmar om dygnet är det svårt att tro på detta påstående.
Skulden för att inte ha varnat folk ligger framför allt på regeringarna i Indonesien, Thailand, Sri Lanka och Indien. Tsunamis är extremt sällsynta i denna del av världen, men på denna morgon hade varje seismolog värd sin lön säkerligen kunnat notera vad som var den största jordbävningen på fyra årtionden, och, eftersom den ägde rum under vatten, kunnat räkna ut konsekvenserna lätt.
Faktum är att detta var precis vad statliga seismologer i Thailand gjorde, strax efter att de upptäckt jordbävningen den 26 december, men underlät att utfärda lämpliga varningar för att de var rädda att skrämma bort turister! Som en anonym regeringstjänsteman förklarade för en Bankoktidning en dag efter katastrofen slog till:
– Sex år tidigare, då en liknande varning som visade sig felaktig utfärdades, fick vi starka motbeskyllningar mot oss.
Ja, det var en typiskt thailändsk/asiatisk ”riskera liv, men rädda ansiktet”-tvekan som kostade dyrbara liv.
I länder som Indien, Indonesien och Sri Lanka var historien givetvis något annorlunda – ingen av dem hade någon aning om vad som skulle hända. Alla tre länder spenderar en stor andel av sin nationella budget på att köpa krigsmateriel och väldigt lite på teknologi som kan hjälpa att rädda livet på sina landsmän.
Till exempel slog tsunamin till mot de indiska öarna Andamanerna och Nikobarerna, som ligger just 150 kilometer från Sumatras norra spets, kort efter att skalvet ägt rum kl 06.30 (indisk standardtid). Bland många andra bebyggelser och inrättningar förstörde den en hel bas tillhörande det indiska flygvapnet. Ändå kände ingen i den indiska huvudstaden New Delhi till detta i tid för att varna folket vid kusten att vara uppmärksamma på samma mördarvågor som kom att drabba dem bara några timmar senare. Ett enkelt telefonsamtal till en tv-station kunde ha räddat tusentals liv.
Indien, med merparten av världens fattigaste människor, styrs av en elit som sätter stor ära i att skicka raketer upp i rymden eller att spränga atombomber medan den negligerar sitt folks basala behov.
På tal om kärnvapen ödelade förra söndagens tsunami kärnreaktorn Kalpakkam och dess anställdas inhägnade tjänstebostäder utanför Chennai, vilket dödade 65 människor och har lämnat stora tvivel kring själva byggnadens framtid. Trots officiella uttalanden om att reaktorn stängdes i tid finns det anledning att tro att allt inte står väl till och Gud vet vilken katastrof som kokar bakom de förtegna kupolerna.
Frågan som nu står framför inte bara de drabbade länderna utan hela världen är: vad kan göras för att hjälpa de miljoner människor som drabbats att komma över sina överhangande trauman och få dem på fötter igen?
De största utmaningarna är behov som är sannerligen långsiktiga. Först och främst är det den ofantligt stora uppgiften att återställa sysselsättning och inkomst till dem som tvångsförflyttats av katastrofen. De regioner som drabbats av skalvet och tsunamin behöver välgenomtänkta planer för att ta hand om föräldralösa barn, speciella program för att hjälpa de handikappade och för att handskas med posttraumatisk stress hos det vanliga folket.
Alla drabbade länder behöver också införa en förnuftig politik för att handskas med kustliga miljöer, vilka står under tryck från de fattiga som letar efter uppehälle men ännu mer från de uttråkade rika som söker nya spelplaner och orter för att förströ tiden. Det finns ansenliga bevis för att kustområdena i tsunami-drabbade länder med rika träskområden skonats från stor skada.
Som FN redan har antytt kommer uppgiften att rehabilitera offrena för 26 december-katastrofen i Asien och i Afrika att kräva det största hjälparbetet i modern tid, sett till antalet människor och länder inbladade. Gensvaret från vanliga medborgare världen över i form av donationer och bistånd har hittills varit utöver det vanliga.
Men mycket mer behöver göras, genomgående och under lång tid. Medborgare överallt kommer vara tvugna att tvinga dem som styr att lägga om sina vanligtvis skeva prioriteringar och få till stånd ett tektoniskt skifte i sättet hur vår planet styrs.
Även en liten del av de medel som varje år läggs på krigsmateriel och krig globalt, skulle lätt hjälpa till att återuppbygga spillda liv tillhörande dem som förlorade allt.
Det är värt att i detta kritiska ögonblick reflektera över att den enda andra stora katastrof som har dödat ett likvärdigt antal oskyldiga människor på senare tid är vad som kallas ”USA:s ockupation av Irak” – en oerhört dyr och helt igenom människoskapad tragedi.
När 2004 lider mot sitt slut och ett nytt år tar vid är det tid för människor att sluta sprida Döden i alla dess former och i stället lägga ner all sin energi på att bevara Livet mot alla odds. Det kan vara den enda sanna och hållbara tributen som vi kan betala till alla dem som dog förra söndagen, så snabbt, så grymt och utan någon riktig chans.
