I november röstade EU-parlamentet för den så kallade Reachöverenskommelsen (Registration, Evaluation and Authorisation of Chemicals), ett förslag till europeisk kemikalielagstiftning. Förslaget blev långt mer urvattnat än den ursprungliga versionen. Från början var det tänkt att företagen skulle tvingas testa riskerna med 30.000 olika kemikalier, men i kompromissen blev siffran 12.000.
Kompromissen växte fram under hårt tryck från kemiindustrin. Många uppskattar att industrilobbyn mot Reach var den mest framgångsrika lobbykampanjen i EU:s historia. Kampanjen började 2001, då förslaget om att reglera kemikalieutsläpp först lades. Enligt uppgifter publicerade i Irish Times har förbindelsen med Vita huset varit en nyckel i arbetet.
Potentiellt inflytande
När förslaget om att reglera utsläppen och tvinga företagen att göra utförliga tester kom, blev amerikanska kemiföretag som Dow och Dupont lite tagna på sängen.
– Folk var inte vana vid att en händelse i Europa kunde få ett sådant potentiellt inflytande över deras egen business, sa den före detta topplobbyisten Fred McEldowney till en amerikansk tidskrift 2003.
2004 publicerade ett av USAs kongressutskott en rapport om amerikanska företags och Bushadministrationens delaktighet i försöken att urvattna Reach. Rapporten är baserad på hemlig diplomatisk information och interna regeringsmemorior och skrevs av den demokratiska kongressledamoten Henry Waxman. Den visar att minst fyra av USA:s statliga myndigheter var inblandade i lobbyn mot Reach, bland annat Environmental Protection Agency (Myndigheten för miljöskydd).
I Waxmans rapport citeras ett dokument från Amerikanska kemikalierådet, The American Chemistry Council (ACC), som avslöjar den amerikanska regeringens medverkan: ”ACC mobiliserade ett motstånd mot lagförslaget, som inbegrep en betydelsefull intervention från USA:s regering. /…/ Dessa ansträngningar /…/ ledde till betydelsefulla eftergifter i lagförslaget.”
Först en verklig analys
Svenska Margot Wallström var på den tiden EU:s miljökommissionär, och därmed en viktig måltavla för industrilobbyn. Ett e-postmeddelande från en av lobbyisterna avslöjar taktiken: ”Det enda som kan få EU att sluta upp är om vi kan få EU:s tungviktare att säga att man inte kan ta detta steg förrän man gjort en verklig analys av kostnader och förluster. Men vem tar hand om Wallström – svaret kan bara vara andra ministrar eller regeringschefer. USA:s regering planerar att skicka våra ambassadörer till medlemsstaterna och kommissionen så att vi kan driva vår sak.”
Effekterna av denna strategi gjorde sig snart gällande. Hösten 2003 skrev Tony Blair, Jaqcues Chirac och Gerard Schröder ett brev till EU-kommissionen där de uttryckte sin oro för att Reach skulle göra att den europeiska industrin kom i kläm.
Europeiska företag tar i allt högre utsträckning efter USA-industrins lobbyfasoner.
Ett exempel på en lobbytaktik som tagit vägen från Washington över Atlanten och som växer i popularitet är tricket att hyra en pr-firma som producerar ”vetenskapliga” argument till lobbyisternas fördel, uppger Irish Times. Exempel: två organisationer som säger sig verka i vetenskapens och allmänintressets namn – Bromine Science and Environmental Forum och Alliance for Consumer Fire Safety in Europe – är i själva verket skapelser av den internationella pr-firman Burson Martstellar, som jobbar på uppdrag av ett konsortium av företag som framställer kemiskt brom.
Ett annat gammalt trick i USA, som nu också nått Bryssel, är vad som brukar kallas ”the revolving door”. Det går ut på att lobbyister från en specifik industri sadlar om och anställs av EU-apparaten – eller tvärt om. Ett flagrant exempel är att Lena Perenius − ansvarig för European Chemical Industry Councils Reachlobby – tidigare jobbade vid EU-kommissionens kemikalieenhet. Uta Jensen Korte har gjort det omvända: förut arbetade hon för kemikalielobbyn, numera jobbar hon för kommissionen.
Att anlita en före detta EU-tjänsteman är effektivt då personen bär på insiderinformation och goda kontakter. Microsoft hade länge problem med att driva sin sak gentemot EU-lagstiftningen. För att få saker att lossna beslöt företaget till slut att utöka sin lobbyistskara med Detlef Eckert, före detta chef för EU:s informationsteknologiska policyenhet.
Men det är inte bara EU:s institutioner som siktas in av de multinationella företagen. I ett mellanstatligt system är även medlemsländernas toppolitiker och -tjänstemän naturliga måltavlor. Irish Times citerar chefen för en amerikansk bank, som hävdar att hans företag i nästan alla europeiska länder har anställda som tidigare suttit på politiska toppositioner:
– Vem som helst kan göras tillgänglig för oss, om vi så önskar, säger han.
Bakgrund
EU utmärker sig genom att ha en i stort sett obefintlig reglering och översyn av den lobbyverksamhet som utförs av omkring 15.000 personer.
USA:s kongress kräver exempelvis att lobbyister två gånger per år rapporterar vad de har för klienter, hur mycket dessa betalas, och vad de driver. Inget liknande existerar inom ramen för EU.
I mars 2005 lanserade EU-kommissionären Siim Kallas European Transparency Initiative, som svar på kritiken mot den dåliga insynen i lobbyverksamheten. Men hittills har förslagen på ökad insyn varit ganska urvattnade och inte sträckt sig till att kräva företagen på uppgifter om deras lobbying. I uppropet ”Ending corporate privileges and secrecy around lobbying in the European union”, signerat av framför allt en rad NGO:er, krävs att rapporteringen om lobbying måste bli obligatorisk och tillgänglig för alla.
