”Vi accepterar inte tingeltangel på uniformen”, fick jag höra när jag kom till jobbet.
Det chefen syftade på var den fackliga nål som hade suttit på min uniformsväst i ett par år. ”HRF”, Hotell- och restaurangfacket, står det stolt på den i mörkblått och guld. Nu blev jag plötsligt beordrad att plocka av mig den, framför mina kollegor, framför fackliga medlemmar, nere på golvet på jobbet.
Utåt var jag lugn och lydde.
Inombords var jag rasande.
Men så tänkte jag efter lite till och kom fram till att det i och för sig bara handlade om en liten nål och att jag ju faktiskt är lika facklig även utan den. Så själva nålen i sig kunde väl egentligen kvitta, och kvittade säkert också för arbetsgivaren.
Men det som egentligen hände där på arbetsgolvet var en markering från en klass mot en annan. Arbetsköpare mot arbetssäljare. Makten mot facket och det facket representerar.
Jag har sett det själv, så många gånger: hur arbetsköparens representant sitter framför mig hånflinande, med korsade armar, bakåtlutad och med lätt road blick, markerandes, påminnandes, om att avståndet mellan våra klasser är så långt att det inte ens går att mäta.
När jag fick höra av mina fackliga kolleger i HRF att arbetsgivaren hade hotat och trakasserat de fackliga ombuden på en arbetsplats där det varslats om strejk så blev jag naturligtvis förbannad, men inte ett dugg förvånad.
Princip- och styrkemarkeringar har blivit vardag för oss som är fackligt aktiva. Många av oss är härdade vid det här laget. Vi får dras med en sämre schemaläggning, halkar efter i löneutvecklingen, får de kalla blickarna och de hårda orden från cheferna, och skulden för det mesta som är dåligt på arbetsplatsen.
Och i bakgrunden hejar arbetsgivarnas stora och tuffa organisation på.
Så när jag tänkt efter ytterligare lite till, så ändrade jag mig om den där fackliga nålen på uniformen. Den är inte längre bara en nål, en facklig nål vilken som helst. Den är ju en symbol.
En symbol för oss som agerar på en arbetsmarknad där kränkningar av föreningsrätten pågår varje dag. Där allt från fingerpekande på ”olämpliga” nålar, till rena trakasserier och hot om våld, för att vi överhuvudtaget vågar bedriva facklig verksamhet är vardag. Där detta liksom ingår i uppdraget.
Alla kränkningar, små som stora, har dock ett gemensamt: de ingår i ett maktspel som skulle kunna ha utspelats under det tidiga 1900-talet, fast vi ju faktiskt är halvvägs in i 2012.
De är ett uttryck för kapitalets klasshat. För kapitalets rädsla för folkets gemensamma styrka och solidaritet.
Och på arbetsplatsen jag skrev om tidigare travar VD:n runt och planerar att hålla verksamheten igång under strejken. Tillsammans representerar han och hans likar ett kapital på miljarder. Men inga miljarder i världen kan driva verksamheterna vidare. Det kan bara vi. Och vi har organiserat de arbetare som kan göra detta möjligt.
Så jag har, som sagt, ändrat mig om den där nålen. För det handlar ju om mer än så. I verkligheten handlar det inte bara om huruvida en facklig nål på uniformen är klädsamt eller inte. Det handlar om nålen som en symbol.
För vår styrka. Och för vår kampvilja. Så nu har nålen åkt på igen.