I veckan är det femtio år sedan Ingemar Johansson vann världsmästartiteln i tungviktsboxning. Den 26 juni 1959 ligger Floyd Patterson utslagen på Yankee Stadium i New York. I Sverige jublar folk vid radioapparaterna och landets kanske största kollektiva idrottsminne någonsin är ett faktum. Ingemar själv firar med fästmön Birgit på ett nattöppet café med donuts och mjölk.
Sagan Ingemar Johansson, för det är ju en saga, börjar i Göteborg 1932 och sträcker sig via en utskälld OS-final, rakt in i den internationella proffsboxningseliten. Han får snart rykte om sig att vara en smart taktiker som har förmåga att avgöra med ett enda slag. På hösten 1958 knockar han VM-tvåan Eddie Machen inför ett utsålt Ullevi. Segern blir inte bara en enorm överraskning för världens boxningsexperter utan även Ingemar Johanssons biljett till en titelmatch mot Floyd Patterson.
I Sverige höjs han till skyarna och nu börjar myten Ingemar Johansson ta form. 1950-talet är sannolikt det svenskaste och mest nostalgiska decennium någonsin. De soliga barndomsskildringarna därifrån då bruken fortfarande dånade, folkhemmet byggdes och ungarna boxades i lador och upptäckte Elvis Presley tycks aldrig ta slut. Därför kan det inte fullbordas bättre än att en stensättare från Göteborg flyger till New York för att tävla om den tidens i särklass mest prestigefulla idrottstitel. Och tar med sig en mamma som steker köttbullar, en fästmö som skiner likt en vingåkersk sol och en manager som Ingemar inte har skrivit kontrakt med, utan istället tagit i hand. I ett boxningskorrumperat USA är allt detta en sensation.
På matchdagen den 26 juni får publiken på Yankee Stadium uppleva en av boxningshistoriens största skrällar när Ingemar Johansson i tredje ronden slår ner Floyd Patterson, inte en gång utan sju. När domaren bryter matchen utbryter en glädjeyra som Sverige nog inte har varit i närheten av, varken före eller efteråt. Nacka, Borg, Stenmark, Brolin, må ha hållit sig kvar längre på toppen, men varje enskild svensk född före 1950 vet exakt vad de gjorde den 26 juni 1959. Ingemar själv firade som sagt med donuts och mjölk.
Året som världsmästare, för det blir ju bara ett, firar han desto mer. Medan Floyd Patterson genast isolerar sig på en asketisk träningscamp i skogen, fast besluten att ta tillbaka titeln, syns och finns den nya världsmästaren överallt.
Svenska folkparksturnéer varvas med amerikanska cocktailpartyn. Han spelar in film i Hollywood. Det ges ut en dricka som heter ”Ingo-läsk”. Han utses till ”Sportman of the year” av Sports Illustrated. Han är ständigt hedersgäst hos den amerikanska societeten. Öppet avhållen för sin titel och sin charm. I tysthet älskad för att raslagarnas USA äntligen har fått en vit världsmästare i den tyngsta, och därför viktigaste, divisionen.
Inför returmatchen 1960 är det som att även Ingemar förstår att det snart är slut. På väg ut mot ringen suckar han och säger ”hoppas att den där jävla högern går ikväll”.
Den går inte. Han boxas ut i fyra ronder och slås ner i femte. Han ligger raklång och medvetslös i ringen och benen skakar som i trans. Floyd Patterson blir den första tungviktaren någonsin att återerövra titeln. Han lutar sig över Ingemar och säger ”jag ska ge dig en retur, du gjorde det för mig”.
Returmatchen 1961 blir jämnare men Floyd vinner även den. Drömmen om Amerika slutar där. Ingemar åker hem till Sverige. Vinner tillbaka EM-titeln. Gaget i sista matchen låser han i två pensioner. En till sina föräldrar, en till sig själv.
Till skillnad från de flesta andra proffsboxare lyckas han att upprätthålla ett bra och fungerande liv även efter karriären. Han beskylls, på rätta grunder, för skatteflykt när han flyttar till Schweiz. Han gör en rad dumma uttalanden och blir under sjuttiotalet fiende med stora delar av den svenska vänsterrörelsen. Men åren går. Och Sverige och världen glömmer inte hans bragd.
Många år senare sitter Ingemar Johansson på en restaurang på Manhattan, inte långt från det café dit han och Birgit gick den där juninatten 1959. Plötsligt kommer en man fram till bordet, ursäktar sig och frågar om ”the champ” har möjlighet att följa med ut och hälsa på mannens svärfar. Ingemar reser sig och på trottoaren utanför väntar Charlie Chaplin. Ännu en av Ingemar Johanssons otaliga beundrare.