Nittonåriga Emelie Engvalls första möte med arbetsmarknaden blev en tveeggad erfarenhet. Hon fick anställning hos ett bemanningsföretag, en situation och erfarenhet som hon delar med allt fler unga och äldre.
– Det blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig, säger hon eftertänksamt.
Efter sitt sista år på gymnasiet fick Emilie jobb hos företaget Qwork, som specialiserar sig på att rekrytera arbetskraft bland just studenter som har tid att arbeta några timmar i veckan. Emelie och drygt 60 andra medarbetare satt på ett kontor i Solna och genomförde intervjuundersökningar på telefon. Hon får inte säga vilken kund som var företagets uppdragsgivare. Det är en affärshemlighet.
De flesta av de 60 var anställda direkt av kunden, 20 inhyrda genom Qwork.
– Vi inhyrda hade faktiskt något högre lön, semestersättning och bättre ob-ersättning.
Trots detta hade Emelie hellre varit anställd direkt av företaget i fråga – om hon hade kunnat välja.
– De andra hade ju direktkontakt sina chefer, de var nära dem, hade en bättre kommunikation. Vi inhyrda hade kontakt med Qwork någon enstaka gång och då med sms.
Håkan Löfgren, arbetsrättsexpert och ansvarig på LO för bemanningsavtalet, kommenterar.
– Det vanliga är annars att studenterna från bemanningsföretaget har lägre lön än kundföretagets anställda.
Emelie Engvall är engagerad, nyfiken och samhällsintresserad. Hon får också de som lyssnar att bli engagerade. Hennes jämnåriga kompis som sitter på andra sidan köksbordet berättar att hon varit anställd av bemanningsföretaget Uniflex. Kompisen, som inte är student har erfarenheter påminner om Emelies. Men det finns en stor skillnad.
– Jag fick inte jobba så mycket som jag ville. Jag kontrakterades för två veckor, men fick bara jobb och betalt för två och en halv dag. De andra dagarna steg jag upp tidigt, gjorde mig i ordning och satt och väntade vid en tyst telefon.
Hon kände sig lurad som ung arbetstagare av detta möte med en av sina första arbetsgivare. Först var hon glad över att ha blivit utvald av Uniflex. Sedan ökade besvikelsen för varje dag hon satt vid telefonen. Inkomster uteblev, men också tron på vuxenvärld och arbetsrätt fick sig en törn.
Håkan Löfgren blir upprörd:
– Det är klart otillåtet. Om hon hade varit student, hade avtalet tillåtit det, men inte nu.
Kompisen, som vill vara anonym visar ett kontrakt, som torde överträffa det mesta i fråga om social dumping. Hon och Uniflex skrev inte under ett anställningskontrakt, utan ett ”avtal om kommande anställning”. På det sättet kom Uniflex undan en hel del av arbetsrättsliga förpliktelser. Till saken hör att hon tackade nej till ett reguljärt jobb hos en annan arbetsgivare, eftersom hon hade lovat jobba för Uniflex.
Den lojaliteten och ansvarskänslan fick alltså inte något gensvar.
Åter till Emelie. Redan en av de första veckorna fick hon ett, som hon säger, otrevligt mejl, från sin chef. Hon kritiserades för att hon inte hade skrivit upp sig på tillräckligt många arbetspass en vecka.
– Men de visste ju att vi hade skolan att sköta också, utropar hon och kastar en blick mot snöfallet utanför fönstret.
Löfgren:
– Det där är ett problem. Vi har nu ett annat företag, Studentconsulting, under lupp. De är kända för att piska in sjuka medarbetare och andra otrevliga saker. Just det företaget har granskats i Bemanningsföretagens auktorisationsnämnd.
Emelies anställning fick ett abrupt slut. En chef ringde och sade upp henne. Avtalets stipulerade uppsägningstid på två veckor respekterades inte. I Emelies fall blev det en uppsägningstid på bara en och en halv vecka.
– De som kontaktades senare fick bara en knapp vecka på sig.
Men hon funderade aldrig på att ringa facket, eftersom hon ändå hade sett fram emot att sluta. Numera läser hon psykologi på Södertörns högskola, inte för att bli psykolog utan för att ”det är intressant”.
Båda 19-åringarna blev inhyrda efter att ha varit inskrivna vid Arbetsförmedlingen. Den typen av jobbförmedling hade varit otänkbar för mindre än 20 år sedan – ja, till och med förbjuden.
Bemanningsföretag och särskilda bolag som hyr ut personal är en både gammal och ny företeelse på den svenska arbetsmarknaden, men tidigare var den här typen av privata arbetsförmedlingar förbjuden. Arbetsmarknadsstyrelsen hade monopol på att förmedla arbetskraft.
Förbudet trotsades dock konsekvent av den svenska delen av det företag som i dag heter Manpower. Stockholms stenografiservice grundades så tidigt som år 1953.
I början av 1990-talet, när debatten om den kommande avregleringen rasade som intensivast, träffade jag Manpowers svenska VD Lars Burman. Han berättade stolt om sin mamma Ulla Murman, som hade grundat Stockholms stenografiservice.
Oron att polis, åklagare och Arbetsmarknadsstyrelsen skulle agera var ständigt närvarande i hemmet. Ulla Murman ställdes också inför rätta vid åtta tillfällen för brott mot förbudet mot privat arbetsförmedling. Hon dömdes till böter sex gånger, friades vid två tillfällen.
Detta är numera historia. Manpower förknippas med parollen ”Nisse från Manpower” och förmedlar inte bara jobbsökande arbetare, utan har också egen anställd personal som arbetar hos olika kunder.
Sedan dess har allt flera bemanningsföretag bildats, Proffice är etablerat inom många branscher inom tjänstesektorn, Uniflex har vidgat sina domäner från el, lager och bygg till kontor, kundtjänster och bibliotek. I dag förekommer det till och med att arbetsgivare tecknar avtal med facket om att företagen inte själva ska rekrytera och anställa vikarier, utan ´detta ska ske genom bemanningsföretag. En sådan skrivning finns till exempel i Postens avtal med Seko. Posten har överenskommelser med fem bemanningsföretag. Dit vänder sig denna stora arbetsgivare när det behövs vikarier. För en ung människa som vill komma ut i arbetslivet är det alltså inte särskilt meningsfullt att, som förr, ta direktkontakt med Posten.
Marknaden med inhyrda har exploderat med valfriheten och flexibiliteten som argument. Men priset är otrygghet, utnyttjande av unga och management by fear.
Sedan 1992 är det i stort sett fritt fram för bemanningsföretags verksamhet. Förbudet upphävdes år 1990 och därefter, under ett par år, gällde tidsbegränsningar för inhyrd arbetskraft.
– I dag är det helt oreglerat, säger Håkan Löfgren på LO.
Trots bemanningsavtalet?
– Det är faktiskt ett av de starkare kollektivavtalen. För personer, som inte är studenter, gäller bara en visstidsanställning, därefter ska personen vara tillsvidareanställd. Ingen provanställning krävs. Men det fuskas ju hela tiden, suckar han.
