Konstverket på Historiska muséet, som innehåller en porträttbild på en palestinsk självmordsbombare, har väckt stormiga reaktioner.
En gång i tiden var den svenska regeringen skicklig på att uppfatta signalerna från utlandet.
Efter att 1939 ha bildat Informationsbyrån, med uppgift att ”förebygga skildringar till allmänheten som med hänsyn till det politiska eller militära läget icke böra förekomma”, bildades senare SIS, Statens informationsstyrelse, och yttrandefrihetslagstiftningen skrevs om.
Karl Gerhards revynummer Den ökända hästen från Troja, var en hård satir över Nazi-Tyskland. Han dömdes till dagsböter.
Under Vietnamkriget väckte konstnären Carl-Johan De Geer anstöt. ”Skända flaggan” och ”Kuken” på en svensk flagga, samt hakkorsen på den amerikanska, ledde till 75 dagsböter för uppvigling.
Den gången var det USA som idkade påtryckningar.
I det nu aktuella fallet har Israel direkt och handgripligen tagit saken i egna händer.
Den svenska regeringen försöker att bolla med tre, sinsemellan delvis motstridiga, mål. Ett är att försvara den svenska yttrandefriheten. Att backa för Israel och på något sätt inskränka konstens frihet är helt otänkbart. Regeringen vill samtidigt behålla sina goda kontakter med Israel. Att från Sveriges sida höja tonläget är alltså inte heller sannolikt. Det tredje handlar om att inte riskera den kommande folkmordskonferensen, som ju är ett prestigeprojekt för Göran Persson personligen.
I skrivande stund har UD haft samtal med den israeliske ambassadören Zvi Mazel. De svenska synpunkterna om ”oacceptabelt” beteende är framförda, samtidigt som ambassadören meddelat sig stå kvar vid sina ståndpunkter.
– Jag ångrar ingenting, sade han efter mötet.
Diskussionerna ska fortsätta, heter det – vilket betyder att man inte är överens.
Med andra ord är det Israel som har bollen, och den svenska regeringen vill ha det så. Den fromma förhoppningen är att Israel på något sätt ska backa.
Inte mycket tyder på detta. Allt mer talar för att attacken var planerad på politisk nivå, med syfte att höja de diplomatiska insatserna inför folkmordskonferensen. Själva konstverket är nu sekundärt – det handlar om att skapa hysteriska övertoner kring människors inställning till Israel.
Men det finns ett sätt för den svenska regeringen att rädda ansiktet. Göran Persson, eller till och med FN:s generalsekreterare Kofi Annan, kan i sina tal fokusera på den svenska kampanjen ”Om detta må ni berätta”, Förintelsen och liknande frågor om det judiska folkets lidanden. Judarna som offer igår – inte Israel som aktör idag. Då bleve Israel nöjt.