Konjunkturanpassad arbetstid, har alltid varit arbetsgivarnas våta dröm och nu skakar heltidsnormen även i traditionellt manliga branscher. Ett hårt pressat IF Metall gick med på arbetstidsförkortning, oförändrad timlön, men mindre i plånboken. Facket tar ansvar. Det har till och med kallats mod på stormförtjusta borgerliga ledarsidor när metallare riskerar sin privatekonomi därför att en så kallad ansvarsfull regering inte vill satsa på permitteringslön och kompetensutveckling. Borgarnas arbetslinje är nämligen precis så satanisk som Mona Sahlin vågade kalla den. En listig blandning av dogmatiskt modelltänkande och medveten klasspolitik, det vill säga misslyckad i kontakt med den ekonomiska verkligheten men en lysande politisk högersuccé. För regeringens åtgärder kan inte rå på krisen men är intelligent designade för att underminera den fackliga solidariteten och sammanhållningen.
Den borgerliga regeringen tycks fortfarande bara ha två förklaringar till arbetslöshet och bara två idéer att bekämpa den. Lönerna är för höga och människor väljer så kallade bidrag framför arbete. Det vill säga det finns massor av jobb, problemet är bara matchningen av lönenivå – bransch, person – anställning. Att Sverige har det sämsta a-kasseskyddet i norden är därför ingen slump, det är en strategi för att hålla lönerna nere och piska dem som jobbskatteavdraget inte lockat ut på arbetsmarknaden.
Regeringens politik kan belysas via det utflippade honnörsordet utanförskap. Det betyder inte som vi tror – utstött – och leder inte till vad vi önskar – solidaritet. För alla vi som använder välfärdsstatens försäkringssystem, vilket vi har rätt till enligt vår idé om ett gott samhälle, lever i utanförskap och måste stoppas. Med högerns definition befinner sig alltså Anders Borg i utanförskap när han vabbar medan den hemlöse han kastar åt några kronor, som lever på tiggeri, inte gör det.
Att Metall pressades att bryta löftet som den fackliga solidariteten vilar på – att inte sälja sin arbetskraft till underpris – handlar om att a-kassan slutat vara en effektiv omställningsförsäkring. Därigenom har regeringen räddat metallarna från ett liv i utanförskap och samtidigt som man gläntat på dörren för det framtida låglönesamhället, där jobben som inte finns idag ska skappas. En skoputsare lever nämligen inte i utanförskap till skillnad från en arbetslös metallare som har råd att äta, betala räkningar och samtidigt vidareutbilda sig.
LO har prövat förutsättningarna för en gemensam kassa för alla förbund, där man solidariskt skulle dela på riskerna. Då var det Metall som drog sig ur, det sägs att de inte ville betala för de andra förbundens arbetslöshet. Nu slår man själv i maxtaket på 300 kronor, för den avgift kassorna tvingas betala till staten för varje arbetslös. Regeringens högerpolitik har alltså varit extremt framgångsrik när det gäller att straffa enskilda löntagare och förbund för den ekonomiska krisen. En gemensam arbetslöshetsförsäkring med låg egenavgift och hög utdelning skulle däremot inte bara skydda människor från verkligt utanförskap, utan också bidra till att skapa ett solidariskt och modernt samhälle i framkant, på ren managementsvenska. Den senaste attacken mot denna rimliga vision är folkpartiets förslag att öka skattereduktionen för hushållsnära tjänster. För 75 kronor i timmen ska barnfamiljer ha råd med städhjälp och den bakvända jämställdhetsreformen beräknas kosta ”ett antal hundramiljoner och en miljard”, enligt Jan Björklund. Borgarna är nöjda med att inte satsa på investeringar i produktion och humankapital och stolta över att säkra toaletterna åt de familjer där mannen inte orkar lyfta borsten.
/Ann Charlott Altstadt
