Hade de första krokusarna vågat titta fram ur snömodden, värmde marssolen den 31-åriga kvinnans kinder när hon anlände till Pension Wermé i Saltsjöbaden utanför Stockholm, den där våren 1946?
Kvinnan jag försöker föreställa mig har just anlänt från Polen efter krigsslutet, tillsammans med sin femåriga dotter. Kvinnans namn är Roza Klepfisz, änka efter Michal Klepfisz, en av de män som stod i främsta ledet i Warszawagettot våren 1943, då han också dödades. Michal ansvarade för sprängladdningarna. Historikerna anser honom vara nyckelpersonen bakom hela operationen och han tilldelades postumt en utmärkelse av polska staten.
Roza och Michal var båda medlemmar av judiska Bund, en facklig organisation grundad i det ryska kejsardömet 1897 för att göra motstånd mot hänsynslösa arbetsgivare och fabriksägare. Men Bund var så mycket mer: en plattform för judisk kultur, som förespråkade jämlikhet mellan könen och rätten till jiddisch. De organiserade barnteater, gav ut tidningar och bekämpade antisemitism. De utgjorde också i början av förra seklet ett av de mest framgångsrika socialistiska partierna, vars självständiga förgrening i Polen hade visst inflytande under mellankrigstidens korta perioden av demokrati. Bund var ickereligiösa, och en central idé i deras övertygelse var att judar skulle kunna leva där de befann sig. Medlemmarna motsatte sig därför en judisk stat i Palestina.
Jag undrar vad de skulle tycka om att Förintelsens minnesdag inte längre minns dem eller deras drömmar. Inte ens Judiska centralrådet.
Så när sex miljoner judar mördades i gaskamrar, samt av sjukdomar och svält, förintades även en vital del av en progressiv demokratisk socialistisk rörelse. Efter kriget stod de överlevande bundisterna, som så många andra, ofta helt ensamma i världen. De hade bara varandra och när ödet förde några av dem till Sverige försökte de snart få kontakt med kamrater ute i världen. Med det fick de hjälp av bland annat Jewish labour committee och en rad engagerade svenska ickejudar.
En viktig person var Sara Mehr som kommit till Sverige några decennier tidigare, också som politisk-judisk flykting. Känns namnet igen? Det var socialdemokratiske politikern Hjalmar Mehrs mamma.
Varför vill jag berätta den här historien? I dag, den 27 januari, markeras 80 år av Förintelsens minnesdag i en tid som tycks göra allt för att glömma snarare än att minnas. I Bryssel har två EU-parlamentariker från högern bjudit in till konferens dagen till ära med nyckeltalare som samtliga företräder en nationalistisk, Israel-orienterad ståndpunkt. Länge såg det ut som att höken och Marine Le Pen-supportern Amichai Chikli, den israeliska ministern för diasporafrågor, skulle tala. Efter protester, bland annat från anhöriga till gisslan, ställdes hans medverkan in i sista stund. Inte en enda vänsterjudisk organisation har bjudits in.
2025 är ett sorgligt jubileum att uppmärksamma. Jag kan inte minnas någon gång när Förintelsen har krympt till ett så ynkligt instrument för högernationalistiska maktpersoner att legitimera antisemiter och folkmordsanklagade presidenter och kalla det omsorg om judar. I Sverige har Judiska centralrådet uteslutit Vänsterpartiet ur sammankomsten i synagogan. Orsaken är partiets visserligen senfärdiga hantering av personer med alltför nära koppling till terrorklassade organisationer och uttalade grovheter om sionism. Men till saken hör också att centralrådets ledning tillsätts i politiska val, och ordförandeposten innehas just nu av Aron Verständig från den konservativa och proisraeliska gruppen Judisk samling.
Läs mer
Nu är vänsterjudar som jag mer övergivna än någonsin, klämda mellan en uppblossande antisemitism med vittnesmål om människor som attackeras av Palestinaaktivister enbart utifrån religiösa markörer, och en samtidig utfrysning ur officiella judiska organ som i accelererande fart gör Israel till sin främsta fråga snarare än svenska judars trygghet.
Ändå ser uteslutningen mest ut som en ursäkt att hålla Sverigedemokraterna borta från samma tillställning. Men medan Vänsterpartiet faktiskt vidtagit åtgärder, bevittnar svenska judar hur Judiska centralrådet spelar ner Musks uppenbara fascistblinkningar och Adam Cwejman på X kontrar händelsen med att nazisternas största hatobjekt George Soros ”lägger sig i europeisk politik”. Bara några dagar senare talar Elon Musk på högerextrema Alternativ för Tysklands triumfatoriska valupptakt och uppmanar tyskarna att ”gå vidare” från skulden över andra världskriget.
Roza Klepfisz, hennes dotter Irena och ett hundratal andra bundister fick en fristad i Sverige. De flesta av dem stannade bara ett kort tag, men alla mindes hur väl de mottagits här. Jag undrar vad de skulle tycka om att Förintelsens minnesdag inte längre minns dem eller deras drömmar. Inte ens Judiska centralrådet.
