Idrott och politik hör ihop. Särskilt tydligt blir det, där de politiska motsättningarna är skarpa. Den judiska idrottsföreningen Hapoel bildades i Palestina i början av 1920-talet. Hapoel, som betyder Arbetaren, var ända från sin födelse en del av Histadrut, fackföreningsrörelsen. Klubbens ambition var att erbjuda arbetare möjligheter till idrottsutövning.
År 1923 grundades Hapoel Tel Aviv, en arbetarklubb som medvetet anknöt till den socialistiska rörelsens symbolik. Klubbmärket, det som idag oftast benämns logga, är en stiliserad hammaren och skäran – på hebreiskt vis ”spegelvänd” – och klubbens färger är rött och vitt. Den röda färgen dominerar än idag på Hapoels matcher.
Klubbens supportrar organiseras i Ultras Hapoel, som har en uttalad vänsterprofil, och vars medlemmar oftast har sin bakgrund i arbetarklassen. De drar sig inte för att sätta upp banderoller som ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” Rasistiska tillmälen lyser här med sin frånvaro, något som annars är vardagsmat bland andra klubbars supportrar. Ultras Hapoel är bestämda motståndare till ockupationen och stödjer fredsrörelsen. Deras särskilda hatobjekt har länge varit Ariel Sharon. Det är nog ingen tillfällighet att Hapoels anhängare gärna använder den röda fanan men ytterst sällan Israels flagga.
Hapoel är antagonist till Maccabi-klubbarna, som står den israeliska högern nära, men den främsta motståndaren är utan tvekan Beitar (eller Betar) Jerusalem.
Den klubben har sitt ursprung och bär samma namn som den så kallade revisionsiströrelsens – sionismens högerflygel – ungdomsrörelse.
Revisionismens grundare Vladimir Jabotynski var nominellt överhuvud för det ökända Irgun, och var en andlig ledargestalt för bland annat politiker som Begin och Shamir. Revisionisternas chauvinism och fascination för Mussolini på 1930-talet fick vänstern att anklaga dem för fascism. Beitars hemmamatcher präglas av hätsk stämning, och matcherna mot Hapoel utmärks av en hat-atmosfär som vid flera tillfällen har gått över styr och lett till våldsamma kravaller.
Hapoel har många goda kontakter ute i världen, med andra klubbar som är vänsterorienterade. Eftersom det i media oftast förekommer uppgifter om högerexcesser i samband med fotboll, kan det vara av intresse att nämna några exempel på föreningar som står den progressiva rörelsen nära. I Tyskland har vi framför allt Fortuna Düsseldorf och Sankt Pauli från Hamburg, vars paroll ”Aldrig mera krig, aldrig mera fascism, aldrig mera division tre” är kult i många fotbollskretsar. Vidare har vi Livorno i Italien, det grekiska AEK Aten, serbiska Partizan Belgrad, West Ham i England, Ollimpique Marseille i Frankrike, och Rayo Vallecano i Spanien, bara för att nämna några.
FC Barcelona har alltid förknippats med motståndet mot Francoregimen. Klubben är fullständigt unik i dagens idrottsvärld, genom att inte ha någon reklam på sina tröjor. Nyligen har man dessutom kommit överens med Unicef om att ha dess symbol i klubbmärket (loggan). I Sverige är det skralare beställt, framför allt inom fotbollsvärlden. Det finns enstaka händelser, som när IFK Göteborg på 1970-talet protesterade mot varvsnedläggelse, eller nyligen när Umeås mycket framgångsrika fotbollsdamer lät LO-ordförande Lundby-Wedin hålla tal inför en match, något som klubben kommer att straffas för.
Arbetarnas Idrottsförbund, AIF, går 1936 – folkfrontspolitik? – till stor del upp i det ”opolitiska” Riksidrottsförbundet, och det som är kvar för en tynande tillvaro. Försöken i vår tid att återuppliva AIF har inte varit särskilt framgångsrika.
En bra fråga att ställa är varför inte den svenska socialdemokratin, som har varit internationellt erkänt duktig på att bygga upp folkrörelser och rörelseägda verksamheter inom snart sagt varje område – begravningsbyråer, resebyråer, HSB, hotellkedja och så vidare – knappt ens försökt att skapa en idrottsrörelse som stod arbetarrörelsen nära? Inte minst förvånande med tanke på idrottens genuint folkliga karaktär och det engagemang som sport väcker inom arbetarklassen.
Per Albin Hansson förklarade att idrotten var neutral, och prisgav därmed idrottsrörelsen åt borgerligheten och marknadens kommersiella krafter.
De beklämmande resultaten kan skådas idag. Idrott och politik hör ihop.
