Det är en konstig känsla att sitta i en bil, och veta att israeliska flyg när som helst kan sluta ditt liv. Det finns inte något som hindrar dem, och ingen som kan hålla det emot dem.
Jag lämnade mina vänner i Bekaa-dalen, när de israeliska obemannade spaningssonderna började surra i luften och de bestämde sig för att fly landet, eftersom anfallen från Apache-helikoptrarna var nära förestående.
De senaste dagarna har jag rest omkring i Beirut, och pratat med några av de hundratusentals libanesiska internflyktingar som flytt sina hem. De har flytt in i skolor och parker runtom i staden, tagit in på hotell, eller fått skydd hos vänner och släktingar.
Jag har suttit i komplett becksvart mörker, för att elen gått, och lyssnat på mullret av israeliska attackflygplan som flyger högt i Beiruts himmel.
Plan som orsakat död och förödelse i hela landet.
Jag har pratat med barn – små barn – som bestämt hävdat att de inte är rädda för israel, samtidigt som skräcken lyst i deras ögon.
Det här är Libanon 2006.
Ett nytt år av martyrer, fastän man svor vid inbördeskrigets slut att det kriget skulle komma att bli det sista.
Det här är Libanon. Där sjukhus bombas och broar sprängs.
Där en nybyggd och nyrenoverad flygplats ligger öde och flygplanen flugits därifrån, till trygghet. Där vägarna till den södra delen av landet är ofarbara och farliga. Där en libanesisk tjugotreårig journalist sprängts i bitar, när hon sittandes i sin taxi försökt dokumentera Israels attacker.
Det här är Libanon, där sjukhuspersonalen utbildats i USA, men där man bara har 25 procents bemanning trots att man genomlever en humanitär katastrof eftersom vägarna är förstörda, och personalen sitter fast i sina städer och byar.
Libanons största sjukhus, Rafik Hariri-sjukhuset i Beirut har inte plats för alla skadade, och 30 procent av patienterna dör under intagningen, till följd av sina skador. Det är en siffra som vida överstiger den under inbördeskriget.
En utmattad ung sjukhuschef stod framför mig i måndags, med tårar i ögonen, och berättade att han inte sovit på tolv dagar. Han berättade att de tvingats skriva ut patienter som vårdats där eftersom sjukhuset är överbelagt, trots att dessa patienter inte längre haft några hem att åka tillbaka till.
Han berättade att Israel använt sig av fosfor-bomber, som bränner sönder allt i sin väg, såväl som syrebomber, som får lungor att kollapsa, samt nya ”smarta” bomber, som når ner i bunkrar och skyddsrum. Det har inneburit att alla Libanons skyddsrum slutat skydda, och de familjer som gömmer sig inte kan känna sig trygga ens där.
Han berättar att den absoluta majoriteten av alla dödade varit barn, som befunnit sig inomhus, och att Röda korset, och internationella hjälporganisationer underlåtit att hjälpa dem. De har inte ens hört av sig för att ta reda på vilka behov som finns, och sjukhuset väntade nu på att en fri passage ska kunna öppnas från södra Libanon, för att de svårt skadade som vårdas på mindre kliniker ska kunna få hjälp på ett sjukhus med specialistkunskaper.
Det här är ett Libanon som i västerländsk media förlorat i aktualitet, allteftersom utlänningarna evakuerats. Ett Libanon som hör Israels premiärminister Ehud Olmert deklarera att för varje raket som skjuts mot Haifa ska tio byggnader demoleras i Beirut. Ett Libanon där krigets öppna sår inte strös med salt, utan fosfor.
Det här är Libanon 2006, och USA har just gett Israel en vecka till av skoningslöst och samvetslöst våld mot civila, innan man ska sätta sig ner för att diskutera ett vapenstillestånd.
Det här är Libanon 2006, och vi är alla medbrottslingar.
