Det finns inte längre några ord för att beskriva den humanitära katastrof som just nu utspelar sig i Gaza. Kvar finns siffror på antal döda. Vi vet att var fjärde dödsoffer i Gaza är ett barn. Vi vet att bilderna av lemlästade människor etsar sig fast på hornhinnan. Vi vet att omvärldens fördömanden av våldet hjälper föga när Israel fortsätter bomba skolor, sjukhus och människor instängda mellan en apartheidmur på ena sidan och havet på den andra. Gaza är ett fängelse där det inte längre finns några regler.
Varför händer det ingenting? Varför står världen och tittar på? Javisst, många fördömer ”båda sidors våld” men de kommer aldrig in på att det är en ockupation som pågår och utvidgas. FN fördömer våld mot civila, ja, till och med utrikesminister Carl Bildt menar att blockaden av Gaza måste hävas för att konflikten ska få ett slut, men även han missar målet och nämner inte ockupationen med ett enda ord.
Precis som i alla andra krig pågår en strid om vems berättelse som är mest sann, om vems sida som har mest rätt att försvara sig. Precis som när det gäller vapenmakten så är Israel överlägsna Gazas invånare i resurser, inflytande och makten över media. Det är uppenbart att den Israeliska statens PR-maskineri påverkar bilden av detta krig.
I förra veckan rapporterade den engelska tidningen The Independent om den hemliga rapport (The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary) som behandlar Israels PR-strategi. Rapporten, som skrevs och läcktes redan i efterdyningarna av det förra Gazakriget i årsskiftet 2008/2009, är författad av Dr Franz Lutz – republikan och politisk strateg från USA.
Guiden riktar sig till ”dem som står på frontlinjen i Israels mediakrig” och innehåller råd och stöd till tjänstemän och politiker som ska uttala sig i frågor som rör konflikten. De 112 sidorna är ett skolexempel på hur det som brukar kallas för ”framing” fungerar. Dr Lutz påpekar vikten av att istället för att framstå som hård och skoningslös, vinna sympatier genom att själv visa sympati. Att alltid framstå som mindre aggressiv än sina krigshandlingar och att påpeka att fred är målet, alltid och jämt – men inte till vilket pris som helst.
Som talesperson ska man, enligt rapporten, undvika att prata om konkreta gränser. När det kommer till frågor som rör palestiniernas rätt att återvända menar Dr Lutz att det är knepigt att prata om eftersom många ord i terminologin kring hur israeler och palestinier ska leva ”separerade men jämlika” påminner om 50-talets rasuppdelning i USA och 80-talets apartheid i Sydafrika. Så prata helst inte om det, styr över frågorna till annat.
Ovan är bara några exempel på hur Israels PR-maskin fungerar. Att man tagit intryck av Dr Lutz rapport är helt uppenbart. När Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i lördags meddelade att Israel mobiliserar ytterligare 16 000 reservister för att strida i Gaza-kriget, och därmed trappar upp konflikten ytterligare, så ramade han in det i ord som fred, trygghet och att alla olika förslag för att uppnå detta var uppe på bordet. I frågestunden efter presskonferensen beklagade Netanyahu varje palestinskt civilt offer som dött under kriget och att det stöd som USA och Europas ledare visat har varit ovärderligt.
Nyspråk, propagandakrig, lögner. Kalla det vad ni vill, men för att kriget ska få ett slut måste omvärlden reagera med mer än vackra ord om fred och att våldet måste upphöra. Journalister, politiker och medmänniskor måste demontera och syna Israels krigsspråk. Ingen fred är möjlig så länge ockupationen fortgår – oavsett vilka ord kriget lindas in i.