Han är den fängslade svenske journalisten som inga svenska medier talar om. Större och mer omfattande rubriker har de två fängslade svenska journalisterna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson, fått.
Joaquin Pérez Becerra kom till Sverige 1994 som politisk flykting och fick permanent uppehållstillstånd. År 2000 blev han svensk medborgare och hans dotter föddes här. I Colombia hade han valts till kommunalråd i staden Corinto på vänsteralliansen Union Patriotica (UP) och kommunistpartiets valsedel. Efter flera attentatsförsök och en kidnappning av hans fru, ansåg UP och kommunistpartiet att han borde lämna Colombia för att inte mördas i likhet med 5 000 av hans partikamrater.
Det var så jag lärde känna honom 1995 då han ringde upp mig och senare kom till Flammans redaktion på Wallingatan vid Norra Bantorget. Under tiden hade jag kontrollerat hans uppgifter med partiet i Bogota och de bekräftade; ”Hade Joaquin stannat kvar i Colombia hade han mördats av den statliga terrorismen”.
Det är samma institutionella terrorism som nu har ställt Joaquin inför rätta. Venezuelas president Hugo Chavez beslöt att deportera Joaquin den 25 april 2011 till samma bödlar som ville ta livet av honom 1994. Den svenske journalisten hade den 21 april 2011 anlänt till Caracas för att delta i en internationell konferens i Venezuela. Men han greps på flygplatsen Maiquetia. Efter bara 72 timmar deporterades han inför en häpen latinamerikansk vänster till Bogota utan att ens fått träffa Sveriges konsul i Caracas.
– Det påstods att det fanns en internationell arresteringsorder utfärdad av Interpol. Men ingen, varken Venezuelas eller Colombias myndigheter har kunnat visa den. Chavez gick helt enkelt i Juan Manuel Santos´ fälla.
Det säger Joaquin Perez när jag pratar med honom på telefon. Han berättar att han sitter inspärrad i en bunker i ett av tornen i fängelset La Picota i södra Bogota.
Han anklagas för att ha vara ansvarig för den alternativa nyhetsbyrån ANNCOL (Nyhetsbyrån nya Colombia) med säte i Stockholm. Och att det inte var ofarligt att kritisera den statliga terrorismen, blev uppenbart den 13 december 2007 när Alvaro Uribe uttalade sig om ANNCOL.
– Dessa individer hos ANNCOL som har en webbportal till sitt förfogande och som finns här i Colombia, i utlandet, i Europa … svaret till er är att vi ska försöka få dem i fängelse. En bandit av dessa i ANNCOL är mer skyldig än bönderna som lurats av gerillan”.
1995 grundade Joaquin och undertecknad ANNCOL. Det var en enkel webbportal som inte kostade mig ett öre eftersom Jan Stenbecks Tele2, där jag hade min internetuppkoppling, bjussade på tio megabyte. Aldrig hade vi tänkt att ANNCOL skulle bli ett så rött skynke att Uribe öppet uppmanade sina poliser och väpnade styrkor att gripa och fängsla dem som arbetade med nyhetsbyrån. Bildandet av ANNCOL visade vilket enormt politiskt verktyg internet kan vara och hur det kan slå hål på mediemonopolet som storkapitalet förfogar över.
– ANNCOL har ett genomsnitt på 330 000 besök per dag och tidvis har vi nästan haft en miljon besökare, kommenterar Joaquin de senaste besökssiffrorna.
De colombianska åklagarmyndigheterna anklagar också Perez för att vara medlem i den colombianska exilorganisationen Föreningen Jaime Pardo Leal och delta i sändningarna för föreningens Radio Café Stereo. Denna sänder från föreningens lokaler på Vattenledningsvägen 47 i Hägersten i Stockholm. De två medierna och exilorganisationen är lagenligt registrerade och godkända av svenska myndigheter sedan snart 20 år. Men den colombianska staten anklagar de nämnda för att vara finansierade av och stå i Farc-gerillans tjänst utan att prestera ett enda bevis.
– Föreningens mål är att förmedla den verkliga situationen i Colombia som sällan uppmärksammas i de stora medierna i Sverige och i världen.
Det säger ordföranden för föreningen, Hernán Quintero. Han uppger att föreningens viktigaste aktiviteter är att arrangera solidaritetsaktioner med Colombias folk samt hålla möten där medlemmarna träffas för att analysera situationen i Colombia.
– Vid ett sådant möte för några år sedan bestämde vi oss för att starta en internetbaserad radiostation som kunde fungera som ett alternativ till de colombianska massmedierna. Radio Café Stereo har nu växt så pass mycket att vi finns i flera länder som Frankrike, Australien men med Sverige som bas. Vi får inga direktiv från andra organisationer. Varje projekt och initiativ diskuteras och godkänns av samtliga medlemmar. Vi är en fristående och demokratisk organisation, understryker Quintero.
Om anklagelserna från Uribe med flera att föreningen är ”ett Farc-näste” säger Quintero:
– Det är oerhört farliga anklagelser som i Colombia är liktydigt med avrättning. Vi i Sverige har blivit förföljda och systematisk hotade av den colombianska regeringen. Just nu diskuterar vi att anmäla den colombianska staten för politisk förföljelse och spioneri i Sverige.
År 2002 beslutade Uribe att upprätta ”Ett nätverk av 100 000 vänner till Colombia i utlandet”. År 2009 avslöjades det av åklagarämbetet som ett spionnätverk styrd från Colombias ambassad av personer i och utanför Colombia som var knutna till ”G-3”. Det var ett hemligt olagligt underrättelseorgan som skapats av Uriberegimen inom den hemliga politiska polisen, DAS. Spioneriet gick under kodnamnet Operación Europa och utfördes i Spanien, Belgien, Storbritannien och i Sverige.
Den man som grundade det colombianska spionnätverket på ambassaden på Östermalmsgatan 44 i Stockholm var förste sekreteraren Ernesto Yamhure. Flamman kunde i slutet av juli 2005 rapportera att Yamhure var en spion som vi till och med tog på bar gärning när han fotograferade demonstrerande colombianer den 25 juli 2005. Uribe blev tvungen att dra tillbaka Yamhure från all diplomatisk verksamhet efter avslöjandena i Flamman och Aftonbladet.
Men Yamhure fortsatte från Colombia att anklaga exilcolombianerna i Sverige för att vara ”Farcs cyberfront” och Flammans latinamerikakorrespondent för att vara ”Farc-gerillans Europaambassadör”, också det en geografisk motsättning med tanke på min latinamerikanska stationering.
– Uribe skapade tentakler i utlandet. Han var uppenbart oroad över den sympati som Anncol och Radio Café Stereo hade vunnit i världen. Vi bröt eller bryter inte heller mot några lagar i Sverige utan verkar enligt lagens bokstav. Därför skickade Uribe ett antal agenter för att genomföra spioneri och underrättelsearbete mot dessa medier och organisationer.
– Yamhure blev Uribes man i Stockholm. Han samlade in uppgifter som skickades till Colombia, till regeringen och åklagarmyndigheterna. Dessa användes i medierna för att svärta ned oss i Sverige och skapa grunden för en skådeprocess mot mig i Colombia. Det som är helt normalt och lagligt i Sverige, det vill säga existensen av Anncol, Radio Café Stereo och Föreningen Jaime Pardo Leal, är i Colombia liktydigt med ”terrorism”. Uribe och Santos vill helt enkelt tysta all kritik i utlandet, sammanfattar Joaquin Perez grunden för anklagelserna mot honom i Bogota.
Yamhure avslöjades 2009 som politisk rådgivare för de paramilitära dödsskvadronernas chef, Carlos Castaño. I september 2011 fortsatte avslöjandena mot Yamhure som en ”spökskrivare” för Carlos Castaño som inför varje publicering av en krönika i colombiansk press av Yamhure fick uttala sig och komma med förslag på ändringar i Yamhures texter.
Det blev för mycket för de medier som hade kontrakterat Yamhure som fick sparken och nu påstås befinna sig i Miami. Orsaken är enkel; för en månad sedan kallades han till förhör i Bogota av en specialåkla
gare som utreder de paramilitära dödsskvadronernas krigsbrott mot mänskligheten. I Yamhures fall handlar det om att han kan bindas som intellektuellt ansvarig för dessa brott.
Joaquin Pérez är medlem i Vänsterpartiet sedan mer än tio år. Han såg det naturligt att fortsätta den politiska kampen fast i Vänsterpartiet i Sverige.
– Jag vill skicka en militant hälsning till alla partimedlemmar och önska dem lycka till på partikongressen som börjar snart (intervjun gjordes bara några dagar innan V:s kongress). Jag hoppas att partiet fortsätter att slåss mot nyliberalismen. Här har ni en medlem som nu också behöver partikamraternas stöd mot fascistregimens försök att i en skådeprocess döma mig till ett långvarigt fängelsestraff i Colombia.
Den svenska ambassaden, vad har den gjort för att stödja en svensk medborgare? frågar jag honom. Han blir först tyst och säger sedan diplomatiskt:
– De har kommit på besök. Men inte mycket mer. Jag behöver mer juridiskt stöd och uppmärksamhet som svensk medborgare, ty jag är en politisk fånge hos den statliga terrorismen. Mina ”brott” i Colombia är politiska och jag är ingen medlem av gerillan. I annat fall hade jag 1994 inte sökt asyl i Sverige utan just nu befunnit mig ute på Colombias landsbygd eller djungel.
