Kultur 07 augusti, 2017

”Jag blev misshandlad av min partner”

Jesper Odelberg berättar om relationen med en person som slog och förnedrade honom. Men också om sitt genombrott, om sex, om politik och om hatet på nätet.

 

Han fick en hel generation att sluta använda ”CP” som skällsord. Själv är Jesper Odelberg förbannad på folk som invänder när han vill testa nåt nytt.
– De verkar tro att jag inte fattar att jag har begränsningar!

”Ok, bra. Kör försiktigt bara.” Så svarar Jesper Odelberg på mitt mess när jag meddelar att jag strax kör mot Göteborg. Det känns väldigt äkta, varmt på något sätt. Sådan är Jesper: Omedelbar, omtänksam. Han har inget skal av manlig hårdhet.
Han visar mig runt i sin lägenhet. Säger lite urskuldande att det ser ut som en ungkarlslya, ”men det är det ju också”.
– Jag har ju inga mattor för de är bara i vägen. Och så har jag inga gardiner heller!
Jesper spelar upp några av sina låtar för mig.
– Jag började lyssna på Povel Ramel i tolvårsåldern. Då skulle man lyssna på Mötley Crüe och sånt.
Han är uppvuxen med dansbandsmusik.
– Men det är ju inte ”fin” kultur.
En stund diskuterar vi vad som är ”fint” och vad som är folkligt. Tills kaffet är klart. Jesper dricker med sugrör.

Privat är Jesper Odelberg en ovanlig blandning av självförtroende och ödmjukhet i ett. Han vet sitt värde som människa men pratar också om sina svagheter utan att tveka.
Även när Jesper berättar om sig själv så handlar det mycket om andra. Om personer som hjälpt, stöttat, varit förebilder eller bara är ”bra”.
Fram träder också bilden fram av en människa som ofta slagits mot fördomar och förakt så att han ibland kanske rest ragg lite förhastat. Ibland blir det dråpligt.
– Jag sökte in på en kurs i stand up 1995, innan jag slagit igenom. Kursen skulle hållas av Babben Larsson och Janne Bylund. Jag var en av de 16 som kom in, bland 300 sökande! Babben ringde upp mig och sa: Vi har förstått vilken Jesper Odelberg du är. Jag blev genast misstänksam för jag trodde att hon skulle säga att jag inte kunde gå kursen. Så jag sa fientligt: Ja vaddårå? Hon sa att de ville veta om jag behövde något särskilt. Men jag var fortfarande på min vakt och sa: Nej, det behöver jag fan inte!
– På den tiden hade jag inte dygnetrunt-assistans eftersom kommunen tyckte det var billigare att jag bodde kvar hos mina föräldrar. Så min mamma fick flytta med till Stockholm, skrattar Jesper. Bara för att jag sa sådär till Babben!
En annan episod illustrerar också hur Jesper har reagerat med misstänksamhet på ett sätt som lett till tokigheter. År 2008 ringde Sveriges radio, inför en version av Woyzeck, och bad Jesper att spela narren.
– Jag skrattade och trodde att det var ett skämt. Jag kunde inte tro att de ville ha mig. I en radiopjäs.
Regissören Mellika Melouani Melani blev tvungen att ringa upp personligen.
– Jag fick panik och lärde mig alla repliker utantill. Sedan när jag kom till inspelningen, på Radiohuset i Stockholm, så upptäckte jag att alla jävla skådisar gick omkring och läste ur manus! När det är radioteater behöver man ju inte lära sig utantill.

Jag skrattade och trodde att det var ett skämt. Jag kunde inte tro att de ville ha mig. I en radiopjäs.

– Jag kom in i stand up för att Carl-Einar Häckner och jag var skolkamrater. Jag såg honom 1992 i Släng dig i brunnen! Jag tänkte ”Kan han så kan jag.” Sedan upptäckte jag att stand up är ett väldigt bra sätt att spräcka fördomar.
– Jag ville söka in på musiklinjen men då sa alla: Du kan ju inte spela nåt instrument. Så jag sökte in på Distribution och kontor.
– Det är så jävla mycket folk som verkar tro att jag inte fattar att jag har begränsningar!
– Folk verkade tycka att jag inte kunde söka in på skådespelarutbildning, eftersom jag inte kunde göra kullerbyttor.
– Arbetsmarknadsinstitutet la sig i, de hittade på ett jobb åt mig som egentligen inte fanns.
– I samma veva ringde Carl-Einar Häckner och sa: Jag ska göra en pjäs på Backateatern som ska heta Handbok för handlösa och baseras på en riktig story. Han ville ha mig som måttstock. Jag åkte dit och blev förälskad i teatern.
– Jag slog igenom 97. Det var i Släng dig i Brunnen!, med två miljoner tittare. Jag bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar i Ljungskile.
– Den 17 januari 1997 kunde jag inte gå utanför dörrn! Och det ringde som fan hemma hos mamma och pappa, de höll på att bli tokiga. Som funktionshindrad är man ganska osynliggjord av samhället. Och så plötsligt så kastades jag ut i svängen med krogliv, tjejer.
– Jag hade 18 gig i månaden, även i Norge, Åland och Finland. Jag vågade inte anställa assistenter till slut, för det var så många som var kändiskåta.
– Jag är jävligt folklig! Eller rättare sagt, jag VAR jävligt folklig tills jag gick ut och sa att jag är antirasist och feminist och socialist. Då fick jag en massa troll på mig.
Jesper berättar att det började hända runt 2014, att personer han hade som vänner på Facebook började lägga upp rasistiska länkar. Han reagerade och skrev att han skulle ta bort dem som vänner.

Jag är jävligt folklig! Eller rättare sagt jag var jävligt folklig tills jag gick ut och sa att jag är antirasist och feminist och socialist.

Då hängdes Jesper själv ut på rasistiska hatsajter, som Exponerat. Folk skrev bland annat att han borde rulla utför ett stup och att han skulle få en kniv i ryggen. Han sparade varenda grej och gick till polisen. Men polisen var handfallen. De föreslog att han skulle höra av sig till Robert Aschberg, som vid den här tiden hade tv-programmet Trolljägarna.
– Hör av dig till Robert Aschberg. Så sa alltså polisen.
Men Jesper gjorde det, och så kom det sig att han deltog i programmet, som gick ut på att söka upp människorna bakom näthatet. Det visade sig att en av de mest aktiva hatarna mot Jesper var en 55-årig transperson, som gjort ett könsbyte men ångrat sig och nu satt hemma och inte vågade gå ut.
– Då kändes det inte längre som ett så stort hot, säger Jesper och ser trött ut. Då tyckte jag bara att det var en liten, liten människa.

Något Jesper däremot aldrig försökte polisanmäla var den misshandel som han utsattes för, av en kvinna som han hade en relation med för flera år sedan.
– Det har jag aldrig berättat förut. Det är ju skamfyllt. Men nu orkar jag inte skämmas längre.

Något Jesper däremot aldrig försökte polisanmäla var den misshandel som han utsattes för, av en kvinna som han hade en relation med för flera år sedan.
– Det har jag aldrig berättat förut. Det är ju skamfyllt. Men nu orkar jag inte skämmas längre.
Jesper berättar att hon var blandmissbrukare men dolde det väl, tills den dag då fasaden rämnade.
– Då rämnade den ordentligt.
Förutom den fysiska misshandeln, förnedrade hon honom genom att härma hur han pratade och hur han åt. Hon började ha sex med en av Jespers assistenter och preparerade till och med hans mat med sitt sömnmedel för att ha sex med hans assistent medan Jesper sov. Han hade ständiga blåmärken, blåtiror och rivmärken. När Jespers bror kom till Stockholm, försökte Jesper först skylla på att han ramlat ur stolen. Men så småningom insåg han att det inte skulle hålla, och berättade för brorsan. Däremot polisanmälde han ingenting.
– Kvinnor kan tycka att det är skamfyllt att de har blivit misshandlade, och det kändes ännu mer skamfyllt som man. Fastän det inte borde vara något att skämmas för.
– Hon sa såna saker som ”Det är ingen idé att du lämnar mig, för det är ingen annan som vill ha dig.”
Jesper menar att det är ett långt vanligare problem än folk fattar, att funktionshindrade misshandlas eller förnedras av sin partner. Men det råder tystnad kring det här.
– Jag har gått i terapi. Idag inser jag ju att det inte är något att behöva skämmas över.
– Jag skulle helst vilja vara utan den erfarenheten. Men nu när jag har den, så har jag större förståelse för misshandlade kvinnor. För det är precis samma sak.
– Jag har fått en misstänksamhet mot kvinnor. Men jag dejtar. Men folk ställer så jävla dumma frågor!
Som vad?
– ”Kan du äta själv?” ”Har du känsel i hela kroppen?” Då undrar de ju om jag kan ha sex… ”Är assistenten med när du har sex?”
Är det verkligen så konstigt att folk undrar? Det är väl sådant som det inte pratas om – annat än när vissa vill försvara prostitution.
– Jag var med i en debatt på TV om prostitution 2005. Jag debatterade mot en annan cp-skadad som hävdade att sex är en mänsklig rättighet. Jag tycker inte det. Det är något som den vita heteronormen kommit på. De vill ha statliga bordeller och sedan skyller de på funktionshindrade.

Det där att sex är en mänsklig rättighet, det köper jag inte. Det enda man har rätt till är sin egen sexualitet.

– Eftersom jag tillhör en förtryckt grupp – för det gör jag – så kan jag inte hålla på och förtrycka en annan förtryckt grupp. Det där att sex är en mänsklig rättighet, det köper jag inte. Det enda man har rätt till är sin egen sexualitet.
– Men jag kan inte skämta om sånt. Om jag skulle säga ”knulla” på scen då skulle folk studsa.
Vore det inte kul?
– Jag blev känd som en snäll kille som inte säger kuk och fitta.
Kan man skämta om vad som helst?
– Mitt standardsvar på den frågan är kanske lite tråkigt, men jag anser att man kan skämta om allt som man har en anknytning till.
Vad skrattar du själv åt?
– Tjaaa, vad skrattar jag åt? funderar Jesper och tänker en stund.
– Jag skrattar ofta åt två av mina assistenter. Det är Erik och Rickard som är väldigt roliga. Det roligaste med Rickard är att han inte inser det själv.

Jag skrattar aldrig åt stand up längre för jag är så yrkesskadad. Jag sitter bara och lyssnar på upplägget och leveransen.

– Men jag skrattar aldrig åt stand up längre för jag är så yrkesskadad. Jag sitter bara och lyssnar på upplägget och leveransen.
Ibland tycker jag det är jätteroligt när en komiker själv börjar garva på scen.
– Ja, men det är inte roligt när nån skrattar åt sig själv.

– Jag upplevs som självständig men det är ju för att jag har mina personliga assistenter. De gör allt åt mig. De klär på mig. Jag ser inte personlig assistent som ett vårdyrke.
– Jag har av feministiska skäl anställt män. Dels för att man räknar med att det är kvinnor som ska ta såna yrken. Sedan känns det faktiskt bekvämare för mig i vissa intima situationer. Men jag vårdas inte, fortsätter Jesper och ber i förbigående sin assistent:
– Nu vill jag ha en snus.
Han får hjälp med en snus. Jesper är kedjesnusare. Göteborgs Rapé (såklart).
– Assistansyrket har väldigt låg status. Folk tar det mellan jobb eller mellan utbildningar.
Men han menar samtidigt att det inte skulle funka att starta en utbildning eller ge nån examen för personliga assistenter.
– Eftersom det är så individuellt hur det ska fungera.

Jesper är väldigt upprörd över situationen för funkisar.
– Historien har gått bakåt. Det var bättre tillgänglighet -91.
Nähä!?
– Jo, på tåg och bussar. Och alla var vänliga.
År 1994 infördes LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I korthet går den ut på att funkisar har rätt till den hjälp som behövs för att de ska ha samma möjligheter i samhället som alla andra. Förra året gav regeringen Försäkringskassan i uppdrag att minska kostnaderna för personlig assistans. Många funkisar har plötsligt blivit av med all, eller många timmar av sin personliga assistans. Jesper är besviken på att Vänsterpartiet inte sätter mer press på regeringen.
Enligt funka.com så har 560 000 personer över 16 år har en rörelsenedsättning. Men hur många som har en funktionsnedsättning är svårt att beräkna med tanke på alla som har nedsatt syn, nedsatt hörsel, psykisk funktionsnedsättning och så vidare. Jesper vill gärna framhålla att de allra flesta människor, i senare delen av livet, kommer att drabbas av något funktionhinder.
– Vad politiker ofta inte tänker på är att indragen assistans drabbar så in i helvete många människor. Det är ju även de anhöriga till funktionshindrade, och anhörigas anhöriga. Till slut blir det en stor väljargrupp.
– Två personer har dött på grund av indragen assistans. En person har behövt skiljas för att behålla sin assistans. Hur kan Vänsterpartiet stödja en sån regering?
Jesper är ersättare i regionfullmäktige för Vänsterpartiet. Han har varit aktiv i politiken i många år. Redan under socialminister Lars Engqvist (S) var han politiskt sakkunnig 2002-2003. Men det var när han hörde ett tal av Lars Ohly som Jesper insåg att han var vänsterpartist.
– Han pratade om funktionshindrades rättigheter och det hördes att han menade vad han sa. Jag har ju alltid varit socialist. Så jag tänkte att om det som Vänsterpartiet säger är socialism, då är jag vänsterpartist.

Jag har ju alltid varit socialist. Så jag tänkte att om det som Vänsterpartiet säger är socialism, då är jag vänsterpartist.

Men nu börjar Jesper bli trött, säger han.
– Jag längtar ut på scenerna igen. Där gör jag större nytta än i politiken, kanske? Speciellt som det ser ut idag.
Han och Johan Seiges föreställning är redan inbokad i Malmö, Kalmar, Västerås och Örebro och vill turnera fram till valet. Planen är att efter föreställningen ha namninsamling mot assistansindragningarna.
– Sista giget vill vi göra i riksdan!

Är du funkis?

Funktionshinder kan vara psykiska eller fysiska. En del gillar inte uttrycket ”funktionshindrad” för att det sätter ihop själva identiteten med hindret, utan föredrar att kalla det en ”person med ett funktionshinder”. Vissa säger ”funktionsnedsättning”, vissa säger ”funktionsvariation”.
Paraplyorganisataionen Handikappförbunden bytte nyligen namn och heter numera Funktionsrätt Sverige.
Det viktiga är att hindret egentligen inte finns hos personen, utan i miljön runtomkring. Om samhället är tillgängligt så finns ju inte hindret. Av samma anledning säger alltfler ”rullstolsburen” i stället för ”rullstolsbunden”. För enkelhetens skull använder vi i denna artikel det allt vanligare allmänna uttrycket ”funkis”.

LSS – Lagen om stöd och service

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, infördes 1994.

Försäkringskassan lämnar numera avslag till 80 procent av dem som ansöker om assistans.

I regleringsbrevet till FK skrev regeringen 2016: ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.” Men formuleringen kritiserades hårt och ändrades 2017. Men uppdraget, att komma åt vad som beskrivs som fusk, står kvar. Under Socialdemokraternas kongress april i år, drev ombuden igenom att LSS ursprungliga syfte ska värnas, och förtroendet återupprättas.
Flamman avslöjade nyligen att regeringens underlag döms ut av forskare.
– De hade blivit underkända som studentuppsatser, sade Niklas Altermark, forskare på samhällsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet, till Flamman (2017-05-03)

Krönika 25 april, 2025

Den antifascistiska manifestationen fyllde torget utanför teater Moment i Gubbängen för ett år sedan. Foto: Oscar Olsson/TT.

Ett år efter attacken mot teatern i Gubbängen bjöd vänstern återigen in till samling. Samtidigt fortsätter den högerextrema mobiliseringen i södra Stockholm.

Så fyllde bulldoften teaterlokalen igen. Men denna gång utan att blandas med rökfacklor och sprejfärg. 

Ett år har gått sedan en grupp högerextremister gick till attack mot det antirasistiska möte i Gubbängen som arrangerades av de lokala avdelningarna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då blev jag och flera andra misshandlade. De välte bord, sprejade ner besökarna och drog i gång en fackla som fyllde lokalen med röd rök. Kaffekoppar och muffins åkte i marken. Allt medan de filmade. Visuellt iscensatt.

Nu återvände vi. Och det kändes som en upprättelse.

Där var Lars som hade fått ansiktet färgat med röd överfallssprej. Den gotländska pensionären som ryckte bort nazisten som sparkade på mig när jag fallit till marken av alla slag. Konstnären som fick andnöd och skickades till sjukhus med ambulans. Alla kom tillbaka till teatern. Medelåldern nu som då var hög. Vi skulle fortsätta det möte som avbröts förra året, med föredrag och panelsamtal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 25 april, 2025

Bakom tullkaoset vilar samma gamla roffaranda

Traditionella dansare välkomnar den amerikanska vicepresidenten JD Vance under statsbesöket i New Delhi den 21 april. Foto: Kenny Holston/Pool/AFP/TT.

När CIA-skurken i spionrullen säger att framtidens människor hellre vill ha trygghet än demokrati så låter det kusligt bekant. Det som förr var filmparanoia har i dag blommat ut till en maktpolitisk klimatdystopi.

Tre dagar för Condor är en klassisk spionrulle från 1975. Den utspelar sig i ett svunnet New York: oemotståndligt ruffigt, med judiska smörgåshak där man slänger käft med knegare i blåställ, blänkande nybyggda tvillingtorn, gatubrunnar ångande i kylan – och mystiska mördare i moderiktig trenchcoat.

Mördaren spelas av en charmant Max von Sydow. Huvudrollen av en ung Robert Redford, i filmen en fredlig bokmal i pilotbrillor och jeans, anställd på ett obemärkt litterärt institut som är en fasad för CIA, där han läser nyutgivna deckare på jakt efter mönster och tillvägagångssätt som skulle kunna avslöja något om myndigheten. (Ja, det där är aningen luddigt.)

Ond bråd död vidtar, spåren går tillbaka till CIA:s högkvarter Langley där skurken visar sig vara spionchefen Higgins som verkar hemlighålla en plan för att invadera Mellanöstern. Under uppgörelsescenen på slutet frågar ”Condor” varför, och menar att en sådan handling borde vara föremål för demokratiskt beslutsfattande. Higgins svarar, med ett hånleende och en menande gest mot de förbipasserande människorna: ”Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.”

Jag hajar till vid repliken. Den känns så samtida. Jag tycker mig ha hört den, eller anat den, så många gånger. Övertygelsen att vi närmar oss vällevnadens bortre parentes driver såväl klimataktivismen som högerradikalismen (inga jämförelser i övrigt). Att den uttalas med en sådan livstrött självklarhet i en film från 1975 får mig att känna mig lite löjlig.

Det krävs inte så mycket eftertanke och bara en kvart på Wikipedia för att inse att filmen, givetvis, reflekterar sin samtid. Intrigen lutar sig tungt mot oljekrisen 1973.

Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.

Men också, tänker jag, mot den omtalade och fortfarande stekheta rapporten Limits to growth, författad av en grupp forskare vid MIT och beställd av Romklubben, som kom året innan. I allt väsentligt är den en global framtidsprojektion baserad på empiriska data och antagandet om ändliga resurser. Den förutsade en brant nedgång i såväl livsmedelsproduktion, industriell produktion och befolkningsantal kring 2045, om inga variabler förändras betydligt.

År 2020 gjordes en uppdatering av modellen med det alarmerande resultatet att utvecklingen sedan 1972 mest liknar den projektion som kallas ”Business as usual” och som tycks leda till någon form av implosion om bara ett par decennier.

Filmskurken Higgins måste ha närläst Limits to growth. Donald Trump har, får man anta, inte gjort det. Och ändå: om du försöker dra streck mellan prickarna i Trumpadministrationens agerande och se vilken figur som framträder är det rapportens fallande kurvor som avslöjar sig.

Och inte bara det, också en medvetenhet över klimatförändringarna – just de som stora delar av administrationen officiellt förnekar – är klart skönjbar. Bortom administrationens snöda revanschism, opinionsmanipulation och fyrverkeriet av politiska chockeffekter finns en linje som kan sammanfattas i tre punkter.

Läs mer

Först tvinga världen att köpa amerikansk gas, olja och kol för att rädda den egna fossilekonomin (genom tullhot). Sedan inhämta och bunkra de ändliga, sällsynta råvaruresurserna på jordklotet (mineralavtalet med Ukraina). Och till sist förflytta tyngdpunkten norrut och bort från hettan (Grönland, Kanada).

Det behöver sägas – även om många beståndsdelar i trumpismens kulturkrig tillhör kategorin politisk chockeffekt och avledningsmanöver, så gör inte rasismen det. Flirtandet med vit makt-kretsar har faktiskt en funktion: att avhumanisera jordens fördömda är nödvändigt för att uppnå bred acceptans för ohejdad råvaruimperialism. Det förstod kung Leopold av Belgien, och det förstår Trumpadministrationen.

Rörelsen 25 april, 2025

Den judiska vänstern är varken förklädda sionister eller falska judar

Judiskt upprop manifesterar i Stockholm i juni 2024. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 16 november 2023 publicerades ett upprop i Göteborgs-Posten, ”Våra judiska värderingar oförenliga med Israels orättfärdiga brutalitet”. 59 judar krävde att den svenska regeringen fördömer folkmordet i Gaza och ställer sig bakom kraven på eldupphör. Som en av initiativtagarna till texten startade jag med två andra instagramkontot @judisktupprop, där jag varit administratör fram till nu. Syftet var att öka spridningen av uppropet och att synliggöra judiska israelkritiska röster i Sverige.

Kontot har också fått likasinnade judar att hitta varandra. Det är fint. Vi har gått från isolering till brokig gemenskap som firar högtider, demonstrerar, bråkar och organiserar tillsammans.

Behovet av fler judiska sammanhang i Sverige är stort. Hos församlingarna står värnandet om förbundenheten med Israel inskrivet i stadgarna, en hållning som många av oss inte känner sig hemma i.

Jag är glad att @judisktupprop inte bara gett mig nya vänner och kunskaper men ett judiskt sammanhang att existera i. Utan det hade jag inte längre haft något sådant i Sverige.

Efter snart ett och ett halvt år sedan starten skulle jag vilja reflektera över responsen vi fått på vår hållning mot Israels folkmord på palestinier. Från såväl höger som vänster.

”Vänsterjudar är förklädda sionister”

Så länge vi kritiserar högerjudar och är synliga i propalestinska sammanhang tycks vi bryta mot fördomen om att alla judar är sionister. Vi blir godkända som allierade. Jag menar att det är en förrädisk position där våra kamrater utgår ifrån att judar är opålitliga tills motsatsen bevisats. När vi uppmärksammar antisemitism i dessa sammanhang ser samma personer som nyss hyllade oss sina fördomarna bekräftade: vänsterjudar går inte att lita på, de är bara förklädda sionister.

”Judar är överkänsliga och överdriver antisemitismen”

Inom vänstern är det en etablerad kunskap att diskriminering av minoriteter förekommer trots att majoritetssvenskar ”aldrig har sett den”. Den insikten verkar inte gälla oss. Påtalad antisemitism viftas bort för att högern missriktat kallar israelkritik för antisemitism. Sådant skapar en ond spiral av misstänksamhet som försvagar rörelsen för ett fritt Palestina.

”Antisionism och Israelkritik är förklädd antisemitism”

Antisionism är inte antisemitism. Ändå förekommer antisemitism i alla delar av samhället. En del antisemiter har lärt sig säga sionist i stället för jude. Det låter bättre, passerar i fler rum. Men lika illa som det är att ifrågasätta förekomsten av antisemitism är det att likställa israelkritik och antisionism med antisemitism. Det är också historielöst. Allmänna judiska arbetarförbundet (Bund) menade redan på 40-talet att proklamerandet av Israel skulle gynna terror, hemmagjord judisk fascism, nationalism och reaktionära strömningar.

”Ni är inte riktiga judar”

En återkommande respons från högerjudar är att vi som protesterar mot folkmord och ockupation är falska judar. Det är smärtsamt att se hur majoriteten i en minoritet anammar normsamhällets förtryckande funktioner och ytterhögerns syn på svenskhet där ”avvikande” grenar ska klippas av.

”Ni är alibijudar”

Föreställningen att vi som protesterar gör det för att ställa oss in hos vänstern kommer från människor som själva gör sig till språkrör för en regering som försvarar sig mot anklagelser om folkmord, etnisk rensning och apartheid.

Läs mer

Behovet av fler judiska rum är lika stort som motståndet mot dem. Högern utmålar i princip all israelkritik som antisemitism. Det är allvarligt av två anledningar: begreppet urvattnas och judar likställs felaktigt med Israel. Att delar av vänstern ser uppmärksammandet av antisemitism som ett stöd för Israel är lika allvarligt. Det inte bara alienerar judar – det försvagar också analysen av den högerextrema, vilt rusande samhällsutveckling vi befinner oss i.

Kultur 24 april, 2025

Ge mig en trosa med puls

Foto: Khvost/adobe stock.

Konsten att skapa bra underkläder har gått förlorad. Modeskribenten Alice Aveshagen dissekerar samtidens intima estetik – och hittar konservatismen i grenen.

Jag bor i London. Det är nödvändigt att nämna, om vi ska tala om det här med någon sorts precision. Det här är inte Oskarshamn. Inte ens Oslo. Det är, åtminstone enligt alla officiella narrativ, en av världens modehuvudstäder. Så varför känns det som att underklädesutbudet är kuraterat av en krisberedskapsgrupp snarare än av någon med en relation till hud?

Jag gav mig ut för att köpa något vackert. Något tunt, kanske till och med opraktiskt. Men framför allt: något som signalerade ett estetiskt ställningstagande. På Selfridges, där jag hade tänkt botanisera bland underplagg som får en att rodna eller tänka (helst båda), stod jag i stället framför hyllmeter av textil kompromiss. En expedit log vänligt och frågade om jag sökte ”något specifikt”, och jag hörde mig själv svara: ”Något med puls.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 24 april, 2025

Derek Guy: ”Folk förväxlar god smak med att se rik ut”

Derek Guy recenserar Elon Musks och Jimmie Åkessons klädstil. Foto: Alex Brandon/AP, Christine Olsson/TT.

Han har blivit en nätkändis för sina folkbildande dissar av den nya högerns klädsmak. Själv menar Derek Guy att bara vill lära sina följare att klä sig bättre. Flamman frågar ut internets främsta modekritiker om Bernie Sanders stil, shorts på stan – och Jimmie Åkessons val av strumpor.

I högstadiet gick det rykten om en kille i min klass, som köpt ett par jeans från Cheap Monday. Vissa sade att han brukade bada med sina jeans för att få dem extra tajta. Enligt en annan sägen behövde han tillbringa en halvtimme varje kväll med att ta av sig brallorna.

Men det obligatoriska hånflinet som vanligtvis följer rykten kändes påtvingat. Anledningen: alla tyckte egentligen att det var jättecoolt. Även jag, som i 15 år fortsatte köpa byxor som var lite för små.

Men jag kan inte göra det längre. Anledningen är mannen på skärmen framför mig: Derek Guy. Han är en blandning av modekritiker, folkbildare och nättroll, och har vigt sitt liv åt en hänsynslös kritik av allt existerande herrmode. Men en särskild plats har han reserverat för högerpolitiker.

På X, tidigare Twitter, har kanadensaren 1,3 miljoner följare – och på utmanaren Bluesky knappt en halv miljon. Han är känd under aliaset @dieworkwear – eller helt enkelt som the menswear guy – herrmodesnubben.

– Det har varit två märkliga år, säger han på länk från San Francisco.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2025

Förening vill köpa fängelse: ”Började som en galen idé”

Matilda Regell, Sandra Qvarfordt, Nils Phillips och Britt Jürgensen sitter i styrelsen för föreningen Backa Kåken. Foto: Jacob Lundberg.

Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.

– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.

Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 23 april, 2025

Skyddsombudet som målade socialismen i pastell

Hayao Miyazaki grundade Studio Ghibli på 1985, tillsammans med Isao Takahata. Foto: Armando Gallo/AP.

Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.

En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.

På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.

Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 22 april, 2025

Påsken påminde mig om vår gemensamma kraft

Kretas olivodlingar hotas av torka och vattenbrist orsakade av klimatförändringarna. Foto: Leonidas Aretakis.

I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?

I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.

På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.

När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.

Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.

Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.

Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.

Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.

Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.

Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.

Läs mer

Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.

Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.

Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.

Utrikes 22 april, 2025

Franciskus lämnar det progressiva Italien utan sin starkaste kraft

Påve Franciskus kysser en flyktings fötter under en fottvagningsceremoni vid centret i Castelnuovo di Porto utanför Rom i mars 2016. Foto: Vatican media/AP.

Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.