Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Fram tills för någon månad sedan var jag ordförande för Vänsterpartiet Kista – min andra familj bestående av gräsrotsaktivister och nördiga socialister. Nu blir jag partilös. Det har inte varit ett lätt beslut, men jag är mycket hellre det än principlös.
Många har reagerat på begreppet tillväxt i Vänsterpartiets ”nya ekonomiska politik”, jag har stort förtroende för att mina klimatkamrater inte kommer släppa detta. Jag vill i stället zooma ut och spola tillbaka längre, vi kan börja med målet om att ”bredda Vänsterpartiet”. Så vitt jag vet är inte att ”bredda” synonymt med en (höger)-förflyttning, ”den breda vänstern” är inte synonymt med socialdemokrati. Det är i detta ”breda” vänsterparti som det inte längre finns utrymme för mig.
Den nya ekonomiska politiken är inte första gången partiledningen (läs: verkställande utskottet i partistyrelsen) går händelserna i förväg och pekar ut riktningen för en förflyttning. EU-motståndet är ett typexempel vars konsekvenser består av att slakta den interna opinionsbildningen och vilseleda såväl medlem som ”vanligt folk”. Hur många vet om att vårt motstånd och utträdeskrav består? Inte många. Således var det knappast förvånande när förslaget på det nya partiprogrammet saknade utträdeskravet (behandlandet av programmet är uppskjutet på grund av pandemin).
Att januariöverenskommelsen släpptes fram har inte enbart varit förödande i den meningen att nyliberal politik har fått övertaget; det har slagit hårt mot V:s självförtroende, en naturlig följd av att låta sig reduceras till två sakfrågor. I ett sådant politiskt landskap är det föga förvånande att ett nytt åtagande välkomnas och applåderas, även ett bestående av grön keynesianism. Så vad kan utläsas av det som sagts om den så kallade nya ekonomiska politiken? Jag ska hålla mig kort: 1) det råder en total avsaknad av gemensamt ägande, av att makten ska ligga hos folket. Och 2) Get in line, V. Ni är varken de enda eller de första som strävar efter en ohelig allians med näringslivet.
Låt oss även prata om K-ordet. Vore inte det logiska att det K-ord som V vägrar associeras med vore kapitalet? Tyvärr inte. Kommunistskammen som uppstod när företrädare ifrågasattes på grund av Ung vänsters principprogram har varit pinsam och har fått mig att undra varför inte Ung vänster, med deras beskrivning av ett klass- och statslöst samhälle i kombination med avståndstagande från diktaturer, håller i ideologiskolan för moderpartiet. Dessvärre verkar inte media lika intresserade av partiledarens okunskap om antifascister och anarkismen. Varken kommunistskammen eller oviljan att associeras med den riktiga breda vänstern förvånar nu när Marx hamnat i komposten till förmån för den nya husguden Keynes, och med en ekonomisk riktning som får mig att vilja nynna ”Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt. Staten och kapitalet, de sitter i samma båt”.
En förståelse för att man kan vara politiskt aktiv utanför partier saknas allt oftare. Hur mycket värdesätter vi sociala rörelser om deras förmåga underskattas? Det är självklart fint att höra att en behövs, men personligen siktar jag på mer än to make Vänsterpartiet vänster again.
PS. Nyliberalismen har inte misslyckats, den har lyckats otroligt väl. Så väl att V nu tänker bidra till upprätthållandet av kapitalismens logik genom att enbart sträva efter att ”korrigera” kapitalismens brister i stället för dess avskaffande. Min slutliga rekommendation blir följande: säg upp Scocco, anställ en socialist.
