Det är tungt att än en gång konfronteras med Könskrigets, tillika den svenska, förståelsen av våld.
Jag läser Ann Charlott Altstadt och ser en teknokrat. En teknokrat av det snitt samtiden rymmer så många av och som tvprogrammet Könskriget manade fram som en del av svaret. Svaret på feminismens landvinningar: Ignorans, och dilettantens självsäkerhet.
Nu ska vi visst besvara frågan om hur många de satanistiska nätverken är. Är de 11, 57, 123 eller 1045? Teknokraten räknar.
Jag tror att Altstadt, som så många andra, tänker på satanistiskt motiverad våldsutövning i termer av en skräckfilm. En skräckfilm att diskutera kritiskt som fiktion och fantasi, under det att man själv upplever sig vara en kritiskt sinnad människa. Ställda inför tanken att fantasier skulle kunna finnas dolda i den levda erfarenhetsvärlden slår dessa människor bakut. Våldet, som förvisso fått duga som motor och mening för tiotusentals filmer, pjäser och drama, och en räcka ”kritiska” samtal, förvandlas hastigt till något absolut. Våldet fråntas, ja rånas, på sin meningsdimension. I detta grepp fokuseras våldet i sig. Som om det inte hörde till utövare och utsatta, med de kickar, maktanspråk och könade personlighetsexpanderande praktiker våldet kan sättas ihop med. Istället – en Hermodskurs i mord. Så ser teknokraten på frågan.
Så: Guilty as charged, på en punkt: Jag menar att det har funnits, och finns, kretsar i detta och andra länder där symboler och riter används i våldsutövning på ett sätt som är ägnat att överskrida gränser för liv och död. Och där dessa gränser har överskridits. För mig som religionsvetare är det dessa sammanhang av mättad symbolik, och strävan efter att skapa mening kring att ta liv/vinna makt/vitalitet, med tungt könade förtecken, som har stått i centrum för de ytterst korta forskningsinsatser jag har gjort på området. Då, 1992, när Siewert Öholms program sändes, var satanism aktuellt såväl i Sverige som i Norge. Idag finns genren men har fått hård konkurrens av andra uttryck inom vilka gränserna mot levande människor utmanas och överskrids. Att sätta likhetstecken mellan satanism och rituellt våld leder alltså tanken helt fel.
Fel blir det också, det hör jag när jag spelar upp Öholms program, när min koncentration på våldssammanhangens meningsskapande dimensioner möter de svenska ropen på belägg och antalsräkning. Är jag provocerad av bristen på förståelse? Ja. Har jag påstått att jag intervjuat ”hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt våld”? Nej, aldrig.
För mig är stormandet och de grova felläsningarna kring det rituella våldet djupt intressanta, och förstås smärtsamma eftersom de illvilliga läsningarna har kostat mig min yrkeskarriär. Flammans grundlösa påhopp hör hit, men visar också på att samtalet systematiskt blockeras kring våldsfrågan. Vi ska ligga kvar i den grop av inbillad kritiskhet som Evin Rubar trampat upp i Könskriget.
Den kritiskt sinnade kunde dock istället ha frågat sig varför detta forskningsfält, inom vilket ingen hade talat eller rört sig forskningsmässigt under tio år, plötsligt dras fram av Evin Rubar och påstås vara en vital del av feminismen. Jag är inte främmande för att det skulle kunna bli det, med polischefen och sexringar av män som köper sex av barn och ”slavar” som relativt förekommande fenomen. Men Rubars groteska uppväckande av fältet borde ha genererat frågor.
På samma sätt borde den kritiska inte, likt Altstadt, rapa upp meningar från en privatinitierad granskning av min forskning. Givet de krafter som unisont restes mot min forskning var det förstås ett extremt gott betyg åt mig att låtsasdomen inte föll hårdare.
Detta är dock frågor som rör sig på ett åsiktsplan. Det gör inte frågan om vad jag ”har sagt”.
Jag har intervjuat ett hundratal personer med erfarenheter av rituellt våld. Jag har aldrig, varken muntligen eller skriftligen, hävdat att jag intervjuat ”hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt våld”. För att Ann-Charlott Altstadt ogillar min forskning – och/eller mig – har hon ingen rätt att hävda detta. Jag står fast vid mitt krav att Flamman tar tillbaka påståendet.