Ledare 18 september, 2013

Jämnt mellan Löfven och Reinfeldt

Stefan Löfven klarade sig hyggligt i sin första debatt mot Reinfeldt, men S måste släppa sin fixering vid budgetramar.

Stefan Löfvens och Fredrik Reinfeldts debatt i Aktuellt i måndags kan ses som ett första avstamp i valrörelsen. Jobben och utbildningspolitik var huvudämnena i den knappt halvtimmeslånga debatten som var något trevande i början. Stefan Löfven kunde under de första minuterna uppfattas som alltför teknisk och faktiskt lite stapplig i sin argumentation. För att ta ett exempel; om en statsministerkandidat säger ”vi måste vara precis i framkant i en global ekonomi”, känns det som att det träffar en nerv hos lyssnaren? Tänker den som går och hoppas på en annan jobbpolitik, eller för den delen bara på ett jobb, att nu, nu blir det åka av? Nej, troligen inte.
Fredrik Reinfeldt ställde sänkt skatt på inkomst och fler jobb mot fler bidrag med en rödgrön regering. Ett av Stefan Löfvens främsta argument mot det femte jobbskatteavdraget var inte att det leder till ökade klassklyftor, eller att det finns bättre investeringar att göra. Problemet var att regeringen lånar till skattesänkningarna. Folkpartisten Carl B Hamilton kallade i ett blogginlägg för några veckor sedan Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson för ”en privatekonomisk hushållsekonom” och anklagade indirekt Socialdemokraterna för att vilja strama åt i stället för att satsa. Man kan tycka vad man vill om Carl B Hamilton och det femte jobbskatteavdraget är en absurd reform. Men Socialdemokraterna kan inte gå till val med att ständigt upprepa att de vill hålla hårdare på budgetregler än den borgerliga regeringen.

Fredrik Reinfeldt betonade flera gånger under debatten att Socialdemokraterna och regeringen inte stod så långt ifrån varandra trots allt när det gäller skatter. En bild av Socialdemokraterna och Moderaterna som två partier som står ganska nära varandra, fast M vill ha lite lägre skatter, tjänar troligen Fredrik Reinfeldt mer på än Stefan Löfven.
Det är synd, för när föräldrar gråter i tv för att de inte vet vad de ska ta sig till när deras barn med särskilda behov mister sitt stöd i skolan eller när barnmorskor vittnar om att de inte kan erbjuda säkra förlossningar längre, borde det vara skott mot öppet mål att ställa det mot skattesänkningar för dem som redan har en bra eller hyfsad inkomst.

Det var i slutet av debatten som det gnistrade mer till om Stefan Löfven. När S-ledaren fick prata om de 80 000 personer som inte får jobb för att de inte har rätt utbildning för att passa på arbetsmarknaden och om unga som inte klarar av skolan kom han till sin rätt. Det kändes ärligt och engagerat. Statsministerns ”vi har bett en professor titta på detta” om de sjunkande resultaten i skolan kan inte ha uppfattats som särskilt lugnande av någon och Löfven passade på att göra en jämförelse med Norge, där Arbeiderpartiet vänt skolresultaten betydligt snabbare under sin tid i regeringsställning.
Riktigt roligt blev det när Reinfeldt försökte dra brist på regeringsalternativ-kortet och Löfven med sunt självförtroende påpekade att Socialdemokraterna skulle få fler mandat än den borgerliga regeringen tillsammans om det vore val i dag.
I övrigt bjöd inte debatten på några stora överraskningar. Fredrik Reinfeldt klarade sig bra och kändes inte alls särskilt trött. Även om många bedömare har påpekat att han borde klarat sig bättre mot Löfven som gjorde sin första debatt mot en annan statsministerkandidat. Det kommer onekligen bli intressant att se nästkommande debatter, i synnerhet när de respektive partiledarna får större möjligheter att utveckla sina argument och diskutera andra frågor.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Essä 25 september, 2024

Inga liv räknas

En docka utanför Hagley Park i Christchurch efter terrordådet mot stadens moské i mars 2019. Foto: Adobe Stock.

Gruppen No lives matter utlovar en ”ny era av ondska” efter två brutala knivdåd i Hässelby. I media beskrivs de som nihilistiska våldsverkare. Men bakom våldet finns en ideologi med drag av både satanism och nazism.

Det är tidigt på morgonen den 18 juli och en ny extremistgrupp är på väg att göra sin debut i Stockholmsförorten Hässelby. En ung man direktsänder i en chatt när han smyger fram mot en 50-årig kvinna som är på väg till jobbet. Pojken hugger henne bakifrån med en kniv. När kvinnan börjar skrika rusar han därifrån.

Det har knappt gått en timme innan nätforumet Flashback börjar spekulera kring dådet. Den 24 juli skriver den nyregistrerade användaren Betroddmedlem72 sitt första inlägg, där han förklarar attackens syfte. De följande dagarna ger han initierade beskrivningar av allt från hur attacken planerades till vilken kniv som användes.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Ledare 24 september, 2024

Svantesson fyller de rikas fickor

Regeringens nya budget fyller plånboken på de mest förmögna. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Medan sjuksköterskor och lärare får sparken satsar finansministern på sig själv.

Bara dagar efter att regeringen lagt fram sin höstbudget meddelar Region Östergötland att förhandlingarna om uppsägningar är färdiga. Miljardunderskott leder till att 235 personer nu sägs upp. 235 par ögon, öron, händer och fötter i svensk välfärd. Antagligen samma 235 som vi applåderade när de räddade våra liv under pandemin. Nu sänker Elisabeth Svantesson sin egen skatt, i stället för att rädda deras jobb.

Snart kommer högerdebattörer att berätta om hur det politiska ansvaret för välfärden fördelas mellan parlamenten. ”Regeringen ansvarar inte för sjukvården”, kommer de att skriva. Sjukvården styrs av regioner, äldreomsorgen och skolan av kommuner. De har inte fel. Men det är också en förenkling.

De välfärdsarbetare som får en hundralapp extra varje månad av Svantesson måste på-minnas om att ministrarna själva får 30 gånger så mycket.

Politikerna i kommuner och regioner har inte samma ekonomisk-politiska styrmedel som finansministern. De kan antingen skära i verksamheten eller höja patientavgifter, kollektivtrafikavgifter och skatt – men deras skatter kan bara höjas platt, och avgifterna slår hårt mot arbetarklassen. Svantesson kan däremot beskatta övervinster, höginkomsttagare, banker, arvtagare, flygresenärer och fastighetsägare. Sig själv och sina högavlönade kollegor. Men det vill hon inte. I stället mobiliseras en armé av politiker, timbroiter och ungdomsförbundare för att skriva spaltmeter om kommuners och regioners slöseri med skattemedel. Om vems ansvaret för krisen i sjukvården egentligen är. Och sedan sänka skatten med 26,7 miljarder.

Läget i välfärden är akut. Tusentals familjer kämpar för att få pengarna att räcka. Nu räcker det inte med delningsbilder om SD-regeringens taffliga prioriteringar eller klimatministerns lögner. Nu krävs reformförslag som vänder utvecklingen.

Läs mer

Vi har alla ansvar för att bära berättelsen om vilket samhälle vi vill ha. Mer-pengar-i-plånboken-politikens gudfäder Reinfeldt och Borg slog sönder sjukförsäkringssystemet med hjälp av sjuksköterskornas extra hundralapp redan 2006. Vi kan inte låta det hända igen. De välfärdsarbetare som får en hundralapp extra varje månad av Svantesson och Kristersson måste påminnas om att ministrarna själva får 30 gånger så mycket. Och att hundralappen finansieras av färre kollegor, försämrat högkostnadsskydd och högre patientavgifter. Den berättelsen behöver bäras av varje människa som kallar sig progressiv.

Samtidigt måste vänstersidan presentera ett alternativ. Sverige behöver en kraftfull opposition som svarar på Svantessons rikemansvurmande, arbetarklassfientliga och orättvisa budget med en annan politik. Övervinster, förmögenhet, arv och fastigheter måste beskattas. Avdrag för städhjälp och köksrenoveringar på Mallis måste fasas ut. Magdalena Andersson gick in i den förra valrörelsen med löften om att inte höja skatter. Hon måste gå in i nästa med löften om att göra det motsatta.

Linn Svansbo
S-debattör.
Ledare 23 september, 2024

Högerdemagogerna har fel om Northvolt

Fabriken Northvolt i Skellefteå varslar 1 600 anställda. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Northvolts kris är ett bakslag för den gröna industriella revolutionen. Men svaret får inte vara en återgång till nyliberal politik.

På måndagen kom beskedet att 1 600 anställda, nästan halva arbetsstyrkan, får lämna batteritillverkaren Northvolt. Majoriteten av tjänsterna finns i Skellefteå, där företagets expansion avbryts helt. Beskedet kommer efter att statsminister Ulf Kristersson tidigare under dagen meddelat att det inte är aktuellt med statliga nödlån eller att staten går in som ägare i Northvolt.

Samtidigt menar högerdemagogen Henrik Jönsson att Northvolts problem bekräftar att hela klimatomställningen är dödfödd. I denna halsbrytande slutsats får han stöd av Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch, som skriver på X att klimatmålen nu måste överges, eftersom ”det går inte att få acceptans för politiken som krävs.”

Exakt vad Northvolts misslyckande har med de svenska klimatmålen att göra är oklart. Den framväxande batteriindustrin spelar visserligen en viktig roll i världens klimatomställning, eftersom batterier är en nyckelkomponent i ett fossilfritt transportsystem. Men ur ett utsläppsperspektiv spelar det mindre roll var batterierna tillverkas – bortsett från att det naturligtvis är bättre om batterifabrikerna drivs av fossilfri el snarare än tysk eller kinesisk kolkraft.

För progressiva politiker är de nya industrisatsningarna ett sätt att vinna stöd för en mer radikal klimatpolitik, genom att också peka på de nya jobb och den ekonomiska utveckling som omställningen skapar. Men det finns andra drivkrafter som förmodligen spelar en större roll för EU:s och USA:s nyfunna intresse för aktiv industripolitik.

Efter flera decennier av nyliberal globalisering har den politiska eliten i de flesta industriländer i väst insett att de sociala och politiska konsekvenserna av låt gå-politiken nått en smärtgräns. Att för kapitalets skull flytta industrin till låglöneländer med svagare miljölagstiftning och arbetsrätt har bidragit till social oro och ett växande stöd för högerpopulister och nationalister. Krafter som på många sätt utmanar det politiska systemet och skapar oförutsägbarhet, även om de knappast utgör något hot mot kapitalet som helhet.

Än värre för de politiska eliterna i väst är det faktum att Kina håller på att springa om väst på viktiga områden. Från att länge ha setts som världens fabriksgolv är Kina på väg att skaffa sig ett teknologiskt övertag på många områden. Den nyliberala retoriken om att ömsesidigt beroende gynnar fred och demokrati har sedan länge kastats överbord, och västs beroende av Kina när det gäller viktiga mineraler, batterier och andra komponenter som industrin inte klarar sig utan betraktas i stället som ett säkerhetspolitiskt hot.

Det är helt avgörande att vi inte låter Northvolts problem utnyttjas som svepskäl för att minska ambitionerna i klimatpolitiken.

Med tanke på vad som står på spel är det extremt osannolikt att Henrik Jönsson och Timbro får som de vill. Varken EU eller USA kommer att överge försöken att bygga upp en egen batteriindustri, trots krisen för Northvolt och andra bakslag som oundvikligen kommer att kanta en storskalig industriell omvandling. Däremot finns det på kort sikt risk att beslut tas som leder i fel riktning. En konkurs för Northvolt innebär att privata investerare får ta smällen för misstag som företagets ledning har begått, vilket vore rimligt. Men som ekonomhistorikern Mattias Näsman påpekar i DN Debatt (20/9) kan politisk passivitet också leda till att det i slutändan blir kinesiskt kapital kliver in och tar över de anläggningar som redan har byggts upp.

För den som ser bortom nyliberalernas upptrissade retorik finns också verkliga lärdomar att dra. Inte minst måste hårdare krav ställas på industrisatsningar som får statligt stöd när det gäller till exempel arbetsmiljö, säkerhet och fackligt inflytande. För att säkra insyn och inflytande – men också en andel av de framtida vinsterna – bör staten gå in som ägare i strategiska projekt som får ta del av stödpengar.

Läs mer

Samtidigt är det helt avgörande att vi inte låter Northvolts problem utnyttjas som svepskäl för att minska ambitionerna i klimatpolitiken. Tvärtom måste den breddas från att bara handla om industrins omställning, till att också handla om hur vi bygger mer hållbara samhällen. Vi behöver inte bara elbilar och fossilfri el, utan också kollektivtrafik, hållbart jord- och skogsbruk och ökade möjligheter för människor att leva hållbart. Allt det där som Timbro och Henrik Jönsson avskyr.

Krönika/Kultur 23 september, 2024

Erik Galli wallraffar som tjock i ”Uppdrag Granskning: Jakten på Ozempic”. Foto: SVT.

En bild på mig själv i badbyxor för några veckor gjorde mig förvirrad. Vilken kroppstyp har jag egentligen? Förlåt mig för den fåfänga frågan, men efter att i hela livet ojat mig över min kropp i den eminenta bögvärlden är frågan ännu obesvarad.

Kanske har du som läsare stött på bögars kroppsliga terminologi hämtad från djurvärlden. Här finns bland annat twinks (ung, smal och hårlös), uttrar (muskulös och samtidigt smal och hårig), björnar (stor benstomme, hårig), björnungar (säger sig självt, en yngre och hårlös variant av björn). Dessa har historiskt fungerat som ett subkulturellt kodifierat språk med syftet att förhindra avlyssning och att riskfritt kunna ge omdömen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Andreas Siotis
Frilansskribent.
Kultur 22 september, 2024

Selma Lagerlöf var först med goth 

Tonsatt mord och samvetskval. Folkoperan satsar stort på Herr Arnes Peniningar. Foto: Mats Bäcker

Folkoperans nya verk Herr Arnes penningar är lika magnifik som konst och som ren motståndshandling.

”Av alla ljud, är operans det dyraste”, lär teatermannen Molière ha sagt. Det är lika sant i dag som då, på 1600-talet. Minst en stjärnsolist, några starka röster, en hel orkester, och dirigent. En opera utan kör är inte värd namnet och därtill förväntar sig publiken både dramaturgi och innovativ scenografi. Bakom den mäktiga ljudbilden hörs även rasslet från sedlar.  

Därför känns det obegripligt lyxigt att bevittna en urpremiär av en nyskriven opera samma dag som kulturministern presenterar den fattigaste budgeten på tjugo år. Folkoperan på Hornsgatan i Stockholm har beställt en nyskriven opera med libretto baserat på Selma Lagerlöfs spökhistoria Herr Arnes penningar från 1904 och musik av Peter Nordahl. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 21 september, 2024

Dagens tråk-Stockholm får mig att sakna gubbväldet

Artikelförfattaren som ung pressekreterare på Moderna Museet tillsammans med den legendariska museimannen Pontus Hultén, 2005. Foto: Privat.

De svartvita arkivbilderna i SVT:s dokumentär spritter av liv och ger en nostalgisk fläkt från när konsten var ett folknöje. Men nu är det dags att gå vidare.

Pontus Hultén utgjorde en betydande del av konstvärldens livsöden. Så även mitt. På bilden, där jag står lutad över den legendariske museimannen är jag 34 år, året är 2004 och fotot är taget under nyinvigningen av Moderna museet, där jag sedan några år arbetat som pressekreterare. Pontus är hedersgäst under festligheterna i samband med att museet åter kunde öppna efter flera års sanering av den nya byggnaden, som nästan direkt uppmätt hälsofarliga mögelnivåer och behövt stänga. En utställning av hans samling och en hel bok ägnas honom. Hans österrikiska fru bor på Grand hotell, men ”har inte tid” att köra runt honom, så det är jag som baxar honom in och ur taxin under deras vistelse.

Den här vintern är vi som arbetar på museet uppfyllda av eufori över att museet nu går in i en ny guldålder och att vi är en del av den. Symbolen för den kommande glansperioden är alltså den svårt alkoholiserade mannen i rullstolen som för ett ögonblick skinit upp mot kameran. Några dagar innan, på en påkostad middag, har han till allas förtjusning, berättat att han ska donera sin privata samling till museet. Den astronomiska summan av dess värde i pengar mumlas tyst mellan oss. I vår värld pratar vi inte om pengar över huvud taget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kommentar 20 september, 2024

Romina Pourmokhtari skröt om en större klimatbudget. Egentligen var den mindre. Foto: Jessica Gow/TT.

Dagen före budgeten skulle presenteras, alltså i onsdags, kallade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och finansminister Elisabeth Svantesson till presskonferens. De ville presentera nyheter på miljöområdet, och visa att de visst har en bra klimatpolitik.

– Till skillnad från vad rubrikerna annars brukar säga, tillade de surt till journalisterna framför sig.

Ja, det är verkligen tråkigt att reportrarna kan tänka och räkna själva. Och granska regeringens floskler.

I vilket fall. Där på presskonferensen visade Pourmokhtari och Svantesson stolt upp sina nya beräkningar. De talade vitt om hur deras nya politik visst kommer att minska utsläppen. ”Tji fick ni” och så vidare.

Men inte nog med det. Det var viktigt för klimatministern att understryka att Tidögänget visst är bättre än tidigare makthavare. Hon underströk att regeringen under onsdagen presenterar en historisk klimatbudget, som nu kommer vara större än vad den var hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten på 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Pourmokhtari och Svantesson har alltså styrt landet i två år, men beter sig fortfarande som att de är i opposition? Normalt.

Dessutom stämmer inte Pourmokhtaris påstående. När regeringen presenterade sin budget för 2025 och där stod det svart på vitt: klimatbudgeten minskar med tre miljarder.

Den har alltså blivit ännu mindre från föregående år. Och är fortsatt mindre än när de tog över från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Ministern stod alltså och ljög på presskonferensen? Inte konstigt att hon duckar klimatreportrars medieförfrågningar.

Och så var det de där minskade utsläppen som de gjorde sådant rabalder om. Det stämde inte heller. Av de 10 miljoner ton regeringen redovisar som utsläppsminskningar kan Naturskyddsföreningen nu visa att bara 0,7 ton är verkliga utsläppsminskningar. Resten är bara kreativ bokföring.

Läs mer

Tidögänget har i stället hittat ett kryphål i klimatramverket och kan därför få att se ut som de minskar utsläppen. Fast de i realiteten inte gör någonting. Och det, menar Naturskyddsföreningen, är att bryta mot både svensk och europeisk lagstiftning.

Hoppsan. Pinsamt är bara förnamnet.

Det hela får en att tänka på när medierna i USA fick börja ta in faktakontrollanter för att dubbelkolla allt Donald Trump slängde ur sig under valdebatterna.

Tyvärr är det nog dags för svenska medier att ta efter.

Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Kultur 20 september, 2024

Svetsaren som lovsjunger kapitalet

På Medborgarplatsen september 2015: ”Mitt Europa bygger inga murar”. Foto: Maja Suslin/TT.

Förre statsministern vill gärna utmåla sig som gammelsosse. Men han agerade snarare dödgrävare åt en historisk vänstervåg, menar Rasmus Landström.

Stefan Löfvens självbiografi Svetsare och statsminister (Atlas, 2024) kan betraktas som inverterad arbetarlitteratur. Det kan låta som en kritisk anmärkning – men är det inte. Den klassiska arbetarlitteraturen handlar ofta om en skönandlig yngling som vuxit upp i statarmiljö. Han – det är ofta en han – drömmer mer om att skriva poesi än fackföreningsbok och vantrivs i den förråade och inskränkta fattigmiljön. Mot slutet av boken lyfter han sig själv i håret, växer ur klassen.

Löfven däremot trivs som fisken i vattnet i arbetarmiljöer. De flesta i barndomen var ”hyggliga” och körde med ”raka puckar” (hockeyterminologin är genomgående i boken). Att växa upp som fosterhemsbarn var inte det minsta jobbigt – han fick ju frisk luft på landsbygden. I kontrast till alla hypersensibla skildringar av en dylik uppväxt är det befriande med Löfvens bistra arbetarklassblyghet. Det tränger till och med upp ett opassande fnitter ur mig när han beskriver sin nazistiska morfar lakoniskt som ”en ond och otrevlig man”. Så var det med det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar 20 september, 2024

Stadssilhuetten i Esbjergs hamn vittnar om övergången till förnybar energi. Foto: Alexander Farnsworth/Istock.

Om vi nu ska kopiera dansk politik – vad sägs om att lära av deras överlägsna vindkraftssatsningar?

En mörk januarimorgon satt jag på tåget med Kentskivan Du & jag döden i hörlurarna, och spanade ut över horisonten efter en välbekant silhuett. Sedan jag var bara några år gammal har den varit ett tecken på att vi snart är framme, och spaningsleken har varit ett sätt att hålla mig och min syster på gott humör den sista timmen i bilen.

Konturen är den 250 meter höga skorstenen på Ørsteds Esbjergverk där man bränner kol för att förse södra Danmark med el och värme. Eftersom det ligger i det låglänta Danmark är det ett av landets högsta punkter och därmed ett klassiskt landmärke. För länge sedan jobbade min morfar med nätplanering här och så länge jag kan minnas har kraftverket dominerat utsikten från min mormor och morfars fönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Algers
Doktorand vid Miljö- och energisystem på Lunds universitet.
Inrikes/Nyheter 20 september, 2024

Enklare för polisen att avlyssna: ”En rättsstat i fritt fall”

Polisen får nu bugga ditt rum och gå igenom fler av dina filer – även innan du utreds för brott. Foto: Thomas Winje Øijord/TT.

Polisen får än en gång utökade befogenheter mot icke brottsmisstänkta. Advokaten Silas Aliki och kriminologiprofessorn Janne Flyghed förklarar – och förfäras.

I oktober förra året fick polisen möjlighet att i brottsförebyggande syfte avlyssna samtal och installera spionprogram (trojaner) i mobiltelefoner. Det innebar en utvidgning av preventivlagen (2007:979), som gör det möjligt att övervaka en person innan den formellt utreds för ett brott. Från och med den 1 september 2024 har Polismyndigheten fått ännu fler verktyg i preventivlådan, och tillåts gå allt längre mot icke brottsmisstänkta – ända in i din källare, ditt sovrum, eller din molnhårddisk.

Silas Aliki (bilden), advokat på Folkets Advokatbyrå, förklarar vad de nya förändringarna innebär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Liz Fällman
Reporter på Flamman.[email protected]