Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.
Vänta, bli inte arg.
Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.
Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.
Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.
För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.
Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.
Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.
– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.
Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.
Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).
Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.
Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.
Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.
Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.