För att kunna göra en bra valanalys behöver vi säga som det är. Det här var ett riktigt uselt resultat. Vänsterpartiet gick bakåt till 6,7 procent och tappade var sjätte väljare. Till stora delar är valförlusten självförvållad. I stället för att surfa vidare på tvåsiffriga opinionssiffror och ett vänstermomentum efter segern mot marknadshyrorna har Vänsterpartiets partiledning lyckats sjabbla bort hela övertaget. I stället för att växa bland våra kärnväljare har de vänts ryggen i en fåfäng förhoppning att vinna nya väljargrupper. Men några nya väljare har inte tillkommit.
Dessutom talar allt för att Sverige får en regering styrd av SD, från baksätet eller direkt inom regeringen. Det är mycket illavarslande, men jag lämnar den delen och fokuserar på Vänsterpartiet.
Hur kunde vi gå från ett opinionsstöd på 10 procent i början av året till 6,7 i valet? Det behöver inte vara fel att vilja växa i bruksorter, om begreppet vidgas till att omfatta hela landsbygden. Men vad gjordes egentligen för att nå väljarna utanför de stora städerna?
Valresultatet talar sitt eget tydliga språk. Vi har tappat snarare än växt i det som kallas bruksorter. Några exempel är Gällivare, Sollefteå, Avesta, Söderhamn , Sandviken, Hofors. Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen, men resultatet är detsamma; kraftiga väljartapp i det som kan kallas bruksorter. Faktum är att jag inte hittar en enda bruksort där Vänsterpartiet har gått framåt. Och det måste väl ändå ha varit tanken: att vi skulle gå framåt, inte bakåt på dessa platser?
Att locka SD-väljare till partiet har misslyckats totalt. Flödet från V till SD har varit fem gånger så stort proportionerligt sett som tvärtom, enligt Valu.
Vissa ledande vänsterpartister förklarar valförlusten med att vänsterväljare stödröstat på MP. Valu visar att det varit ett stort flöde från V till MP. Hur mycket av detta som är stödröster är inte lätt att säga, men klart är att partiledningens omläggning av klimatpolitiken har straffat oss i valet. Att ersätta en respekterad och genomtänkt position i klimatfrågan (som är en av de viktigaste för vänsterväljare) till en entonig industrisatsning har inte imponerat på miljöengagerade vänsterväljare. Att välja MP i ett sådant läge blev naturligt för många.
Att göra klimatpolitiken till industripolitik gjorde att Vänsterpartiet helt plötsligt lät som de andra partierna. Under valet var det ärligt talat svårt att skilja Nooshi Dadgostar från Ulf Kristersson i klimatfrågan. En teknofix med jättemycket el var bådas främsta lösning på klimatkrisen. Behovet av omfördelning av resurser och utsläppsutrymme, beteendeförändringar, regleringar och stödet till utvecklingsländerna som här och nu kämpar mot klimatkrisen var helt frånvarande i Vänsterpartiets centrala kommunikation. Det var inget annat än ett svek mot alla som satt sin förhoppning till Vänsterpartiet som partiet för en rättvis klimatomställning.
Tack och lov gick Vänsterpartiet framåt i flera kommuner och regioner, inte minst i Stockholm. I Stockholms stad ökade vi till 15 och regionen till drygt 11 procent, och det finns förutsättningar för ett progressivt maktskifte. Men i riksdagsvalet i både Stockholms stad och i region Stockholm gick vi däremot bakåt, inte framåt som i kommunen och regionen. Att vi lyckas gå fram i stad och region men inte på riksnivå tyder på att något är fel med det centrala valbudskapet.
Visst går det att peka på att det varit en extrem valrörelse med fokus på frågor som inte varit till V:s fördel. Men det går inte att skylla på externa faktorer, en valrörelse handlar ju om att bygga en opinion för vår sak. Det är så ett framgångsrikt parti fungerar.
Vi har tappat var sjätte väljare. Våra kärnväljare känner inte igen oss. Vad hände med klimatpolitiken? Feminismen? Antirasismen? Varför låter V som alla andra?
Det här usla valresultatet måste diskuteras förutsättningslöst. Därefter hoppas jag att vi kan dra slutsatser och gå vidare som ett stärkt och enat parti.
